Konsten att skämma bort sig själv
Jag har haft så gott om tid. Faktum är att jag i princip sedan hösten 2003 har haft konstant gott om tid. Det låter så lyxigt. Ibland har det varit lyxigt. Vagga omkring med bebismage och sedan dra runt Länna, Skogås, Trångsund varv efter varv i det stora barnvagnsrallyt var ganska lyxigt. Att ha tid att amma bebis och titta på OS är mycket lyxigt.
Men det har inte alltid känts så lyxigt. Under långa tider har lugnet och ledigheten varit ofrivillig. Sjukskrivning, arbetslöshet. Då spelar det ingen roll att man har möjlighet att göra allt man tycker om mitt på dagen, att man kan fika, träna, njuta av det fina vädret.
När alla avundsjukt suckar om vilken "tur" jag har som ändå vart arbetslös på våren när det är så härligt och vem får egentligen chansen att ha en hel lång sommar tillsammans med sitt barn så stirrade jag bara vildsint på dem. Jag vill inte fika ensam eller njuta av solen ensam. Jag vet inte hur jag ska kunna roa mitt barn i två månader när pappan jobbar hela sommaren. Jag vill också jobba och föra vuxna samtal och ha andra personer i min närhet som är över två år.
Och nu är jag där
För första gången sedan hösten 2003 ska jag alltså bli en heltidsarbetare. Och jag våndas lite över hur trött jag ska vara, hur jag ska ha tappat stinget, hur jävligt det kommer kännas att kliva ur sängen kvart över fem vissa morgnar och hur lite tid jag ska få till min tvååring, min man, min blogg och mina vänner.
Så de här sista dagarna gör jag äntligen det som jag varit oförmögen till de senaste fyra åren. Jag njuter av att vara ledig. Lunchar med vänner, går på morgonsimning med syrran (och lyxfrukost efter men det kan man ju inte göra varje dag), fikar med mammalediga vänner, sover middag och har långa chattkonversationer med vännerna down under.
Först när jag kan se ett slut på ledigheten kan jag njuta av den.
Juno
Gå med i russinklubben
Intervjuare: Här sitter de alltså, alla fansen på Russunda
Konstnär: Ja precis, jag har blandat svarta och gula russin som skapar hejarklacken
Intervjuare: Och här kommer ett par russin precis ut från salongen. Oj, titta här ligger lite rester kvar, de har fått en peeling?
Konstnär: Ja, russinen lever ett liv väldigt likt våra. De har så mycket personlighet
Eh. Jaha. Okej.
Konstnären som heter Johan Hagelbäck är sedan tidigare känd för bland annat sina filmjölksanimeringar. Så egentligen borde man inte bli så förvånad över en russinutställning. Som är ubyggd som ett helt litet russincommunity. Idén föddes tydligen med Johans svärson som hade stora problem med russin och tänkte att man antagligen dör om man råkar äta ett. Då hade han fått lite russinkonst i födelsedagspresent. Och på den vägen är det.
I den här utställningen som visas på Stadsmuseum i Stockholm mellan den 3 februari och 27 maj kan vi se russinen rocka loss på Russkilde och heja på Gnaget på Russunda. Vi kan till och med se dem demonstrera i March of Freedom, för både svarta och gula russin borde ha samma rättigheter!
Intervjuare: Äter du russin på samma sätt som tidigare efter att ha gjort den här utställningen?
Konstnär: Nej faktiskt inte, jag känner ett helt annat medlidande med dem nu
Den här galna utställningen måste besökas. Det är dessutom gratis inträde på Stockholms Stadsmuseum under hela 2007. Gå med i russinklubben. Köp en t-shirt till förmån för russinens vänner. Häng med på utställning i vår.
Juno
I guess I could live tomorrow
Men så en dag hände något som jag inte hade räknat med. Det fick mig att börja fundera. Och funderingarna fick mig att fatta beslut. Så nu har jag beslutat att avsluta mina studier. Jag antar att studierna efter två år ska ge mig möjligheter till ett bra, spännande och roligt arbete i min bransch. Men jag vet att studielånet inte räcker till att leva på idag. Och det är väl idag jag lever, så varför vänta på framtiden?
Och så fort beslutet väl var fattat tar jag tag i saker på ett nytt sätt. Tur, goda vänner och ett CV resulterade i ett arbete som startar redan nästa vecka. Det är inte helt inom min bransch men det är definitivt inte utanför den heller. Det känns bra, spännade och roligt. Det händer idag. Jag lever idag. Och så har jag köpt ett par fula men varma vinterskor.
Juno
En tröst för alla kvinnor
Alla ni som har testat och fått det att fungera. Hör genast av er och berätta era hemliga knep.
Juno
Boken får en tidig ansiktslyftning
http://juno.blogg.se/bok
Juno
Oprah och jag
Klicka på den person som du tror motsvarar din egen personlighet. Oj, bilder på allt från Greta Garbo till Madonna. Bara kändisar. Men, jag vet ju inte hur de är som personer, bara vilka karaktärer de visar upp i media och på film. Okej, Sandra Bullock då kanske. Hon spelar ju alltid lite halvvirrig och springer omkring och försöker vara lite rolig så där. Sån är hon säkert på riktigt med. Jag förlikar mig med liknelsen och klickar på Sandra Bullock.
Efter detta följer ett par sidor där olika egenskaper/situationer ställs upp mot varandra. Välj det som passar dig bäst. Alternativ A eller B. Klicka klicka. Och så kommer det. Du är bla bla bla. Vill du se vilken känd person som du liknar? Ja.
Oprah Winfrey
Det var det löjligaste jag har hört! Hon är väl varken särskilt virrig, charmig eller rolig? Nä. Och inte jag heller tydligen. Jag är lärartypen. Lite småpräktig, vänlig, organiserad och inte särskilt rolig alls. Läser igenom påståendena och får väl erkänna, det stämmer faktiskt hyfsat bra. Hallelulja. Det är jag och Oprah, jag är hennes kajplats i världen.
Och sen var den här dagen slut. Jag har fått fler gratulationer än jag förtjänar, eftersom jag alltid glömmer andras födelsedagar. Min man inte bara kom ihåg mig, han lagade dessutom en fantastisk fisk och skaldjursgryta åt mig. Han är bäst.
Jag har fått en ny brevduva. Eftersom jag gav min gamla sparken för några inlägg sedan. Den är lila och gosig och ska sitta i min bil och vägleda mig genom gatorna. Underbart. Joar hävdar dock att det är en uggla. Ho ho. Och förutom min nya brevduva, som jag har döpt till Helge efter ugglan i Från A-Ö, fick jag världens vackraste blommor. De måste jag dela med mig av. Röda och vita rosor, cerisa gerbera och vita fresior. Äh, ni får titta själva. Här är den.
Tack snälla söta rara Lotta, du är också bäst.
Juno
Ett par gröna klick-klock skor
Det känns som jag måste ha svarta tajta jeansen och mina gröna skor som låter klick klock klick klock imorgon. Sade L. Varför äger jag inga heta gröna skor som säger klick klock? Och varför äger jag bara halvsäckiga 501:or?
Vi ska ha utställning på skolan, vernissage, branschdag, massor av spännade föreläsare hela dagen och så utställning av elevarbeten. Då kan man, om man är ung och fräsch tänka att man ska ha något tjusigt på sig, som gröna klick-klock skorna. Eller så kan man om man är aningen äldre, nära medelåldern, trött och glåmig tänka att det är bäst jag tar tofflor så jag orkar stå en hel dag.
Det är förjävligt. För några minuter sedan slog klockan tolv. Det är den tjugofjärde januari nu. Och mina hästar förvandlades till råttor, mitt gråa hår blev vitt, mina rynkor blev fåror och plötsligt fick jag så många krämpor och blev så trött. Så är det. Ett år närmre pensionen. Igen. Jag har med råge passerat halvvägs och har nu endast tjugonio år kvar. Men hoppsan. Det är ingenting jag sörjer, men som jag påtagligt känner av.
Men vi är glada L och jag. För vi har ett ganska roligt projekt att visa upp. Kom förbi och titta om ni är i närheten av Tulegatan 41. Efter 16.00 är det öppet hus och ni kan komma och kika på vår sajt om Stockholms toaletter. L är där, jag kanske är hemma och blir bjuden på festlig middag -om min man nu råkar komma ihåg min födelsedag i år.
PS. Nu på morgonen kan jag berätta att det gjorde han! Och jag är imponerad. Och ödmjuk för det får mig att minnas jag helt och hållet glömde bort hans senaste födelsedag...
PS2. Efterkonstruktion. Senaste födelsedag ska det som Johanna så riktigt kommenterade vara. Inte sista. Han lever än. Som tur är.
Juno
Samlar på pärmar
Mina öron måste vara överfulla av vax. Det här kan jag bara inte ha hört:
Elev: Får vi ingen ny pärm den här terminen?
Utbildningsledare: Nej
Elev: Jag tycker vi borde få en ny pärm varje termin
Utbildningsledare: Vi har nog inte så många pärmar
Elev: Vad ska jag göra med alla papper då?
Utbildningsledare: ?
Elev: Jag har ju sparat alla papper från förra terminen, ska jag bara slänga dem eller?
Utbildningsledare: Kan du inte köpa en till pärm då?
Juno
Konstakademien får klara sig utan mig
-En blomma mamma
-Blomman ska vara vaken
-En tupp. Kuckeliku. Det är dags att vakna nu
-En ko
-En häst
-En åsna
-Bamse
-Vad gör du mamma?
-Du ska måla Bamse sa jag ju
Ja, han har rätt. Det är helt omöjligt att se att det där var Bamse. Faktum är att det är en bedrift att ens gissa på en björn. Eventuellt en tomte med påssjukan. Nu vill inte mamman rita mer varför hon vuxet säger:
-Men rita din Bamse själv då!
Juno
Vem pruttar?
-Prutt. Det var jag. Inte pappa.
Juno
Sämsta morsan
Barnet är allergisk mot tomat. Och röd paprika, jordgubbar, smultron, hallon, chili, rödbetor och så vidare. Allt som är rött ger honom röda prickar och utslag på kinderna. Det verkar inte vara en så allvarlig allergi, ur aspekten han får inte andnöd eller ont någonstans. Men utslag på kinderna är inte heller så kul så naturligtvis ska han inte äta något med rött i.
Problemet är bara att han trots allt ofta är lite prickig på kinderna. Innan jul frågade en kompis om han får äta morot. Javisst. För några veckor sedan ströks morot från menyn. Morot är inte röd, men väl orange och med starka ämnen i. Varför har hon inte tänkt på det själv? Vilka mer saker i hela världen finns det röd färg i? Tänka tänka. Nu får det vara nog, nu får hon inte missa något mer. Röda äpplen. Bort med dem. Blodapelsin. Bort med dem. Varför har inte onda modern gjort en sån här inventering för ett och ett halvt år sedan, när prickarna för första gången dök upp? Ångest över allt.
Prickar, prickar
Idag hade barnet beställt spagetti till middag. Mamman kokar upp vatten, tar fram en buljongtärning, fryser till is. Kastar sig över innehållsförteckningen:
"Obs, innehåller tomat, tomat, tomat, röd paprika och andra prickframkallande ämnen."
Nu har sämsta morsan i världen satt ut en skottpeng på sig själv. En prickig unge och en tillhörande pappa till den som lyckas.
Juno
Författarsupernova via nätet
I USA är det nu dags för Idol à la skrivartalanger. Typ, de tävlande skriver ett par kapitel och folket röstar på den som ska få fortsätta skriva. Läste lite om det i DN och mer kan man läsa på The Gather dot coms webb. Jag tror inte det dröjer allt för länge innan vi får chansen även via svenska förlag. Då kan ni rösta på mig.
Juno
Du har plats femtiofyra i kön
Nu för tiden är det mer eller mindre standard. Det går knappt att ringa någonstans utan att hamna i menyval och information om köplacering. SAS service att informera om köplats till sina telefonerande kunder. "tack för att du reser med SAS, vi tar emot ditt samtal så fort vi kan. du har plats femtiofyra i kön". Och det värsta är att det är sant. Jag har ringt in och fått plats femtiofyra. Helt vansinnigt.
Idag skulle jag ringa tre samtal. Jag startade direkt efter frukost. Jag var klar långt efter att jag börjat längta efter lunch.
Centrala studiestödsnämnden "välkommen, du har nu två val. för A tryck 1, för B tryck 2". Arbetsmarknadsverket "välkommen, du har plats åtta i kön" Försäkringskassan, allas vår favorit. "välkommen du har nu fem val...du har nu tre val...du har nu fyra val...eller dröj kvar så kopplas du till huvudmenyn...välkommen, du har nu fem val"
Men för helvete! När jag gått igenom slingan två gånger insåg jag att det inte fanns något val för att bli kopplad till en levande person. Jag hade ringt en ren meddelandeservice. Så jag ringer ett annat nummer, fortfarande till Försäkringskassan."välkommen, just nu är det många som ringer. du är placerad i kö..."
Hjärnan kan ju brinna upp för mindre. Men jag tog mig igenom alla köer, alla menyval och inte fullt så trevliga männsikor med inte fullt så trevliga besked. Jag är en överlevare. En rätt så grinig överlevare. Och någonstans sitter någon och skrattar.
Juno
Som en gungbräda
Tisdag kväll. Klockan visar på 00:30. Mamman är så trött, hon har suttit och pillat med frontpage hela kvällen. Om hon inte får sova på fläcken dör hon. Exakt då väljer barnet att vakna. Mamman hämtar en varm smörgås, sedan länge kall, som hon äter på golvet i barnets rum. Samtidigt som hon försöker sjunga honom till sömns.
Onsdag kväll. Klockan är 23:30. Mamman var nära att dö av trötthet redan vid 19:30 men har av någon helt outgrundlig anledning ägnat hela kvällen åt att städa. Halvt medvetslös tar hon första steget ner i sängen när barnet vaknar. Motvilligt sitter hon och huttrar och sjunger på golvet i barnets rum.
Torsdag kväll. Klockan är 23:45. Alla ambitioner om att ikväll ska hon verkligen komma i säng i tid är grusade. Återigen är det frontpage och photshop som stulit hela kvällen. Mamman stapplar utmattad i säng. Ah, täcket över ansiktet. Långt borta hör hon barnet vakna. Hon låtsas att det bara är en ond dröm och pressar täcket hårdare om huvudet. Barnet gråter. Det gör mamman också. Tillsammans ligger de på golvet i barnets rum och gråter en skvätt. Över det jävliga faktum att de är vakna. Sen somnar barnet på mammans mage.
Men då har gungbrädan vänt. Barnet sover och mamman är vaken. Mot sin vilja, klarvaken. Var fan är den där snubben med sandsäcken?
Juno
Jag äcklar dig
-Jag äcklar dig mamma
-Nejmen, det gör du verkligen inte
-Jo. Jag äklar dig mamma
-Va?
Barnet lutar kinden mot mammans kind. Sammetslen röst.
-Jo-o mamma. Jag äääkar dig
Nu. Nu äntligen fattar jag. Finns det något som slår detta?
Juno
jag var på radio
det är så förnedrande. mamma sätter fast en lapp på mej. på lappen står hennes telefonnummer. det är så larvigt. jag har ju ingen telefon att ringa från och dessutom sitter lappen på ryggen. hur tror hon att jag ska se numret där?
idag åkte mamma och pappa och jag till stora affären där det finns jättemycket roligt att titta på. mamma glömde förnedrande lappen :). ibland stannar vi och tittar på leksaker men idag gick vi direkt till stället med kiwi och bananer. fast först går vi igenom stället där det finns en rolig teve och jättemånga filmer som ser kul ut. mamma och pappa går omkring och hämtar saker och sen får jag trycka på knappen så det låter pip innan saken åker ner i röda väskan.
nu har de satt upp teve överallt. jag stod och tittade på en som satt nästan i taket. men den visade inte molly eller pingu eller röda traktorn. därför är det bra att jag vet att det finns ett annat ställe där det finns mycket bättre teve. dit ska jag gå. jag står där och tittar en stund och sen är det en tant som pratar om mej på radion.
"ett kundmeddelande. om någon (mer uppmärksam än hans mor och far) har sett joar, två och ett halvt år, med ljusblå/beige jacka och röd mössa, var vänlig kom med honom till informationen. joar sågs senast (lämnades i sticket av sina oansvarliga föräldrar) vid frukt och grönt."
en gubbe tittar nära på mig. jag får åka i hans vagn tillsammans med hans lilla flicka. nämen, där är ju mamma. hej hej mamma, varför står du där ute? jag har tittat på teve. och åkt vagnen med flickan. har vi handlat färdigt nu?
ibland tittar min mamma så konstigt på mig.
Joar
Det låg en teve i skogen
Och så fylls jag av fördomar som heter duga. Framför mig ser jag ett par unga grabbar. Som av någon anledning råkar få för sig att ett litet inbrott verkar vara en kul syssla en fredagskväll. De tar några öl efter maten, känner sig lite coola och modiga. De hittar ett hus som ser tomt ut med lite skog på ena sidan. De tar sig in men skräms nästan till döds när larmet går. Fort ut med det dyraste de ser och så ner i skogen igen.
De hade nog tänkt att de kunde ta vägen genom skogen och sen gå ner till tåget eller hemmet. Men det är mörkt. Och teven är tung och otymplig. Och den billiga fyllan börjar förlora sin kraft. Modet sviker när de märker att både Securitas och polisen redan är där. Där de var för bara några minuter sedan. Shit. Skräckslagna dumpar skitungarna sin dyrgrip och springer det snabbaste de kan ner till tåget.
Idag sitter de förmodligen och skryter för polarna. Fy fan.
Vilka fördomar jag har.
Juno
Polisen kommer -del två
-Vaddå, är din brorsa här igen?
-Nä, det är en annan polis...
-Du skojar!
Pling plong. Det ringer på dörren.
-Jaha, hur var det här då?
-Hej, jag råkade backa på er postlåda lite grann. Fast jag tror att den klarade sig rätt bra...
Haha, men sen inser vi. Polisen är inte på vår gata enkom för nöjet att backa in i vår postlåda. Något har förstås hänt. Vad? Inbrott hos en av våra grannar.
Det känns lite otäckt. Vi vill så gärna tro att vi har valt ett tryggt område för våra barn att växa upp i. Tjuvbesök är inte vad vi förknippar med trygghet. De här grannarna var inte hemma den här helgen. Det var tur ur aspekten att ingenting har kunnat skada dem eller deras barn. Eller så var det otur, för om de varit hemma hade deras hus kanske inte blivit utvalt. Och så är det själva saken att någon har gått in och rotat efter saker som de gillar i deras hus. Tjuvarna hade inte tagit så mycket och det var ju bra ur aspekten att de har kvar sina saker. Men å andra sidan, betyder det att deras saker inte föll tjuvarna på läppen, för tjuvarna går omkring och väljer och vrakar bland deras privata ägodelar, som betyder något för dem men ingenting för tjuvarna. Förutom några spänn på blocket kanske.
Fy fan för sånt. Det är förjävligt att allas våra larm inte håller tjuvarna borta. Men det känns tryggt att veta att systemet med larm fungerar. Securitas var där. Polisen var där. För den lilla känslan av ökad trygghet får de gärna backa ner vår postlåda.
Juno
Vad vi tanter gör med en mobiltelefon
För många år sen beställde min man, en rolig teknisk pryl. Ivrig som ett barn slet han upp paketet när det kom på posten. "Titta vad jag har köpt åt dig" sade han. I julklapp. Fast lite i förväg. Och utan presentpapper. Och utan rim. Å tack. En mojäng. Som vi kan ha med till Guadeloupe. Toppen, men vad är det för något? En mp3-spelare. Toppen, vad är det för något?
För ett tag sedan hade vi en föreläsare på skolan som pratade om vad unga tjejer, säg tio år, gör med sina mobiler. Eftersom de antagligen inte har några pengar så ringer de inte så mycket, men de filmar varandra med den, spelar in musik och skapar egna ringsignaler. Jag fick min första mobiltelefon för ganska exakt tretton år sedan. Då ringde jag på den. Jag vet ärligt talat inte hur mycket det gick att göra med Ericssons Hotline. Idag inte bara ringer jag på min mobil, jag skickar SMS också. Wow, vilken utveckling!
Ibland tar jag någon bild med den, men oftast vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den. Kanske sätter jag den som bakgrundsbild på telefonen. Det ska den väl duga till. Sen blir jag rädd att det inte ska få plats så jag rensar. Min man bara stirrar på mig. "Men kameran har ju 3 megapixel och i telefon sitter ett minneskort på 1 gig. Det får plats lika många bilder som på din Nikon" säger han. Oj då, jaha vad bra.
Och idag hittade jag en sladd som gör att jag kan koppla in telefonen till datorn. Och flytta över mina bilder. Som ju håller oväntat bra kvalitet. Ser jag nu när jag kan titta på dem.
Så här kommer den första bilden jag tog med min mobiltelefon. 20 mars 2006. Äntligen utsluppen ur den lilla svarta lådan och in i cyberspace. Nu ska jag kolla upp hur man skapar en moblogg. Och nej, jag vill inte veta att det är redan är passé med mobilbloggar. Jag vill få känna mig modern i någon minut till.
Juno
Vilse i pannkakan
Mitt lokalsinne är ungefär minus fem. Jag är en sån där som kan göra en u-sväng och sen undra var jag är. Min man brukar säga att jag är den enda person han vet som kan gå vilse på en kvadratmeter.
Härom dagen skulle jag åka till L som bor i Abrahamsberg. Typ. Jag slår noggrant upp adressen på hitta.se. Jag tittar på kartan, jag stämmer av uppgifter både med L och jag skriver föredömligt ner min vägbeskrivning med stora bokstäver i ett block.
DROTTNINGSHOLMSVÄGEN
BROMMAPLAN -HÖ
DROTTNINGSHOLMSVÄGEN
1:A HÖ
Jag kör Drottningsholmsvägen in i megarondellen i Brommaplan. Tar höger. Vägen heter något helt annat. U-sväng. In i rondellen. Tar höger nästa. Vägen heter återigen något annat. U-sväng. Kör ett ärevarv. Eller två. Hittar tillslut fortsättningen på Drottningsholmsvägen. Men, vad nu? Det finns ingen första höger. Inte som heter som den ska i alla fall. Svänger tillslut av och gör det jag alltid gör. Jag ringer efter hjälp.
Jag kör Drottningsholmsvägen in i megarondellen i Brommaplan. Ska ta höger. Nej, det blir nog fel. Tar andra höger. Dejà vu. Vägen heter inte som den ska. U-sväng. Ni fattar. Kör två ärevarv i rondellen. Hittar tillslut fortsättningen på Drottningsholmsvägen. Känner igen mig. Det var här jag kom in. Men för fan, jag har läst kartan på nätet uppochner, från fel håll. Min brevduva har svikit mig.
Hittar inte hem heller
Igår var det lutfiskmiddag hos mamma. Det är närmast att köra över Lissma och Huddinge till Rönninge men det är snabbast att köra Södra länken och E4:an. Så det gör vi alltid. Så även igår. In i tunnlarna. Hej hej tunnel, säger barnet. Hej då tunnel, säger barnet. Jag är nöjd och glad ända tills min man öppnar munnen och säger "Är det bara jag som har en känsla av att åka norrut?".
Snart fyller jag år. Då ska jag önska mig en ny brevduva. Min gamla har just fått sparken. Eller en GPS.
Juno
mamma, mamma polisen kommer!
-nej det hoppas jag verkligen inte, svarar mamma
-jo-o, det är polisen, säger pappa
-polisen kommer, polisen kommer
jag rusar ut i hallen och mamma och pappa följer efter. jag såg direkt att det var polisbilen som kom. den blinkade med ögonen åt mig. mamma har öppnat dörren. hej hej polisen. vi går ut och tittar på polisbilen. den blinkar med de gula ljusen. den blinkar med de blå ljusen.
oh. ho. nu ska polisen följa med in i huset. titta på knappen. det är en båt. det är ingen båt, det är ett svärd och andra saker. många märken. och en hård tröja. knack knack. och titta här ligger ett bälte på golvet. en spännande röd knapp. inte knappa på den.
vi äter middag. jag kan inte äta middag. nu är de klara. jag sitter knät på polisen. där står det P O L I S. Och där med på ryggen. P O L I S. nu ska han åka hem. hej då polisen. jag står på vändplan och jag vinkar med båda händerna. ropar hej då ända tills polisbilen är långt borta och inte syns längre.
jag äter middag. pappa frågar vem som kom till oss. de vet inte mycket de stora människorna. det var ju polisen som kom till mej. och vem var polisen? frågar han. va? vet han inte det heller? pappa vet ingenting. det var ju farbror lars. polisen är min farbror lars.
Joar
Jag blir nog snygg i en tremillimeters snagg
-Mamma?
-Pappa?
Oh, mammas lilla ängel gråter. Han drömmer rätt mycket och vaknar rätt ofta. Då fungerar det fint att lägga sig bredvid en liten stund, klappa på huvudet, sjunga en trudelutt. Och vips somnar han om. Haha. Mamman kryper försiktigt upp bredvid barnet som kör en halvnelson och pressar ner hennes huvud bredvid huvudkudden.
-Mamma ligga här, säger han med bestämd röst
-Gnurf, svarar hon med halvkvävd stämma
Mamman försöker försiktigt lirka sig loss ur barnets järngrepp. Får med sig huvudet halvvägs upp innan det tar tvärstopp. En slinga hår har som av en händelse fastnat i barnets grepp. Kväll efter kväll sitter hon där, vid hans säng utan ben, med huvudet i en stramt böjd vinkel och håret fast i hans stadiga näve. Hon känner sig ringaren i Notre Dame ungefär.
-Sov du lilla videung, sjunger mamman och försöker resa sig upp
-Nääää. Mamma håret, gråter barnet
-Du kan somna själv, du är trygg, du bla bla bla rabblar mamman
Lilla monstret tjuter till svar
Ingenting fungerar. Utom att dra i håret. Ju hårdare ju bättre. Men mamman har fått nog. Hon sätter sig resolut upp i sängen. Pratar milt och vänligt och erbjuder en hand att hålla i. Sjunger. Är tyst. Stryker barnet över pannan. Erbjuder barnets eget hår att dra i. Tvärnobb. Det lilla monstret skriker högre och högre. Inte av sorg. Inte av rädsla efter en mardröm. Ren och skär frustration över att inte få slita av mamman de få hårtussar hon har kvar.
Onda draken marscherar ut ur rummet. Hon stirrar vildsint på pappan som har tagit över soffan. Han undrar om de ska ta över lillmonstret till deras säng? Är han inte klok? Mamman ger pappan "nu är det du som löser det här" blicken.
Och det gör han. Efter fem minuter är det tyst i monstrets rum. Pappas lilla ängel sover. Utan att ha dragit av pappan håret. Som är tre millimeter långt. Mamman försöker surt att föreställa sig hur hon skulle se ut i en tremillimeters frisyr.
Juno
Go å rund -rondellhund
Världens första mördade rondellhundSkandal! Stackars hund. För att visa sina sympatier med hunden ställer någon okänd person ut en trähund i rondellen. Som sällskap. Denna följs av ett hundben i betong.
Sympatihund och sympatibenSedan dess har begreppet rondellhund spridit sig över hela Sverige, men det här vet ni. Ni har antagligen själva börjat spana efter små voffsingar i rondellerna. Jag kan inte låta bli. Det står rondellhundar i Kiruna, Jokkmokk, Ystad, Visby, Örebro. Överallt. I trakten runt Stockholm förökar sig dessa hundar med rekordfart, gatukorsningar dyker upp i vareviga rondell.
Hos oss i Länna, har vi två infarter till vårt bostadsområde. Den ena rondellen är inte ens klar. Men en spretig liten byracka har minsann lyckats infinna sig på stenhögen i mitten.
Rondellhundar på Gamla Nynäsvägen i LännaMen rondellhundarna stannar inte i Sverige. De vill också vara globala, hänga med husse och matte ut i världen. De finns att skåda i Norge, Barcelona, Piccadilly Circus i London och till och med i Sydafrika.
Rondellhunden Felix i SydafrikaOch på nätet, the cyberdog. Självskriven är sajten http://www.rondellhund.se/ eller www.roundaboutdog.net. Det är också möjligt att skriva en hyllning till rondellhunden på http://www.rondellhundspoesi.se/. Helt galet. Men härligt.
Ett uppdrag till alla vänner som är ute i världen: Finns det rondellhundar i Kina, i Nya Zeeland, Australien, Kanada, USA?
Juno
Hanky Panky à la Ursula Martinez
Jag är stum. Av förvåning och av beundran. Och kanske en anings, anings generad också. Jag har just bevittnat en fyraminuters film med en kvinnlig magiker. Tonen i showen är härligt kaxig, hon vågar vara rolig, duktig och spela på sin kvinnlighet.
Visste ni att det finns en kvinna som heter Ursula Martinez? Jag hade aldrig hört talas om namnet. Men. Om man googlar på hennes namn får man över en miljon träffar. Hon har en egen webbsida och hon finns med i wikipedia. På sin egen webb beskriver hon sig så här:
"She sets fire to her tits, interrogates her parents /../ blurs fiction with reality /../ gives births to penises /../"
I den film som jag ramlade över trollar hon lite grann. Har ni inte alltid undrat vart alla magikers små röda scarves egentligen tar vägen? Ursula Martinez ger er svaret.
Juno
nu har vi hittat nästa
mamma, pappa och jag åker för att leta efter det nya året. det som heter nästa. jag heter joar. mamma heter nenny. pappa heter per. ja ja. först åker vi till farbror gunnar och faster kerstin. nästa var inte där. inte kusin nicklas heller. men vi hittade hästen. iiiihhhiii säger hästen. och åsnan var också där.
sen åker vi till vårat andra hus. det var ingen där. man ska akta sej för att sova. plötsligt en dag vaknar man och det är massa folk där. där är anna kalle petter chia. hej hej. och pling plong, där är vira lina kenneth. hej hej. och farmor. hej farmor. nu när vi är så här många ska vi nog hitta nästa.
det är nästan som lilla laban, var är lilla laban? borta. var är joar? tittut. var är nästa? borta. jag letar och letar men alla bara äter och nu måste man sova igen.
nu är det dags
nu ska vi hitta nästa. alla går ut. fast varför då? det är så mörkt ute. kenneth går med tändaren och ska -HJÄLP! vad var det där? det är en drake. den kommer på himlen och den spyr stora röda och blå stjärnor. skriker gör den med. och sen exploderar den. bang bang. man får banka ute. vi är ute. draken får banka. -MAMMA! det kommer en till drake. läskigt. jag vill åka hem nu.
jag är så arg på mamma och pappa. de har hittat nästa medan jag sov. man ska inte sova. man missar allt det braiga. de har hittat snö också. heja mamma. se kenneth bygger en snögubbe. vänta kenneth, jag kommer också med. bygga bygga. jättefin. kenneth har hjälpt till bara lite. vårat snötroll. okej, jag gillar nästa.
Joar
Åttio laglydiga mil
Så. Jag som inte grejar dagis tur och retur utan att slita på gasen. Hur svårt är det inte för mig att greja Sandsjö tur och retur? Jättelätt faktiskt. Jag har kommit på knepet. Per kör.
Juno