Projekt 44

Det har varit lågvatten. De små vågorna som kom in har mojnat och kvar är en blöt sandbotten som jag klafsar omkring i utan riktigt mål eller mening. Eller egentligen finns det ju mål, och absolut mening men stegen är så tunga och kroppen känns så trög. Och jag vet, det är ju bara att...
 
Men. Det är inte det enklaste i världen att peppa sig själv. Dagarna går och varje våg som åker ut till havs igen har med sig lite av mig vilket är helt okej, men om vågen inte kommer tillbaka kan jag inte fylla på med nya klokheter och gladheter. Och då blir jag förstås per definition lite mindre glad.
 
Jag har världens bästa man. Tyvärr kan jag inte alltid ta till mig allt det kloka som kommer från honom som jag har närmst. Peppet förvandlas på något underligt vis till tjat och omtanken blev en börda och dåligt samvete för tänk om jag inte lyckas nu när du satsar på mig och pressen jag skapar ger lite ångest. 
 
Då har jag den förmånen att jag har så många superfina vänner också. Det kommer jobbannonser, det kommer pepp, det kommer blommor, det kommer kramar, det kommer tips och i måndags fick jag också ett par omtänksamma sparkar under bordet. Tack Eva, du låter precis som min man och det är väl bra för han säger också många sanna saker, det du sade kom precis i rätt tidpunkt.
 
Jag vill inte fylla 44 år och stå i blötsand. Jag har ungefär två månader på mig att ta mig till den delen av ön där solen skiner och vågorna går att surfa i. Jag startar ett projekt för att ta tillbaka mitt glada jag. Det jag som har kraft att ge till barnen och människorna omkring mig. Så om det flyger floskler och kitschiga klappar på axeln och pussar och krafs i min blogg över vintern har jag inte gått med i en sekt, då är det bara mitt projekt 44 som yttrar sig för nu måste det blir ljusare här på insidan av mitt skinn och jag låter bloggen vara en yta av skinnet så kanske lyser det igenom.
 
Juno

Önskas: en mamma med humor

Nyligen vid middagsbordet. Mamman och pappan sitter mest och väntar på att sexåringen ska bli klar, fäller någon kommentar som genererar ett halvdant fniss - eller kanske var det bara ett fnys.

Dottern tittar frågande upp och mamman svarar att det var ingenting viktigt, det var bara lite vuxenhumor. Dottern tittar upp en gång till och den här gången skiner hela hon när hon glatt utbrister:

- Åhhh Mamma!! Har du fått humor???!!

Det hade man kunnat tro. Eller önskat i största allmänhet så där.

Juno

Svar på tal

6-åringen ska städa. Det är som bekant inte någon favoritsyssla. Kompisen skickas hem och projekt städning påbörjas. Efter en stund kommer kompisen tillbaka. Han ska hjälpa E att städa. Så att det ska gå lite snabbare så de kan leka igen.

Hm, mamman blir lite misstänksam men okej städa tillsammans ni. Och barnen städar. Eller? Mamman tycker det är väldigt tyst och när hon gläntar på dörren hänger två små huvuden tätt inpå surfplattan.

- Hrm hrm, oj vad ni städar! 
- Ja vaddå??? replikerar dottern snabbt, vi kollar bara vädret!!

Jamen såklart...

Juno

Nästa gång, då ska jag vara förberedd!

Om man kan säga att man rider till och från när det var åtta år sedan sist så rider jag lite till och från. Sonen rider ju sedan årsskiftet till. Likaså hans stallkompisar och deras mammor, sedan några eller flera år tillbaka. Och när det då är dags för MAMMA/BARN ridläger så verkar det ju som en superbra idé. Det är nog som att cykla, man kommer ihåg hur man gör!
 
Plan A var att jag rider några gånger innan lägret. Plan B var att om jag nu inte kommer upp på hästryggen innan så springer jag ju i alla fall och är i hyfsad form. Plan C fanns inte. Tre veckor innan lägret slutar jag springa. En vecka innan lägret drar jag på kurs som nästan tar kål på mig. En timme innan avfart till lägret sladdar jag in på hästaffären i Vega och köper ett par ridskor.
 
Fem ridpass på två och en halv dag. Hepp. Först kommer jag knappt upp på hästen och en timme senare kommer jag knappt av. I huvudet är det som att cykla, jag kommer ihåg hur man gör. Men musklerna minns inte, de finns inte heller. Det här med att man ser ut som Zeb Macahan efter att man har ridit är bara en fåfäng dröm.
 
Men trots allt. Det är ju roligt. Det är hästar och gos och vänner och vi delar krämpor och kärlek. Barnen har roligt ihop, de kämpar med sina hästar, de imponerar, galopperar och hoppar, över hinder och på höskullen. Två av oss for i backen, familjen Abrahamsson stod för båda vurporna, men vi hoppar upp och tar ett par hinder till. Lite Zebban kanske det finns i oss ändå. Min tioåriga son fick en stor häst och hans mamma fick en pytteliten ponny. Min son känner att det ömmar lite på insidan av låren och hans mamma hittar inte någonstans det faktiskt inte gör ont.
 
Men man är glad idiot. Det är redan bokat och betalt till nästa läger i sommar. Och jag har en plan. Jag rider några gånger innan lägret...
 
Joar på sin Isabella.
Jag och delar av min Marco.
 
Juno
 

Jag förtjänade en öl...?

Jag kan säga så här:

Puh.

Man vet inte hur det har gått. Om det har gått. Eller inte. Men. Min sponsor sa "kör, det är bara pengar om det blir en omtenta". Min bästis sa "för en gångs skull håller jag med din man". Och vad fan, jag var ändå där. Jag hade inget att förlora utom makens pengar och ett uns av min stolthet, så nu är det skrivet, provet - nu är det bara väntan kvar. I've done my part.

Nu får ni hålla tummarna för mig.

Juno

prestationsångest

Fröken duktig. Jag önskar ofta att jag kunde lära mig att inte ta allt på så stort allvar. Livet. Jobbet (ja nu har jag ju inget så just det är kanske utanför scopet just nu). Tvätten. Mig själv.

För nu har jag världen på mina axlar när det borde vara tvärtom. Jag har tid. Jag har bara möjligheter framför mig. Familjen, vännerna, jag själv. 

Jag har varit här förut och borde ha lärt mig knepen men likväl faller jag i samma grop igen och igen. Prestationsångesten, misslyckandet i förväg, andras förväntningar och mina egna. Tårar över det jag inte kan istället för glädje över det jag just klarat.

Kanske går jag kurs i helt fel ämne. Jag borde gå en flumkurs i lär dig skratta åt det själv när du ramlar, är fet, säger korkade grejer. Kanske nästa gång. Om den här ångesten släpper taget om mig.

Juno

Dags att väcka gråsuggorna

Jag ska gå på kurs. Det ska bli underbart att få lära mig något nytt. Kursen avslutas med prov och certifiering. Det är ju inte fullt så underbart. Mina hjärnceller har gått i stand-by så jag är en smula nervös för att de ska vara svårväckta.

Enligt statistiken klarar nittionio procent (typ) provet. Jag antar att det sägs till mig i syfte att lugna mig. Man kan också ägna ett par minuter åt att istället ha ångest över tanken av att tillhöra den sista procenten och hur usel är man inte då?!

Panik, jag har köpt en app med testfrågor och jag memorerar principles, themes och processes...

7PRI; CBJ, DRR, FOP - LBE, MBE, MBS - TTSTPE
7T; BC, C - OPP - QR

...osv. Ja ni fattar. Eller? Continued business justification. Det är dags att väcka de små grå suggorna nu!

Juno

Matkonst

Det yngsta barnet har kommit på ett legitimt sätt att få leka med maten... hon skapar matgubbar. Dels kommer hon undan med att börja äta, dels får hon plocka med händerna i maten och dels kan hennes mamma inte skälla på henne för att hon leker med maten när skapandet är så härligt. Smart unge.
 
Herr Fajita är en huvudfoting med krispiga armar och ben och lite frissigt hår.
 
Fru Lasagne är mer ett Close up portrait...
Juno

Det finns ingenting som heter lätta beslut

Det är helg. Pappan är bortrest. Mamman vill göra något trevligt med sina barn. Det är lättare sagt än gjort visar det sig. På lördagen var det ett strålande väder men den var fullspäckad med läxläsning, ridning och dubbla kalas så plan A var Skansen på söndagen. Mamman ser framför sig hur hon och barnen strosar runt bland djuren omgivna av vackra höstlöv, solsken och fullkomlig harmoni. Sen vaknar hon på söndag morgon och ser att det ska bli regn hela dagen.
 
Crap. Plan B är museeum. "Ja!" ropar barn 2, "Okejrå men bara om vi går på historiska" muttrar barn 1 och efter tre minuter konstateras att det är plan B som är historia.
 
Över till plan C. Ja båda barnen är med på bio. Resonemanget går från allt som barn 2 inte får se till allt som barn 1 inte vill se för det verkar lite barnsligt. Efter många om och men enas de om Draktränaren 2 - fast den var bortlovad till en kompis, (förlåt oss N, det vart så svårt att lösa!) och kvar är bara diskussionen om vilken tid, 3D eller inte 3D, och vilka platser som ska reserveras.
 
Puh! Mamman har hört någonstans att det är viktigt att involvera barnen i besluten men det här är ju absurt. Det enda som ingen tjafsade emot var när mamman bad dem att hämta hennes plånbok så att hon kan betala och nästa gång är det hon som fixar allt i förväg och sen informerar barnen om att nu ska vi åka och nu ska ni tycka att det blir trevligt. Capish?
 
Juno

Ett skönt ställe

På tryckeriet där jag har fått extraknäcka lite så jobbar det sköna personer. När jag kom första dagen och anmälde mig i receptionen ropade en glad kvinna till T "Nu har bruttan kommit!". He he, okej bruttan alltså. Och dagen efter hjälper jag Joy med en sak och hon ser så ung ut, förmodligen femton eller tjugo år yngre än vad jag är och hon säger glatt "Tack för hjälpen stumpan!" Stumpan?
 
Vad ska man säga, det är underbart befriande ;-)
 
Juno

Äntligen lite att göra!

Efter ett litet nederlag i slutet av förra veckan försökte jag ta tag i saker igen i början av den här veckan och kände ett enormt motstånd. Jag kom inte ut och sprang, jag fick inte iväg någon ansökan till det ultimata jobbet, jag var inte kreativ och fotograferade. Jag hade ambitionen att göra massor av saker och påbörjade tusen saker exakt samtidigt men gjorde egentligen inte ett jota.
 
I något slags desperation sms:ade jag dagismamman T, jag vet att jag inte har dagisbarn längre men hon kommer alltid vara en av mina dagismammor, och frågade om de verkligen verkligen inte hade någon affisch att packa på tryckeriet där hon jobbar? Och minsann, på tisdagen ringde hon och sa att packchefen ville ha lite packhjälp och kunde jag komma in samma dag? Sagt och gjort, jag åkte dit och startade genast med att montera något som heter twin-sticks i tre timmar. Åkte hem och kände mig genast på lite bättre humör.
 
Och hej och hå, plötsligt lossnar handlingsförlamningen. En ansökan åkte iväg på morgonen efter att skollämning, ett gäng trycksaker blev packade några timmar mitt på dagen, jag hann med kompisdate för det lilla barnet och läxhjälp med det stora, två ansökningar till åkte iväg efter att barnen somnat och fram till midnatt kokades det äppelmos för fulla muggar.
 
Det är i fartvinden av göromål som de flesta saker blir gjorda. I min värld.
 
Juno

På temat, google translate

Kära Facebook user,
Facebook-teamet vill informera er och gratulera er för att utvecklas till vår 2014 Facebook Rewards vinnare.

Den Facebook Rewards-programmet görs vartannat år. Du har valts ut slumpmässigt av Facebook-internet oavgjort administratör. Dragningen Administratören är ett automatiserat program, som väljer Facebook-användare slumpmässigt.

Du har blivit godkänd för att göra anspråk på en total prissumma på $ 1.000.000 (en miljon dollar) Se nedan för dina vinnande detaljer:

(bla bla bla)
 
Den sammanlagda summan av en miljon dollar ska betalas ut till dig utan några förpliktelser eller förhör. För din säkerhet, rekommenderas du att hålla din vinnande information konfidentiell, tills du har fått den vinnande pengar. 

Tack för att du använder Facebook.
 
Åhhh, vad synd då att jag faktiskt inte har Facebook, en miljon dollar utan förhör... det hade ju verkligen varit något. Erbjudandena bara rasar in, nya vänner och massor av pengar...
 
Och på temat, här är en länk till en konversation där killen faktiskt svarar på sitt fantastiska erbjudande om att låna lite cash. Det finns viss förbättringspotential för google translate. Läs den, den är kul =)
 
Juno

Tack men nej tack

Härom veckan fick jag en förfrågan från "vonujebechov2002" på Instagram. Förfrågan gick ut på att hon ville följa mig och se mina bilder. När jag kikar på hennes profil ser jag att hon redan följer cirka 1500 personer. Själv har hon cirka 100 personer som tycker det är kul att se de bilder hon själv lägger upp. Det är exakt elva bilder.
 
Säkert smickrande att hon tror att just jag har fantastiska bilder att visa för världen och henne, men jag tror jag får tacka nej till denna nya potentiella cyberfriend. Fröken jessiebunny får chatta med någon annan än mig...
 

Juno

Om att vara glad

Igår kände jag mig en smula manodepressiv. Ena sekunden glad, andra sekunden ångest över något, antagligen prestationsrelaterat.Barnen faller snabbt in och ut ur olika humör, vänner och kramas och busas ena sekunden och slåss nästa. Hatar sin eländiga tillvaro ena stunden och är lycklig över att finnas i nästa. Jobbigt ja men helt normalt, så är väl livet för de flesta.
 
Idag pratade min vän och jag om att vara glad. Eller inte glad. Hur tufft det är när ett barn som är nära inte är glad och egentligen aldrig har varit en särskilt glad person. Hur det är som en burk med anti-depressiva tabletter, udden av det mörka men också udden av det ljusa i livet. Så jag tänker att det kanske är en positiv egenskap att vara lite manodepressiv, för kan man vara ledsen kan man också vara glad. Och svänger det ofta får man ofta uppleva glädje och lycka.
 
Idag är barnen glada. Min stora leker med en kompis och är glad. Min lilla leker med en kompis och är glad. Jag har varit på ett bra möte och är glad. Jag ska fira den här lilla glädjen med en bit helnöt (om inte min man har ätit upp den. Då blir det ett nytt inlägg om att inte vara glad).
 
Juno

Rosendals trädgård

Min före detta kollega M och jag slutade vara kollegor vid årsskiftet och mer eller mindre sedan dess har vi planerat in en lunchdate. Och nu i mitten av september blev det äntligen dags så nu kompenserade vi oss själva med en långlunch på härliga Rosendals trädgård. Det var en av de där perfekta höstdagarna som bjöd på sol och värme och inne på Rosendal var det mer sommar än höst.
 
Det är vid de här tillfällena jag önskar att jag hade haft min kamera med mig men en Galaxy S4 och instagram får duga i brist på D7000 och Photoshop. Man får hålla till godo, ni med.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Plötsligt blev jag sugen på ett växthus fullt med tomater, det var ungefär det härligaste jag sett. Undrar bara var det nu ska stå...
 
Juno

Om

Min profilbild

Juno