JUNO

Åttatusenfyrtio minuter. Plus minus etthudraåttio. Det är så lång tid det är kvar tills mamman får träffa barnet igen.

Det är exakt trehundrasextio minuter sedan mamman skrev ett inlägg som av någon outgrundlig anledning inte publicerades. Då satt hon med djup hjärtvärk och tårarna strömmandes ned för kinderna, i en liten söt dalstuga och skrev. Då skulle hon om några minuter lämna sin son i den söta dalstugan för en vecka. Hej då älskling, vi ses snart igen. Tiden kommer gå så fort ska du se. Vem hon nu försökte trösta. Han var redan på väg hand i hand med sin faster för att se om åsnan stod i sin hage.

Det är för konstigt. De flesta mammor som hon känner är som mest vekhjärtade när deras bebisar är små. Den här mamman blir bara mer och mer vekhjärtad för varje år som går. Inte kom det några tårar första gången hon och pappan lämnade bort sonen som inte ens var året fyllda. Inte kom det några tårar när de förra året lämnade sin 1,10-åring och drog till Oslo över helgen.

Men nu bröt hon minsann ihop och grät i bilen på väg därifrån. Det var ju tur att det var pappan som satt vid ratten. Lite förundrad såg han på henne och sade att "Han kommer ha det jättebra och vi med". Jamen såklart han kommer ha, farbror Gunnar och faster Kerstin älskar honom och skämmer bort honom. Det är bara det att mamman som har drömt om att vara "bara Jenny" igen just nu mest av allt i hela världen vill vara "bara mamma".

Och det klart att hon ser fram emot romantikens mecka som lockar med hand-i-hand längs Seine (i regnet) och ett glas Chablis på en skum jazzbar.

Men ikväll, när hon går in i barnets rum och tittar på hans tomma säng, tänker mamman att åttatusenfyrtio minuter är en evighet.

Juno