Lilla fröken ordning & reda

Det här med toaletthysteri går tydligt i arv. Både mamman och pappan får sin beskärda del av dotterns avhyvlingar.
 
Mamman har varit och handlat. Hon packar upp nya toaborstar och ställer en i respektive badrum. Dottern klampar in, tittar på mamman och frågar med en uppfordrande ton:
 
- Alltså mamma, varför köper du hela tiden nya såna där blåa och rosa borstar till toaletterna? Du använder dem ju aldrig!!
 
Äh men vaddå, det gör jag väl visst ibland... och så är de väl fina eller? Svarar mamman en smula kuvat.
 
Efter ett besök på toaletten i huset i skogen kommer den lilla toafaschisten ut med händerna i sidorna och ropar argt:
 
- Åhh varför är det ALDRIG någon som stänger toalocket i den här familjen? Är det bara JAG som måste göra det hela tiden? Va??
 
Tystnad. Jo men jag brukar stänga locket säger storebror så. Jo men jag med säger mamman.
 
- Förlåt, säger pappan tyst.
 
Chefen har talat.
 
Juno

En härlig dag i skogen

Kom nu ungar, tjoar mamman, vi ska ut i skogen och leta svamp! Solen skiner och familjen är i Dalarna och det är en spelfri helg så lite svampplockning ter sig som en utmärkt idé. Svampkniv och någon liten svampkarta och en stor korg. Barnen är överens, sexåringen ska bära korgen och tioåringen svampkniven. Fast när vi är framme har sexåringen ångrat sig. Hon vill inte längre bära någon korg. Inte heller vill hon plocka någon svamp för hon GILLAR inte svamp.
 
Nehej okej medan dotter stannar kvar och mumsar havrekaka ger sig mor, far och son iväg på en liten sväng. Nästan direkt hittar mamman en liten gul svamp och efter lite grävande bland gamla grenar hittar sonen en superfin en och då är det ju väldigt skoj att vara i skogen!
 
 
Men underbart är kort. Sen var svamparna akut slut och dottern också men lingon var inte slut så mamman plockade några sådana istället medan alla väntade på att pappan skulle komma tillbaka för det var ju han som hade bilnyckeln. Och sonen som hade ansvar för svampkniven glömde tillfälligt bort att den var just en kniv och testade den lite på sin tumme och då ville han inte heller vara i skogen mer och var när kommer den där pappan egentligen?!
 
Så max tjugo minuter senare sitter familjen Skogsmulle i bilen på väg hem igen. Då passeras den här nya fina skylten!
 

Välkommen till Sandsjö, men tack! Vad trevligt!! Nu ska vi ta fram sockret och göra det lilla vi kan av det lilla vi har. Rårörda lingon till... kräftorna, oxfilén eller pizzan... vi får se vad det passar bäst till. Familjens härliga dag i skogen blev aningens reducerad, det är nog tyvärr mammans gener som slagit igenom här...
 

Juno

My new school

När man är tio år och har börjat i Internationella engelska skolan så pratar man just engelska. Att sonen var intresserad av språk visste vi ju redan och det var också en av orsakerna till att vi tackade ja till platsen han blev erbjuden. Efter två veckor och ett föräldramöte senare kände jag att jag ändå inte visste hur det var i skolan förutom "bra" så idag vid frukosten så gjorde jag ett nytt försök.
 
- Joar, tell me, how is it in your new school? och svar kom.
- It is very good!
 
Ja men vad bra, går det att utveckla lite?
- Do you speak any English?
- Yes we do, in Craft, Music and art we speak only English.
 
Wow, det är ju häftigt, förstår ni då vad det är ni ska göra?
- Yes of course. I have drawn my name, my age, my favourite food, guess what I draw? TACOS! And then we will design new converse, and a logo and I did a superhero, his name is Konserv with "Superkraft = ingen". In art I draw a softbike!
- En mjuk cykel i tyg?
- No, a bike where Life is soft! It has a small Engine for your pedals, a computer screen and a sadel where you can lay back!
 
Wow igen. På alla sätt. Inte mest för att det verkar vara en riktigt cool softbike utan för att min kille plötsligt berättar om sin nya skola med stor inlevelse på engelska!
 
So far so good =)
/Den stolta och glada mamman

Trotsålder, något för alla åldrar

När man är sex år drabbar man ofta sin omgivning med lite trots. Min stora kille var ett typexempel på det och nu är min lilla tjej och nosar på området. Jag misstänker att hon som bäst funderar ut hur hon bäst ska förvalta sitt givna trotsår.
 
Ibland blir den stackars omgivningen, främst brukar den bestå av en mamma, en pappa och en storebror, galen på sexåringen men än så länge får man säga att det går över ganska snabbt.
 
Härom dagen var det tjafs om någon småsak och jag säger tillslut med trött röst "...nä nu får du bara sätta dig i bilen för nu är jag sur på dig Elsa" och hon sätter sig i bilen och smäller igen dörren och svarar snabbt "jaha men det gör ingenting för jag är också sur på dig mamma!"
 
Haha, ja det klart att du är. Då tog det sura slut och vi kunde skratta åt det. Det är förstås inte bara sexåringen som är jobbig. Hon tycker säkert att det är jag som hamnar i fyrtiotreårstrotsen för då är man ju extra grinig det vet ju alla. 
 
Juno

Somliga gör allt för att skaffa sig något att göra...

Jaha så hade jag lämnat av barnen och det var ju piece of cake, då var det bara min utmaning kvar. Slår på gps:en, väljer en bild med fötter på, väljer att från "min position" bli guidad med röst till mitt hem. Står på en parkering utanför tunnelbanan i Farsta Centrum och tanten i lurarna drar igång.
 
Sväng höger, sväng vänster, kör åt sydväst. Eh va? Slår på skärmen på telefon och försöker se vad kartan säger. Okej, typ ta dig bort från parkeringen upp till vägen. Ja, logiskt det testar jag. Den förvirrade tanten mal på, sväng höger, sväng vänster, sväng höger... och jag tänker att om jag bara springer på här kommer jag ju samma väg som man kör med bilen, det är kanske bra för då känner jag igen mig. Men så blir kartan och tanten eniga, sväng vänster. Och jag svänger vänster, in i bostadsområdet, genom en lekpark och ut i en skog. Det tog ungefär två minuter och sen var jag offroad på kartan och tanten ylade om sydväst och nordväst eller vad det nu var.
 
Men sen okej, efter att ha hasat ner för en brant slänt så kommer jag ändå ut på ett ställe som är bekant så jag hasar vidare och tillslut finns det fina skyltar som jag kan följa och då stängs tanten av. Bara ett litet parti till i skogen som jag var lite vilse i och sen tro det eller ej, jag kom hem! Det blev lite längre än de planerade 6,3 kilometrarna men jag är så glad ändå, bara över att ha kommit hem =). Inte avskräckt. Nästa gång har jag som mål att räta ut linjen i början en aning och få ner sträckan med en kilometer!
 
 
 
Tyvärr så inser jag direkt jag kommer hem att jag har lyckats tappa mitt SL kort. Jag tänker att jag väl har tappat det när jag någongång har tagit upp telefonen ur fickan och att kortet då har följt med ut. In i bilen, ut och leta, genom skogen, när stängde jag av tanten egentligen, och när började jag kolla karta istället för att bara lyssna? Jaja, skit samma, jag hittar det inte och åker hem igen. Ska jag vänta några timmar och se om någon vänlig själ hittar det och ringer mig? Näää, lika bra jag spärrar det på en gång så jag inte glömmer det. Det tar fyra dagar att få ett nytt men vi har ju klippkort så länge.
 
Sagt och gjort. Tio minuter senare dyker grannen upp med kortet, jag har mycket riktigt tappat det när jag tagit upp telefonen. Utanför huset när jag skulle stänga av träningsappen. Retligt.
 
Juno

Säker skolväg 2.

Det stora barnet har börjat ny skola. Gubbängen, dit är det ju lite långt att promenera med barnet så hem ska det åkas tunnelbana och buss. Jag har fullt förtroende för de äldre barnen som går i samma skola att de kan hjälpa de nya kompisarna hem men jag vill i alla fall hänga med och gå igenom allting innan jag släpper min lös själv på det kommunala nätet.
 
Så, jag möter fyra kalviga ungdomar som resonerar och med gemensamma krafter och bara pyttelite hjälp tar sig från sin skola, via tunnebanan och sedan bussen hem. Jag inser att det här går snabbt, det är nära till tunnelbanan, det är nära till busshållsplatsen, jag behöver inte ha ungar som flaxar runt hela Farsta Centrum (inte riktigt än i alla fall) och jag kommer att känna mig trygg med att de åker hem själva snart.
 
Någon var en anings nervös men det hände inga läskiga saker, bara spännande i form av en selectamaskin full med godis och en fet larv.
 
Idag kör vi sista träningsdagen. Dit nu på morgonen och sen när vi med flit åker för långt med tunnelbanan. Vi måste ju ta reda på vad som händer då!
 
Och idag är det nog jag som är mest nervös. Jag tänker att jag när jag vänt om efter att ha lämnat barnen ska skippa bussen och springa hem från Farsta... kära nån... min man har gått igenom kartan med mig, GPS:en är programmerad. Det borde ta max 45-50 minuter...
 
Juno
 
 

De finaste

Det är ju helt otroligt att de är mina, de här fina :)



Jag känner mig privilegad. Och lycklig.

Juno

Plötsligt händer det...

...men inte för mig just, utan för tjejen vid bordet bredvid...

Smådalarö gård och vi sitter i matsalen. En tjej och hennes kille ska sätta sig vid bordet bredvid oss. Hon sätter ner sin väska och sen blir det lite stökigt en sekund varpå hon frågar sin kille "vad vill du?" följt av ett förvånat "jaha, ska du dra ut stolen åt mig???".

Det var hon inte så bortskämd med förstår vi...

Juno

Säker skolväg 1.

Det lilla barnet som har börjat i förskoleklass promenerar till skolan varje morgon. Sedan förra året så arbetar skolan hårt på att få en säker skolväg för alla barnen. Det innebär bland annat att den som kommer med bil inte kör ända fram till skolan (där det är körförbud fram till 18) utan stannar på parkeringen och att den som går tar barnen på gångvägen istället för på snutten som är en bilväg. Både rektor, personal och föräldrar turas om att stå i gröna västar och dirigera barnen in på gångvägen.
 
Det innebär också att man som bilist då inte kör på gångvägen. Det kan tyckas vara en självklarhet men på föräldraråd blev jag informerad om att bilar visst kör ner på gångvägen och på förekommen anledning satte kommunen upp en bom där. Bra men sjukt att att man skulle behöva göra det, jag menar, vem kör på en gångväg?!
 
Nu vet jag. Det är någon som bor precis bredvid skolan men ändå känner att de måste ta bilen dit. Det är ju inte klokt, vilken knäpp konversation det blev. När jag möter bilen på väg ner för gångvägen som jag själv promenerar upp på utgår jag från att de på något underligt vis inte har förstått att det inte är bilvägen som gick ner där. Det var helt fel, hon är helt medveten om att det är en gångväg men hon ska ner till skolan och hon orkar inte köra runt till riktiga vägen för hon bor ju precis där ovanför och vill ta kortaste vägen.
 
Jag fattar ingenting. Om hon bor precis vid skolan så tar det henne ju max två minuter att GÅ ner till skolan på den andra gångvägen dit jag själv är på väg. Men hon ska alltså ta bilen och dessutom, markerar hon, har hon nyckel till bommen. Jaha, jo jag ser ju det. Men vaddå? Hon får ju ändå inte köra bil på gångvägen och när hon väl kommer ner på riktiga vägen så får hon ju ändå inte mitt på dagen köra in till skolan så vad fan gör hon där med sin j-a bil där mitt och andras barn ska kunna känna sig trygga när de går till skolan?!
 
Det är ytterst oklart. Hon kanske hade ett bra skäl, fått nyckel av kommunen på grund av någon speciell orsak som till exempel att hon inte har råd att köra runt eller är handikappad både här och där. Det får kommun och rektor för skolan ta reda på, jag gjorde jag tyckte var lämpligt vid tillfället. Jag skällde, jag skrev ner registreringsnumret, tog reda på ägarinformation och skvallrade.
 
Juno

Att vända tillbaka dygnet

Om tre dagar börjar skolan. Det är stora omställningar för barnen med nya skolor och nya kompisar. Och som varje år, med tidiga morgnar igen. Så, det är dags att vända tillbaka dygnet (för oss alla förvisso). 
 
Och hur gör vi då det bäst? Vi tänker "om vi slutar lektiden vid senast åtta så sover de senast nio" så blir det nog bra. Vad vi tänker och vad vi gör är inte alltid synonymt...
 
1. Jag somnar när jag bara skulle läsa ett kapitel i min bok vilket leder till "oj men nu är ju klockan 18.30, kanske lika bra vi äter nu". Jag tar på mig skorna och går ut på barnjakt
 
2. Jag hinner tre steg innan grannarna 7, 8 och 6 tjoar på mig. Beordrar mig till veranda nr 6, pressar ner mig i en stol och trycker ett glas prosecco i min hand. Yrvaken och lydig. Jag dricker vin. Granne 7 ringer hem och kommenderar ner resten av föräldraskapet. Och där sitter vi och har trevligt och tänker lite mindre på mat och barn men vid 19.45 sliter jag mig och utfordrar mina ovilliga barn.
 
3. Det är väl här någonstans vi skulle borsta tänder och varva ner men vad sjutton, både barn och vuxna har ju så trevligt. Alla grannar tillsammans i en enda stor hög. Vi ägnar resten av kvällen på veranda nr 7 och "om barnen slutar leka vid fem i elva och somnar vid elva på kvällen" så blir det nog bra. Vi vänder på dygnet imorgon istället, tänker vi.
 
Det är svårt att vara principfast när man har för trevliga grannar.
 
Juno

Äntligen en ursäkt att glo på teve!

Det stod en notis i tidningen att när snittemperaturen i landet legat under tio grader i fem dygn så är det höst. Vilket det tydligen varit och således är hösten här. Okej! I'm game. Då hälsar vi den nya årstiden välkommen och kurar ihop oss i höstrusket (läs: 21 grader ute) med te och ett avsnitt av The killing, säsong fyra. 
 
Tjoho!!
 
Juno

Höjden av lathet

Jag har ett litet lånebarn. Hon ligger och softar lite i soffan och funderar på om sova är en bra idé eller inte. Medan hon funderar sitter jag bredvid och softar jag med. Tio centimeter från mig ligger tevekontrollen men jag avstår teve eftersom jag inte vill störa barnet.

Däremot vore det gott med te varpå jag frågar den datorspelande maken om inte han kan sätta på tevatten. Han stirrar lite konstigt på mig, kliver fram bredvid mig, tar fjärrkontrollen och viftar lätt med den vid mitt ansikte.

- Va? Ville du att jag skulle sätta på teven åt dig??

Hm, att han ens tror att jag sa det... desperate housewife, eller vad den där svenska rika brudar i USA serien nu heter, nästa!

Juno

Och här ligger jag och stirrar i taket

Ni vet när man säckar ihop i soffan. Det känns som nacken ska knäckas men man orkar inte räta upp sig. Att gå och lägga sig är en god idé men om maken ringer och vill bli hämtad är det lika bra att ligga kvar som den utflutna amöba jag känner mig som. Dessutom orkar jag inte gå och lägga mig. Så jag ligger kvar, läser lite Sandhamnsdeckare, spelar lite Wordfeud, stånkar och har ont i nacken.
 
Ni vet när man bestämmer sig för att trotsa tyngdlagen och trots allt göra resan från soffan till sängen. Känslan att komma ihåg att "just fan, jag hade ju tvättat sängkläderna..." Men trots att jag inte orkade bäddade jag sängen och kastar mig sedan ner i den. Nu jäklar ska här sovas!
 
Ni vet när man precis känner att man håller på att segla bort på det fluffiga nybäddade sängmolnet. Zzz... kliar mig lite i ögonen och blir påmind om att jag just idag har smällt på mascara på ögonfransarna. Känslan att inse att jag måste upp igen. När mitt bättre jag vunnit debatten och sminket är borta och jag återigen ligger i min renbädda säng...
 
...då är jag inte trött mer?
 
Juno

Vad fin du är

Mamman väljer omsorgsfullt kläder inför morgonens möte. Inte för slappt, inte för strikt utan helst lite lagom snyggt. Pappan agerar smakråd både på val av byxor, blus, skor och smycken. Han är ett modelejon under cover.
 
Det omsorgsfulla valet ger valuta. Sonens kompis E som sovit över säger till mamman...
- Vad fin du är!
-Tack!
 
...varpå sonen replikerar till E
- Jag tycker du är fin!
- Jag vet!!!
 
Det är härligt att vara tio år och fortfarande veta att man är fin. Jag hoppas det aldrig går över!
 
Juno

Man ska vara positiv

Skapar ett konto på Careerbuilder i hopp om att det ska vara ett bra steg i riktning mot ett nytt jobb. Careerbuilder har ju en käck och trevlig ton och känns väldigt positiva.
Rekommenderade Jobb
Goda nyheter! VI har scannat ditt CV och hittat jobb som matchar dig!
 
Listan i det blå fältet var ju inte extremt lång så om det här var deras goda nyheter... mina framtidsutsikter känns inte helt lysande...
 
Juno

Om

Min profilbild

Juno