Den lilla är typ 120 cm...

Det är coolt hur saker växer upp ur ett litet litet frö och blir en sån här enormt stor blomma. Till och med det lilla barnet som numer kallar sig en stor tjej erkände sig besegrad.



Juno

Jag, en skogsmulle

Det är morgon, måndag morgon och just som barnen börjar bli klara i tid springer mamman omkring och letar efter svampplockarsaker av alla saker. Barnen undrar lite hur deras mamma ska hitta i skogen men mamman räknar med att vara en svans på MJ. Maken är snällast och rusar ner i källaren efter en fin ryggsäck och så ger sig mor och barn av. Vid T22 lämnas det lilla barnet av, vid Engelska skolan de stora barnen. Då är det dags då. MJ, svampen och skogen väntar!
 
Öh. Svampkorgen blev hemma, svampboken och kniven likaså men ryggsäcken är i alla fall full av kaffe och lite kakor! Den stora delen svamp var det experten som hittade. Eller ja, jag hittade jättemånga vackra röda svampar jag ville ha och en och annan vit men det var nej. MJ säger att svampen ska vara gul, typ. Att jag inte hittade så mycket svamp kan bero på att de inte fanns just där jag gick, eller att jag som bäst klev på dem eller att jag helt enkelt spanade på träd och sånt man kan fotografera istället. Jag är ingen äkta skogsmulle, maken säger att jag inte ens är en oäkta skogsmulle...
 

En nejsvamp...
 
Hur det nu var, MJ skänkte mig mestadelen av det hon hittade och nu ser jag mycket fram emot en svampmacka ikväll! Det blev tre härliga timmar i skogen och jag kom faktiskt bara bort en gång. Men vilken tur att vi lever i en tid av GPS och mobil säger jag bara! Och om jag skulle vilja hitta tillbaka så går jag bara enkelt in på Endomondo och kollar hur vi gick ;-)
 
 
Jag hoppas jag får följa med en gång till, då tar jag med mig kameran så jag kan ta riktiga bilder och då kanske jag till och med kan ta bild på alla svampar jag hittar, nu får ni dagens träd =)
 
 
 
 
Juno

En liten skördefest

När jag var barn hade våra grannar ett par hus bort ett plommonträd. Ibland när de fick mycket plommon så fick vi av dem och då gjorde mamma plommonmarmelad. Då var det fest. Dels för att det var så himla gott men också för vi inte direkt var familjen socker så bara att få rosta onyttigt vitt bröd och sen dessutom ha på lass med marmelad på var en lyx.
 
Sedan planterade mamma ett eget plommonträd och det var som att det förtog lite av magin. Då blev det mest att vi plockade plommon från trädet och åt men inte så mycket mer. Och när vi själva köpte hus nu så satte vi ett plommonträd och jag drömde om att återuppleva känslan av marmeladen men det blev en usel marmelad, den var rinnig och inte alls kul. Jag skyller det på receptet och inte på kocken. Därefter blev det inte så mycket av det där med att koka marmelad, vi åt från trädet, vi gav till skola och dagis och alla som ville ha.
 
I år så kan inte mycket växa på vår tomt. Det fina plommonträdet klarade inte av att grävas upp och ha det halvtaskigt hela sommaren så det är numer ved. De nya grannarna har massor med plommon på sitt träd och gjorde något som kändes lite bekant, de kom med en kasse plommon till de som inget eget träd har. Och vet ni vad? Så många plommon hinner vi inte äta innan de blir dåliga så jag plockade fram sockret och kärnade ur plommon och vips var koket igång.
 
Och vet ni vad igen? Det blev supergott! Magin är tillbaka och jag kan äntligen vara mamman som ger mina barn känslan av lyx och rostat bröd med hemmagjord marmelad på! Tack fina A, det var precis lagom och precis rätt timing på den gåvan!
 

Juno

Lilla fröken ordning & reda

Det här med toaletthysteri går tydligt i arv. Både mamman och pappan får sin beskärda del av dotterns avhyvlingar.
 
Mamman har varit och handlat. Hon packar upp nya toaborstar och ställer en i respektive badrum. Dottern klampar in, tittar på mamman och frågar med en uppfordrande ton:
 
- Alltså mamma, varför köper du hela tiden nya såna där blåa och rosa borstar till toaletterna? Du använder dem ju aldrig!!
 
Äh men vaddå, det gör jag väl visst ibland... och så är de väl fina eller? Svarar mamman en smula kuvat.
 
Efter ett besök på toaletten i huset i skogen kommer den lilla toafaschisten ut med händerna i sidorna och ropar argt:
 
- Åhh varför är det ALDRIG någon som stänger toalocket i den här familjen? Är det bara JAG som måste göra det hela tiden? Va??
 
Tystnad. Jo men jag brukar stänga locket säger storebror så. Jo men jag med säger mamman.
 
- Förlåt, säger pappan tyst.
 
Chefen har talat.
 
Juno

En härlig dag i skogen

Kom nu ungar, tjoar mamman, vi ska ut i skogen och leta svamp! Solen skiner och familjen är i Dalarna och det är en spelfri helg så lite svampplockning ter sig som en utmärkt idé. Svampkniv och någon liten svampkarta och en stor korg. Barnen är överens, sexåringen ska bära korgen och tioåringen svampkniven. Fast när vi är framme har sexåringen ångrat sig. Hon vill inte längre bära någon korg. Inte heller vill hon plocka någon svamp för hon GILLAR inte svamp.
 
Nehej okej medan dotter stannar kvar och mumsar havrekaka ger sig mor, far och son iväg på en liten sväng. Nästan direkt hittar mamman en liten gul svamp och efter lite grävande bland gamla grenar hittar sonen en superfin en och då är det ju väldigt skoj att vara i skogen!
 
 
Men underbart är kort. Sen var svamparna akut slut och dottern också men lingon var inte slut så mamman plockade några sådana istället medan alla väntade på att pappan skulle komma tillbaka för det var ju han som hade bilnyckeln. Och sonen som hade ansvar för svampkniven glömde tillfälligt bort att den var just en kniv och testade den lite på sin tumme och då ville han inte heller vara i skogen mer och var när kommer den där pappan egentligen?!
 
Så max tjugo minuter senare sitter familjen Skogsmulle i bilen på väg hem igen. Då passeras den här nya fina skylten!
 

Välkommen till Sandsjö, men tack! Vad trevligt!! Nu ska vi ta fram sockret och göra det lilla vi kan av det lilla vi har. Rårörda lingon till... kräftorna, oxfilén eller pizzan... vi får se vad det passar bäst till. Familjens härliga dag i skogen blev aningens reducerad, det är nog tyvärr mammans gener som slagit igenom här...
 

Juno

My new school

När man är tio år och har börjat i Internationella engelska skolan så pratar man just engelska. Att sonen var intresserad av språk visste vi ju redan och det var också en av orsakerna till att vi tackade ja till platsen han blev erbjuden. Efter två veckor och ett föräldramöte senare kände jag att jag ändå inte visste hur det var i skolan förutom "bra" så idag vid frukosten så gjorde jag ett nytt försök.
 
- Joar, tell me, how is it in your new school? och svar kom.
- It is very good!
 
Ja men vad bra, går det att utveckla lite?
- Do you speak any English?
- Yes we do, in Craft, Music and art we speak only English.
 
Wow, det är ju häftigt, förstår ni då vad det är ni ska göra?
- Yes of course. I have drawn my name, my age, my favourite food, guess what I draw? TACOS! And then we will design new converse, and a logo and I did a superhero, his name is Konserv with "Superkraft = ingen". In art I draw a softbike!
- En mjuk cykel i tyg?
- No, a bike where Life is soft! It has a small Engine for your pedals, a computer screen and a sadel where you can lay back!
 
Wow igen. På alla sätt. Inte mest för att det verkar vara en riktigt cool softbike utan för att min kille plötsligt berättar om sin nya skola med stor inlevelse på engelska!
 
So far so good =)
/Den stolta och glada mamman

Trotsålder, något för alla åldrar

När man är sex år drabbar man ofta sin omgivning med lite trots. Min stora kille var ett typexempel på det och nu är min lilla tjej och nosar på området. Jag misstänker att hon som bäst funderar ut hur hon bäst ska förvalta sitt givna trotsår.
 
Ibland blir den stackars omgivningen, främst brukar den bestå av en mamma, en pappa och en storebror, galen på sexåringen men än så länge får man säga att det går över ganska snabbt.
 
Härom dagen var det tjafs om någon småsak och jag säger tillslut med trött röst "...nä nu får du bara sätta dig i bilen för nu är jag sur på dig Elsa" och hon sätter sig i bilen och smäller igen dörren och svarar snabbt "jaha men det gör ingenting för jag är också sur på dig mamma!"
 
Haha, ja det klart att du är. Då tog det sura slut och vi kunde skratta åt det. Det är förstås inte bara sexåringen som är jobbig. Hon tycker säkert att det är jag som hamnar i fyrtiotreårstrotsen för då är man ju extra grinig det vet ju alla. 
 
Juno

Somliga gör allt för att skaffa sig något att göra...

Jaha så hade jag lämnat av barnen och det var ju piece of cake, då var det bara min utmaning kvar. Slår på gps:en, väljer en bild med fötter på, väljer att från "min position" bli guidad med röst till mitt hem. Står på en parkering utanför tunnelbanan i Farsta Centrum och tanten i lurarna drar igång.
 
Sväng höger, sväng vänster, kör åt sydväst. Eh va? Slår på skärmen på telefon och försöker se vad kartan säger. Okej, typ ta dig bort från parkeringen upp till vägen. Ja, logiskt det testar jag. Den förvirrade tanten mal på, sväng höger, sväng vänster, sväng höger... och jag tänker att om jag bara springer på här kommer jag ju samma väg som man kör med bilen, det är kanske bra för då känner jag igen mig. Men så blir kartan och tanten eniga, sväng vänster. Och jag svänger vänster, in i bostadsområdet, genom en lekpark och ut i en skog. Det tog ungefär två minuter och sen var jag offroad på kartan och tanten ylade om sydväst och nordväst eller vad det nu var.
 
Men sen okej, efter att ha hasat ner för en brant slänt så kommer jag ändå ut på ett ställe som är bekant så jag hasar vidare och tillslut finns det fina skyltar som jag kan följa och då stängs tanten av. Bara ett litet parti till i skogen som jag var lite vilse i och sen tro det eller ej, jag kom hem! Det blev lite längre än de planerade 6,3 kilometrarna men jag är så glad ändå, bara över att ha kommit hem =). Inte avskräckt. Nästa gång har jag som mål att räta ut linjen i början en aning och få ner sträckan med en kilometer!
 
 
 
Tyvärr så inser jag direkt jag kommer hem att jag har lyckats tappa mitt SL kort. Jag tänker att jag väl har tappat det när jag någongång har tagit upp telefonen ur fickan och att kortet då har följt med ut. In i bilen, ut och leta, genom skogen, när stängde jag av tanten egentligen, och när började jag kolla karta istället för att bara lyssna? Jaja, skit samma, jag hittar det inte och åker hem igen. Ska jag vänta några timmar och se om någon vänlig själ hittar det och ringer mig? Näää, lika bra jag spärrar det på en gång så jag inte glömmer det. Det tar fyra dagar att få ett nytt men vi har ju klippkort så länge.
 
Sagt och gjort. Tio minuter senare dyker grannen upp med kortet, jag har mycket riktigt tappat det när jag tagit upp telefonen. Utanför huset när jag skulle stänga av träningsappen. Retligt.
 
Juno

Säker skolväg 2.

Det stora barnet har börjat ny skola. Gubbängen, dit är det ju lite långt att promenera med barnet så hem ska det åkas tunnelbana och buss. Jag har fullt förtroende för de äldre barnen som går i samma skola att de kan hjälpa de nya kompisarna hem men jag vill i alla fall hänga med och gå igenom allting innan jag släpper min lös själv på det kommunala nätet.
 
Så, jag möter fyra kalviga ungdomar som resonerar och med gemensamma krafter och bara pyttelite hjälp tar sig från sin skola, via tunnebanan och sedan bussen hem. Jag inser att det här går snabbt, det är nära till tunnelbanan, det är nära till busshållsplatsen, jag behöver inte ha ungar som flaxar runt hela Farsta Centrum (inte riktigt än i alla fall) och jag kommer att känna mig trygg med att de åker hem själva snart.
 
Någon var en anings nervös men det hände inga läskiga saker, bara spännande i form av en selectamaskin full med godis och en fet larv.
 
Idag kör vi sista träningsdagen. Dit nu på morgonen och sen när vi med flit åker för långt med tunnelbanan. Vi måste ju ta reda på vad som händer då!
 
Och idag är det nog jag som är mest nervös. Jag tänker att jag när jag vänt om efter att ha lämnat barnen ska skippa bussen och springa hem från Farsta... kära nån... min man har gått igenom kartan med mig, GPS:en är programmerad. Det borde ta max 45-50 minuter...
 
Juno
 
 

De finaste

Det är ju helt otroligt att de är mina, de här fina :)



Jag känner mig privilegad. Och lycklig.

Juno

Plötsligt händer det...

...men inte för mig just, utan för tjejen vid bordet bredvid...

Smådalarö gård och vi sitter i matsalen. En tjej och hennes kille ska sätta sig vid bordet bredvid oss. Hon sätter ner sin väska och sen blir det lite stökigt en sekund varpå hon frågar sin kille "vad vill du?" följt av ett förvånat "jaha, ska du dra ut stolen åt mig???".

Det var hon inte så bortskämd med förstår vi...

Juno

Säker skolväg 1.

Det lilla barnet som har börjat i förskoleklass promenerar till skolan varje morgon. Sedan förra året så arbetar skolan hårt på att få en säker skolväg för alla barnen. Det innebär bland annat att den som kommer med bil inte kör ända fram till skolan (där det är körförbud fram till 18) utan stannar på parkeringen och att den som går tar barnen på gångvägen istället för på snutten som är en bilväg. Både rektor, personal och föräldrar turas om att stå i gröna västar och dirigera barnen in på gångvägen.
 
Det innebär också att man som bilist då inte kör på gångvägen. Det kan tyckas vara en självklarhet men på föräldraråd blev jag informerad om att bilar visst kör ner på gångvägen och på förekommen anledning satte kommunen upp en bom där. Bra men sjukt att att man skulle behöva göra det, jag menar, vem kör på en gångväg?!
 
Nu vet jag. Det är någon som bor precis bredvid skolan men ändå känner att de måste ta bilen dit. Det är ju inte klokt, vilken knäpp konversation det blev. När jag möter bilen på väg ner för gångvägen som jag själv promenerar upp på utgår jag från att de på något underligt vis inte har förstått att det inte är bilvägen som gick ner där. Det var helt fel, hon är helt medveten om att det är en gångväg men hon ska ner till skolan och hon orkar inte köra runt till riktiga vägen för hon bor ju precis där ovanför och vill ta kortaste vägen.
 
Jag fattar ingenting. Om hon bor precis vid skolan så tar det henne ju max två minuter att GÅ ner till skolan på den andra gångvägen dit jag själv är på väg. Men hon ska alltså ta bilen och dessutom, markerar hon, har hon nyckel till bommen. Jaha, jo jag ser ju det. Men vaddå? Hon får ju ändå inte köra bil på gångvägen och när hon väl kommer ner på riktiga vägen så får hon ju ändå inte mitt på dagen köra in till skolan så vad fan gör hon där med sin j-a bil där mitt och andras barn ska kunna känna sig trygga när de går till skolan?!
 
Det är ytterst oklart. Hon kanske hade ett bra skäl, fått nyckel av kommunen på grund av någon speciell orsak som till exempel att hon inte har råd att köra runt eller är handikappad både här och där. Det får kommun och rektor för skolan ta reda på, jag gjorde jag tyckte var lämpligt vid tillfället. Jag skällde, jag skrev ner registreringsnumret, tog reda på ägarinformation och skvallrade.
 
Juno

Att vända tillbaka dygnet

Om tre dagar börjar skolan. Det är stora omställningar för barnen med nya skolor och nya kompisar. Och som varje år, med tidiga morgnar igen. Så, det är dags att vända tillbaka dygnet (för oss alla förvisso). 
 
Och hur gör vi då det bäst? Vi tänker "om vi slutar lektiden vid senast åtta så sover de senast nio" så blir det nog bra. Vad vi tänker och vad vi gör är inte alltid synonymt...
 
1. Jag somnar när jag bara skulle läsa ett kapitel i min bok vilket leder till "oj men nu är ju klockan 18.30, kanske lika bra vi äter nu". Jag tar på mig skorna och går ut på barnjakt
 
2. Jag hinner tre steg innan grannarna 7, 8 och 6 tjoar på mig. Beordrar mig till veranda nr 6, pressar ner mig i en stol och trycker ett glas prosecco i min hand. Yrvaken och lydig. Jag dricker vin. Granne 7 ringer hem och kommenderar ner resten av föräldraskapet. Och där sitter vi och har trevligt och tänker lite mindre på mat och barn men vid 19.45 sliter jag mig och utfordrar mina ovilliga barn.
 
3. Det är väl här någonstans vi skulle borsta tänder och varva ner men vad sjutton, både barn och vuxna har ju så trevligt. Alla grannar tillsammans i en enda stor hög. Vi ägnar resten av kvällen på veranda nr 7 och "om barnen slutar leka vid fem i elva och somnar vid elva på kvällen" så blir det nog bra. Vi vänder på dygnet imorgon istället, tänker vi.
 
Det är svårt att vara principfast när man har för trevliga grannar.
 
Juno

Äntligen en ursäkt att glo på teve!

Det stod en notis i tidningen att när snittemperaturen i landet legat under tio grader i fem dygn så är det höst. Vilket det tydligen varit och således är hösten här. Okej! I'm game. Då hälsar vi den nya årstiden välkommen och kurar ihop oss i höstrusket (läs: 21 grader ute) med te och ett avsnitt av The killing, säsong fyra. 
 
Tjoho!!
 
Juno

Höjden av lathet

Jag har ett litet lånebarn. Hon ligger och softar lite i soffan och funderar på om sova är en bra idé eller inte. Medan hon funderar sitter jag bredvid och softar jag med. Tio centimeter från mig ligger tevekontrollen men jag avstår teve eftersom jag inte vill störa barnet.

Däremot vore det gott med te varpå jag frågar den datorspelande maken om inte han kan sätta på tevatten. Han stirrar lite konstigt på mig, kliver fram bredvid mig, tar fjärrkontrollen och viftar lätt med den vid mitt ansikte.

- Va? Ville du att jag skulle sätta på teven åt dig??

Hm, att han ens tror att jag sa det... desperate housewife, eller vad den där svenska rika brudar i USA serien nu heter, nästa!

Juno

Om

Min profilbild

Juno