På temat, google translate

Kära Facebook user,
Facebook-teamet vill informera er och gratulera er för att utvecklas till vår 2014 Facebook Rewards vinnare.

Den Facebook Rewards-programmet görs vartannat år. Du har valts ut slumpmässigt av Facebook-internet oavgjort administratör. Dragningen Administratören är ett automatiserat program, som väljer Facebook-användare slumpmässigt.

Du har blivit godkänd för att göra anspråk på en total prissumma på $ 1.000.000 (en miljon dollar) Se nedan för dina vinnande detaljer:

(bla bla bla)
 
Den sammanlagda summan av en miljon dollar ska betalas ut till dig utan några förpliktelser eller förhör. För din säkerhet, rekommenderas du att hålla din vinnande information konfidentiell, tills du har fått den vinnande pengar. 

Tack för att du använder Facebook.
 
Åhhh, vad synd då att jag faktiskt inte har Facebook, en miljon dollar utan förhör... det hade ju verkligen varit något. Erbjudandena bara rasar in, nya vänner och massor av pengar...
 
Och på temat, här är en länk till en konversation där killen faktiskt svarar på sitt fantastiska erbjudande om att låna lite cash. Det finns viss förbättringspotential för google translate. Läs den, den är kul =)
 
Juno

Tack men nej tack

Härom veckan fick jag en förfrågan från "vonujebechov2002" på Instagram. Förfrågan gick ut på att hon ville följa mig och se mina bilder. När jag kikar på hennes profil ser jag att hon redan följer cirka 1500 personer. Själv har hon cirka 100 personer som tycker det är kul att se de bilder hon själv lägger upp. Det är exakt elva bilder.
 
Säkert smickrande att hon tror att just jag har fantastiska bilder att visa för världen och henne, men jag tror jag får tacka nej till denna nya potentiella cyberfriend. Fröken jessiebunny får chatta med någon annan än mig...
 

Juno

Om att vara glad

Igår kände jag mig en smula manodepressiv. Ena sekunden glad, andra sekunden ångest över något, antagligen prestationsrelaterat.Barnen faller snabbt in och ut ur olika humör, vänner och kramas och busas ena sekunden och slåss nästa. Hatar sin eländiga tillvaro ena stunden och är lycklig över att finnas i nästa. Jobbigt ja men helt normalt, så är väl livet för de flesta.
 
Idag pratade min vän och jag om att vara glad. Eller inte glad. Hur tufft det är när ett barn som är nära inte är glad och egentligen aldrig har varit en särskilt glad person. Hur det är som en burk med anti-depressiva tabletter, udden av det mörka men också udden av det ljusa i livet. Så jag tänker att det kanske är en positiv egenskap att vara lite manodepressiv, för kan man vara ledsen kan man också vara glad. Och svänger det ofta får man ofta uppleva glädje och lycka.
 
Idag är barnen glada. Min stora leker med en kompis och är glad. Min lilla leker med en kompis och är glad. Jag har varit på ett bra möte och är glad. Jag ska fira den här lilla glädjen med en bit helnöt (om inte min man har ätit upp den. Då blir det ett nytt inlägg om att inte vara glad).
 
Juno

Rosendals trädgård

Min före detta kollega M och jag slutade vara kollegor vid årsskiftet och mer eller mindre sedan dess har vi planerat in en lunchdate. Och nu i mitten av september blev det äntligen dags så nu kompenserade vi oss själva med en långlunch på härliga Rosendals trädgård. Det var en av de där perfekta höstdagarna som bjöd på sol och värme och inne på Rosendal var det mer sommar än höst.
 
Det är vid de här tillfällena jag önskar att jag hade haft min kamera med mig men en Galaxy S4 och instagram får duga i brist på D7000 och Photoshop. Man får hålla till godo, ni med.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Plötsligt blev jag sugen på ett växthus fullt med tomater, det var ungefär det härligaste jag sett. Undrar bara var det nu ska stå...
 
Juno

Djuplodad samtal med sonen

Klockan är fem i tre och sonen ringer till mammans mobil.
 
Mamman: Hej Joar!
...
Mamman: Joar?
Sonen: Mamma...
...
Mamman: Ja?
Sonen: Vi är i Hökarängen... hej då mamma!
 
Ja, det var ju bra. Då är de på väg hem =)
 
Juno
 

Den lilla är typ 120 cm...

Det är coolt hur saker växer upp ur ett litet litet frö och blir en sån här enormt stor blomma. Till och med det lilla barnet som numer kallar sig en stor tjej erkände sig besegrad.



Juno

Jag, en skogsmulle

Det är morgon, måndag morgon och just som barnen börjar bli klara i tid springer mamman omkring och letar efter svampplockarsaker av alla saker. Barnen undrar lite hur deras mamma ska hitta i skogen men mamman räknar med att vara en svans på MJ. Maken är snällast och rusar ner i källaren efter en fin ryggsäck och så ger sig mor och barn av. Vid T22 lämnas det lilla barnet av, vid Engelska skolan de stora barnen. Då är det dags då. MJ, svampen och skogen väntar!
 
Öh. Svampkorgen blev hemma, svampboken och kniven likaså men ryggsäcken är i alla fall full av kaffe och lite kakor! Den stora delen svamp var det experten som hittade. Eller ja, jag hittade jättemånga vackra röda svampar jag ville ha och en och annan vit men det var nej. MJ säger att svampen ska vara gul, typ. Att jag inte hittade så mycket svamp kan bero på att de inte fanns just där jag gick, eller att jag som bäst klev på dem eller att jag helt enkelt spanade på träd och sånt man kan fotografera istället. Jag är ingen äkta skogsmulle, maken säger att jag inte ens är en oäkta skogsmulle...
 

En nejsvamp...
 
Hur det nu var, MJ skänkte mig mestadelen av det hon hittade och nu ser jag mycket fram emot en svampmacka ikväll! Det blev tre härliga timmar i skogen och jag kom faktiskt bara bort en gång. Men vilken tur att vi lever i en tid av GPS och mobil säger jag bara! Och om jag skulle vilja hitta tillbaka så går jag bara enkelt in på Endomondo och kollar hur vi gick ;-)
 
 
Jag hoppas jag får följa med en gång till, då tar jag med mig kameran så jag kan ta riktiga bilder och då kanske jag till och med kan ta bild på alla svampar jag hittar, nu får ni dagens träd =)
 
 
 
 
Juno

En liten skördefest

När jag var barn hade våra grannar ett par hus bort ett plommonträd. Ibland när de fick mycket plommon så fick vi av dem och då gjorde mamma plommonmarmelad. Då var det fest. Dels för att det var så himla gott men också för vi inte direkt var familjen socker så bara att få rosta onyttigt vitt bröd och sen dessutom ha på lass med marmelad på var en lyx.
 
Sedan planterade mamma ett eget plommonträd och det var som att det förtog lite av magin. Då blev det mest att vi plockade plommon från trädet och åt men inte så mycket mer. Och när vi själva köpte hus nu så satte vi ett plommonträd och jag drömde om att återuppleva känslan av marmeladen men det blev en usel marmelad, den var rinnig och inte alls kul. Jag skyller det på receptet och inte på kocken. Därefter blev det inte så mycket av det där med att koka marmelad, vi åt från trädet, vi gav till skola och dagis och alla som ville ha.
 
I år så kan inte mycket växa på vår tomt. Det fina plommonträdet klarade inte av att grävas upp och ha det halvtaskigt hela sommaren så det är numer ved. De nya grannarna har massor med plommon på sitt träd och gjorde något som kändes lite bekant, de kom med en kasse plommon till de som inget eget träd har. Och vet ni vad? Så många plommon hinner vi inte äta innan de blir dåliga så jag plockade fram sockret och kärnade ur plommon och vips var koket igång.
 
Och vet ni vad igen? Det blev supergott! Magin är tillbaka och jag kan äntligen vara mamman som ger mina barn känslan av lyx och rostat bröd med hemmagjord marmelad på! Tack fina A, det var precis lagom och precis rätt timing på den gåvan!
 

Juno

Lilla fröken ordning & reda

Det här med toaletthysteri går tydligt i arv. Både mamman och pappan får sin beskärda del av dotterns avhyvlingar.
 
Mamman har varit och handlat. Hon packar upp nya toaborstar och ställer en i respektive badrum. Dottern klampar in, tittar på mamman och frågar med en uppfordrande ton:
 
- Alltså mamma, varför köper du hela tiden nya såna där blåa och rosa borstar till toaletterna? Du använder dem ju aldrig!!
 
Äh men vaddå, det gör jag väl visst ibland... och så är de väl fina eller? Svarar mamman en smula kuvat.
 
Efter ett besök på toaletten i huset i skogen kommer den lilla toafaschisten ut med händerna i sidorna och ropar argt:
 
- Åhh varför är det ALDRIG någon som stänger toalocket i den här familjen? Är det bara JAG som måste göra det hela tiden? Va??
 
Tystnad. Jo men jag brukar stänga locket säger storebror så. Jo men jag med säger mamman.
 
- Förlåt, säger pappan tyst.
 
Chefen har talat.
 
Juno

En härlig dag i skogen

Kom nu ungar, tjoar mamman, vi ska ut i skogen och leta svamp! Solen skiner och familjen är i Dalarna och det är en spelfri helg så lite svampplockning ter sig som en utmärkt idé. Svampkniv och någon liten svampkarta och en stor korg. Barnen är överens, sexåringen ska bära korgen och tioåringen svampkniven. Fast när vi är framme har sexåringen ångrat sig. Hon vill inte längre bära någon korg. Inte heller vill hon plocka någon svamp för hon GILLAR inte svamp.
 
Nehej okej medan dotter stannar kvar och mumsar havrekaka ger sig mor, far och son iväg på en liten sväng. Nästan direkt hittar mamman en liten gul svamp och efter lite grävande bland gamla grenar hittar sonen en superfin en och då är det ju väldigt skoj att vara i skogen!
 
 
Men underbart är kort. Sen var svamparna akut slut och dottern också men lingon var inte slut så mamman plockade några sådana istället medan alla väntade på att pappan skulle komma tillbaka för det var ju han som hade bilnyckeln. Och sonen som hade ansvar för svampkniven glömde tillfälligt bort att den var just en kniv och testade den lite på sin tumme och då ville han inte heller vara i skogen mer och var när kommer den där pappan egentligen?!
 
Så max tjugo minuter senare sitter familjen Skogsmulle i bilen på väg hem igen. Då passeras den här nya fina skylten!
 

Välkommen till Sandsjö, men tack! Vad trevligt!! Nu ska vi ta fram sockret och göra det lilla vi kan av det lilla vi har. Rårörda lingon till... kräftorna, oxfilén eller pizzan... vi får se vad det passar bäst till. Familjens härliga dag i skogen blev aningens reducerad, det är nog tyvärr mammans gener som slagit igenom här...
 

Juno

My new school

När man är tio år och har börjat i Internationella engelska skolan så pratar man just engelska. Att sonen var intresserad av språk visste vi ju redan och det var också en av orsakerna till att vi tackade ja till platsen han blev erbjuden. Efter två veckor och ett föräldramöte senare kände jag att jag ändå inte visste hur det var i skolan förutom "bra" så idag vid frukosten så gjorde jag ett nytt försök.
 
- Joar, tell me, how is it in your new school? och svar kom.
- It is very good!
 
Ja men vad bra, går det att utveckla lite?
- Do you speak any English?
- Yes we do, in Craft, Music and art we speak only English.
 
Wow, det är ju häftigt, förstår ni då vad det är ni ska göra?
- Yes of course. I have drawn my name, my age, my favourite food, guess what I draw? TACOS! And then we will design new converse, and a logo and I did a superhero, his name is Konserv with "Superkraft = ingen". In art I draw a softbike!
- En mjuk cykel i tyg?
- No, a bike where Life is soft! It has a small Engine for your pedals, a computer screen and a sadel where you can lay back!
 
Wow igen. På alla sätt. Inte mest för att det verkar vara en riktigt cool softbike utan för att min kille plötsligt berättar om sin nya skola med stor inlevelse på engelska!
 
So far so good =)
/Den stolta och glada mamman

Trotsålder, något för alla åldrar

När man är sex år drabbar man ofta sin omgivning med lite trots. Min stora kille var ett typexempel på det och nu är min lilla tjej och nosar på området. Jag misstänker att hon som bäst funderar ut hur hon bäst ska förvalta sitt givna trotsår.
 
Ibland blir den stackars omgivningen, främst brukar den bestå av en mamma, en pappa och en storebror, galen på sexåringen men än så länge får man säga att det går över ganska snabbt.
 
Härom dagen var det tjafs om någon småsak och jag säger tillslut med trött röst "...nä nu får du bara sätta dig i bilen för nu är jag sur på dig Elsa" och hon sätter sig i bilen och smäller igen dörren och svarar snabbt "jaha men det gör ingenting för jag är också sur på dig mamma!"
 
Haha, ja det klart att du är. Då tog det sura slut och vi kunde skratta åt det. Det är förstås inte bara sexåringen som är jobbig. Hon tycker säkert att det är jag som hamnar i fyrtiotreårstrotsen för då är man ju extra grinig det vet ju alla. 
 
Juno

Somliga gör allt för att skaffa sig något att göra...

Jaha så hade jag lämnat av barnen och det var ju piece of cake, då var det bara min utmaning kvar. Slår på gps:en, väljer en bild med fötter på, väljer att från "min position" bli guidad med röst till mitt hem. Står på en parkering utanför tunnelbanan i Farsta Centrum och tanten i lurarna drar igång.
 
Sväng höger, sväng vänster, kör åt sydväst. Eh va? Slår på skärmen på telefon och försöker se vad kartan säger. Okej, typ ta dig bort från parkeringen upp till vägen. Ja, logiskt det testar jag. Den förvirrade tanten mal på, sväng höger, sväng vänster, sväng höger... och jag tänker att om jag bara springer på här kommer jag ju samma väg som man kör med bilen, det är kanske bra för då känner jag igen mig. Men så blir kartan och tanten eniga, sväng vänster. Och jag svänger vänster, in i bostadsområdet, genom en lekpark och ut i en skog. Det tog ungefär två minuter och sen var jag offroad på kartan och tanten ylade om sydväst och nordväst eller vad det nu var.
 
Men sen okej, efter att ha hasat ner för en brant slänt så kommer jag ändå ut på ett ställe som är bekant så jag hasar vidare och tillslut finns det fina skyltar som jag kan följa och då stängs tanten av. Bara ett litet parti till i skogen som jag var lite vilse i och sen tro det eller ej, jag kom hem! Det blev lite längre än de planerade 6,3 kilometrarna men jag är så glad ändå, bara över att ha kommit hem =). Inte avskräckt. Nästa gång har jag som mål att räta ut linjen i början en aning och få ner sträckan med en kilometer!
 
 
 
Tyvärr så inser jag direkt jag kommer hem att jag har lyckats tappa mitt SL kort. Jag tänker att jag väl har tappat det när jag någongång har tagit upp telefonen ur fickan och att kortet då har följt med ut. In i bilen, ut och leta, genom skogen, när stängde jag av tanten egentligen, och när började jag kolla karta istället för att bara lyssna? Jaja, skit samma, jag hittar det inte och åker hem igen. Ska jag vänta några timmar och se om någon vänlig själ hittar det och ringer mig? Näää, lika bra jag spärrar det på en gång så jag inte glömmer det. Det tar fyra dagar att få ett nytt men vi har ju klippkort så länge.
 
Sagt och gjort. Tio minuter senare dyker grannen upp med kortet, jag har mycket riktigt tappat det när jag tagit upp telefonen. Utanför huset när jag skulle stänga av träningsappen. Retligt.
 
Juno

Säker skolväg 2.

Det stora barnet har börjat ny skola. Gubbängen, dit är det ju lite långt att promenera med barnet så hem ska det åkas tunnelbana och buss. Jag har fullt förtroende för de äldre barnen som går i samma skola att de kan hjälpa de nya kompisarna hem men jag vill i alla fall hänga med och gå igenom allting innan jag släpper min lös själv på det kommunala nätet.
 
Så, jag möter fyra kalviga ungdomar som resonerar och med gemensamma krafter och bara pyttelite hjälp tar sig från sin skola, via tunnebanan och sedan bussen hem. Jag inser att det här går snabbt, det är nära till tunnelbanan, det är nära till busshållsplatsen, jag behöver inte ha ungar som flaxar runt hela Farsta Centrum (inte riktigt än i alla fall) och jag kommer att känna mig trygg med att de åker hem själva snart.
 
Någon var en anings nervös men det hände inga läskiga saker, bara spännande i form av en selectamaskin full med godis och en fet larv.
 
Idag kör vi sista träningsdagen. Dit nu på morgonen och sen när vi med flit åker för långt med tunnelbanan. Vi måste ju ta reda på vad som händer då!
 
Och idag är det nog jag som är mest nervös. Jag tänker att jag när jag vänt om efter att ha lämnat barnen ska skippa bussen och springa hem från Farsta... kära nån... min man har gått igenom kartan med mig, GPS:en är programmerad. Det borde ta max 45-50 minuter...
 
Juno
 
 

De finaste

Det är ju helt otroligt att de är mina, de här fina :)



Jag känner mig privilegad. Och lycklig.

Juno

Om

Min profilbild

Juno