JUNO

Idag hatade jag en gubbe med en glass. Själv stod jag vid hyllorna för avdelningen nyttigt frukostbröd. När jag klev in i kiosken sneglade jag lite på glassdisken men fnös åt mig själv och gick ståndaktigt vidare mot smörgåsarna. Fast jag hade svårt att fokusera för de små påsarna med ostkrokar flåsade mig i nacken. 

Suckande betalar jag för min smörgås med ost på grovt bröd när jag krockar med en gubbe som stoltserar med en glasstrut framför näsan på mig. Jag tar demonstrativt upp klockan och säger surt " tjugo i sju" och sedan muttrar jag avundsjukt något om "glass mitt i natten, var vänlig och ta bort den ur mitt ansikte annars äter jag upp den för dig".

Åh, den här skitveckan när man sväller upp två storlekar och bara kommer i ett endaste par byxor. Den här skitveckan när jättefinnen Orvar kommer på besök mitt i fejan och stannar hur länge som helst, helt oinbjuden. Den här skitveckan när man går med ständiga tvångstankar om glass, chips och coca cola.

Jädra gubbe, jag har gått och tänkt på den där glassen hela dagen. Jag hoppas du inte kommer i dina byxor imorgon.

Juno

Hur ser man att två personer är släkt med varandra? Jamen precis. Deras deoxyribonucleic acid ser likadant ut. De liknar alltså varandra. Oftast tittar man då på personernas ansikten, har de lika ögon, mun, näsa? Min son och jag har aldrig varit särskilt lika varandra. Han har fått hälften av mina mörka färger, annars pappans ögonform, ögonbryn, kinder, mun och form på örsnibbarna.

Men en dag när han var en liten bebis sade min kompis Towe:

-Nu ser jag att han är din son, han har ju dina fötter!

Och mycket riktigt, där hängde han i sin sele och viftade med små korta fötter med spretiga tår. Stackars liten.

Det verkar som att sonen har ärvt utseende och beteende i samma kroppsdelar av samma person. Till exempel, hans örsnibbar är markerade precis som pappans och de kan båda vika/skrynkla ihop sina öron. Mina öron går inte att vika in mot kinden alls, efter bara tre millimeter gör det jätteont i brosket.

Far och son har likadana munnar och de kan också göra samma slags ljud med sina läppar. Riktiga brrrrum-säger-bilen-ljud och prrrrr-säger-hästen-ljud. Det har jag aldrig kunnat.

Och så det här med fötterna. Han har också skomakarstortå liksom jag, det vill säga en stortå som pekar rätt upp i himlen vilket innebär att han kommer få hål på ovansidan av skorna. Dessutom är den stor som en potatis! Och precis som jag föredrar han att vara barfota och gärna lite kall om fötterna. Alltid utanför täcket, annars kan han inte sova gott. Det kan väl inga normala människor?

Små, korta, breda, helst barfota. Ni har kanske sett våra fötter i Sagan om ringen? De var med som statister till en hobmamma och en hobunge.


Juno

Barnet lägger sina små händer på mammans kinder. Han tittar henne djupt i ögonen och säger:
-Min söta mamma

Nu är mamman glad resten av dagen.

Juno

Eftersom jag nu har ett kort på SATS så sköter det sig väl självt. Not. Man måste nämligen gå dit också. Fast den senaste tiden har det varit svårt att hinna dit. Det har varit svårt att hinna äta också, men en godisbit på eftermiddagen har varit absolut oumbärligt för att orka med. Ja, ni fattar. Men hallå, jag springer ju upp för trapporna till tåget varje morgon och jag springer ju genom hela centralen till tåget varje kväll.

Häromkvällen ställde jag på vågen, mest för att se hur illa det var. Jag kan berätta att jag var snabb som en vessla av igen. Förfärad stirrade jag på den, men tänkte sen att äsch, klockan är ju tio på kvällen, då är det väl ingen som väger sig heller.

Sedan vi kom hem i lördags har jag tränat lördag kväll, tränat söndag kväll, inte ätit en enda godisbit, bara fikat en enda gång och motstått varenda glass som har flirtat med mig. Och imorse mötte jag vågen igen. Det är en envis en, inte ett gram har den gett med sig trots att det är tidigt på morgonen, innan frukost. Och trots att jag står kvar, drar in magen, stampar hårt på den och svär en smula åt den så är den helt orubblig. Jävla skitvåg, den är antagligen sönder.

Nu måste jag prova klänningen som jag tänkt ha på C:s bröllop. Jag törs inte, jag törs inte... För nu vet jag att jag väger mer än förra gången jag klämde mig ner i den. Nu fick jag lite mer information än jag egentligen ville ha...

Igår såg jag något löp blixtra förbi, gå ner sex kilo på åtta veckor. Jag har fyra dagar på mig att gå ner typ fyra kilo. Men det var en utopi, två kilon och en rejäl korsett ska nog räcka. Därför blev det grov smörgås utan smör till frukost. Och så ska jag åka extra sent till tåget, så jag får springa lite snabbare upp för trapporna.

Juno

I Dalarna har sonen visat upp sin mest älskvärda sida. Framför allt har han bara mammamammamamma gnällt en kort stund på väg mot sängen men sen somnat utan protest och sovit hela natten. Herregud, är det sant?! På morgonen har han vaknat och legat och filosoferat en stund för sig själv i sin säng. Men vaddå, har han inte kommit upp i er säng? undrar mamman med gapande mun? Nej, inte en enda gång, skryter K.

Nu när vi kommer hem ska du väl fortsätta att sova hela natten i din säng, säger mamman och pappan på väg hem från Vallentuna. Nä, jag ska sova mamma-pappa säng, kommer svaret blixtsnabbt. And so be it. Trampet av små fötter över hallsgolvet, barnet som krånglar sig ned mellan mamman och pappan, känslan av små fingrar som fastnar i fågelboet på mammans huvud. Snurra snurra dra dra. Barnet sover gott, mamman ligger och vrider sig.

På morgonen vaknar mamman av en bok i huvudet, hon minns inte längre om det är lilla spöket Laban eller Babar men hon vet att det lästes fyra böcker i sängen, plus de två deckare som mamman och pappan turades om att avsluta (för sen blir det väl aldrig av), innan barnet dreglade henne på ögat och ropade att han är hungrig och vill ha frukost. Eftersom de glömt att handla sjasas pappan iväg till ICA Maxi.

Nu sover pappan i nittiosängen medan barnet surar. Allt är precis som vanligt igen och mamman tänker förundrat att semestern redan känns som en avlägsen dröm.

Juno

Nej, inte ville vi lämna Paris bakom oss. Det är en fantastisk stad med massor att se och det bara kryllar av trevliga människor och goda ostar och rosa vin med bubblor i. Men hur det än är så vänder man hemåt en dag. Och när väskan väl är stängd, då vill jag hem så fort som möjligt. Då börjar jag (mer intensivt) tralla på Joarsången och det känns plötsligt inte alls sorgligt att återvända till Stockholm.

Dessutom har jag retat mig så på några saker...

- När vi kom ner på tisdagkvällen fick vi en lägenhet istället för ett hotellrum. Trevligt men det stod massa äcklig disk i diskhon. Efter tre dagar och tre påminnelser till hotellpersonalen stod det fortfarande massa disk i diskhon. Den står nog där än, för vi har inte rört den.

- Lägenheten hade Internet men vi hade naturligtvis inte någon dator med oss. Hotellets Internet kostade fem pengar för fyrtiofem minuter men det kortet var slut så jag betalade tolv pengar för etthundratjugo minuter. Tyvärr fungerade Internetuppkopplingen jättedåligt så med mig hem har jag nittio minuter.

Nu kommer Joar! Hej då!

Juno

Igar var det Kristi himmelfardsdagen. Da hade jag tankt skriva detta som William sex ar har sagt och som ar sa otroligt uttankt:

"Tank att Christer Fuglesang har fatt en helt egen dag!"

Juno

När jag var en liten flicka, drömde jag som så många andra små flickor, om att ha blont lockigt hår. Så i tonåren började jag försöka göra något åt saken. Det resulterade i färgning (av kompis hemma). Kan knallorange morotsfärg kallas blont? Inte med bästa vilja i världen. Kanske lite lockar då? Rulla rulla, krulla krulla (av kompis mamma hemma). Jag åkte på tågluff 1985 och såg ut som en labrador i huvudet. Med pigmentfel. Jag genomlevde hela gymnasiet med typiska Joey Tempest wanna be lockar.

Mitt hår har stått ut med det mesta. När jag själv inte stod ut gömde jag allting i en hatt. Har jag berättat att jag samlade på hattar? Jag tror att det var behovet som skapade intresset och förkärleken till att bära hatt. Morotsfärg, labradorkrullar, för kort lugg, sned lugg, bögfläta, hockeyfrilla, fly -you name it, I tried it. Man kan kalla mig modig eller dum, det är valfritt. Ni kan kommentera nedan om ni känner behov av att uttrycka er.

Hur som helst. Tjugo år senare hände alltså det här:
 Men eller hur. Jag är ett penntroll och jag vågar inte ens titta.

Dagen efter var det möhippa för C. Greasetema, pretty in pink. Åttital så det skriker om det. Här passar jag verkligen in. Jag har nog bara överlevt mig själv. B, min frisör säger att det tar en vecka innan jag gillar det. Min man är positiv i alla fall. Citat: Jag tycker det ser lite kul ut. 
 
 Jag är ett penntroll.

Juno