En vinterhelg extra

Visst man längtar efter våren men när solen skiner och himlen är klarblå så är det bra härligt att ta en helg och komma upp till vintern ändå. Härliga Sandsjö och härliga ungar matchade det härliga vädret :)
Välkommen till Sandsjö
Så här glad blir man på vintervägarna :)
Den är lång, Långbryggan i Rättvik, man kan gå på den eller på isen
Så man måste sätta sig och ta en paus ibland
Eller ställa upp på att ställa upp sig
 
Men det är det värt. I alla fall för mig som får ta fina bilder!
 
Juno
 

Två år senare

Små barn har gardiner som passar små barn.Stora barn ska gardiner för stora barn. Så vi åker och köper gardintyg. Så att deras mamma kan sy nya gardiner åt dem.
 
I helgen bestämdesig mamman för att äntligen sy gardinerna och sonen blev nöjd:
 
Dottern tittade missnöjt på sitt tyg med Hello Kitty och konstaterade att det här tyget har hon faktiskt vuxit ifrån nu. Eh oj. Det råkade vara ungefär två år sedan tygerna köptes. Ibland är mamman inte så snabb.
 
Juno
 

Det räcker om den är blå.

Herrn i huset har kommit fram till att det är dags för en ny bil åt Frun. Därmed förväntas nog Frun att visa lite intresse och engagera sig i det här med val och köp. Så vi spenderar en söndag åt att harva mellan bilfirmorna.
 
Subaru, Volkswagen, Audi, Volvo, Skoda. Är det någon som pratar med Frun specifikt? Japp, tyvärr är det en XC90 som kanske är lite exklusivare än Frun själv. Möjligen en Subba också, Outback heter den och den är blå och fin och Frun tror att de kan passa ihop.
 
Hon tar uppdraget på allvar och aktiverar sig, engagerar sig, summerar för och nackdelar Ocatvia, pris på Passat, armstöd på A6, ja ni hajjar. Då visar det sig att "skall-listan" redan är klar. Jaha! Då säger Frun bara att om hon inte får en asdyr bil vill hon ha en som är blå. All makt till Tengil.
 
Juno

Mission impossible

När vi skulle åka hem från Sri Lanka hade vi många timmars restid. Vad kunde vara bättre än att ladda med spel? Jag laddade glatt ner Angry Birds 2, det var ju längesedan och sonen hjälpte mig att köra några banor i början, kanske tio femton stycken. Perfekt.
 
Sen tog semestern slut. Och ibland dyker spelet upp igen på kvällarna. Och egentligen är jag rätt trött på de där fula fåglarna och ännu fulare gröna grisarna (!) men det är svårt att ge sig. Jag är inte bra på att ge mig. Och så fick jag hejarop från sonen som tyckte jag kommit sååå långt - nästan bana sextio - wow!
 
Smickrande. Och en anings oemotståndligt. Det kanske är hundra banor tänkte jag, då är jag snart klar. Men nej, det förbannade spelet har inte mindre än fyrahundrafyrtio jävla banor. SICK. Jag kommer hålla på året ut :(
 
 
Juno
 
 

Definiera tant.

När jag var arton år, fyllde min syster tjugofem. Hon kommer aldrig låta mig glömma att det var just jag som gav henne en av de grövsta förolämpningar hon fått. Att jag tyckte man blev tant när man är tjugofem (och käring vid trettio).
 
När blir man tant? På något magiskt vis skjuter man ju hela tiden upp gränsen för när man blir tant. När jag jobbade på Ericsson och var tjugofyra år, alltså näst in till tant enligt en artonårings definition, så var jag i ungdomsgänget och tanterna var väl i alla fall närmare fyrtio! Så då måste vi definiera tant. Handlar det om hur gammal jag är?
 
Är man tant när man närmar sig fyrtio? När jag fick mitt andra barn var jag närmare fyrtio, var jag en ammande tant då? Jag är väl ungdomlig? Har kvar alla mina barnsliga sidor och trycker ner mig i samma tights som då jag var arton år, men tights är tights, vissa har rosor och keruber på sig. Det är väl typsikt o-tantigt så säg. Eller är man tant när man febrilt gör allt för att unvika att vara en tant?
 
Om man nu vägrar vara en tant, så kanske man ändå kan vara lite tantig? Nä det är fan ännu värre. Definiera tantig. Är det när man har grått hår? Det fick jag när jag träffade mig man, typ tjugoåtta alltså. Eller är det när man färgar bort det gråa (det börjar jag med när jag var tjugoåtta) eller när man går i permanentvätske lila hår?  Är det när man börjar ha eccoskor? Handlar sina kläder på DEA Axelssons?
 
Jag har nog blivit en tant ändå. Jag handlar inte på Axelssons det är inte därför. Det är för att jag har fyllt fyrtiofem. Fyrtiofem visade sig vara definitionen. Det har inte smugit sig på mig. Det kom över en natt. Åldern, tanten, insikten. Jag körde upp till Åre på fredagen, då var jag fyrtiofyra år och tyckte det var lite roligt att köra bil och poppa musik. Jag körde sedan ner från Åre på söndagen, då var jag fyrtoifem år och tyckte det var klart obehagligt att köra om långtradarna, fast det var två filer. Bara för att det var lite mörkt och låg lite snö i mitt körfält? Japp.
 
När jag var arton år ville jag ha en sån här bil:
Bild från superchevy.com
Nu när jag fyrtiofem tycker jag det vore trevlig med en sån här bil:
Bild från mini.my
 
Alltså tant.
 
Juno
 
 
 
 

Tid, tid, ingen tid...

När klockan är 16.23 har jag helt okej tidsplan vilket jag nöjt deklarerar för maken i telefon. Själva planen är att skriva klart sista mailet och sedan ta tåget 16.34 hem. Elva minuter. 
 
På något magiskt vis glömmer jag varje gång bort att:
a) det har gått 1 minut redan innan jag lagt på luren. Tio minuter
b) 1 minut går åt att avsluta nämnda mail och ytterligare 1 för att stänga av och kasta ner datorn i väskan. Åtta minuter 
c) 0,5 minut för att byta skor och 0,5 till för att knyta dem. Sju minuter
d) 1 minut att springa och kissa. Sex minuter
e) 0,5 minut att ta på jacka, överdragskjol, mössa och vantar. Fem och en halv minuter
f) 1,5 minut för att vänta på hissen och 0,5 för att åka den från plan 4 till plan 0. Tre och en halv minuter
g) 0,5 minut att vandra ut på gatan och inse att klockan hunnit bli 16.31. Tre minuter.

Skit också. Springer som en jävla galning med flaxande kjol, flaxande sjal och flaxande armar. Slår nästan omkull en tant som rör sig i ultrarapid utanför Coop. Hur är det möjligt att röra sig så förbannat långsamt?! Benen värker när jag springer upp för trapporna till perrongen.
 
"...se upp för dörrarna..." 

Kan knappt röra mig. Kan absolut inte andas. Kastar mig in på tåget. Jävlar vad snabb jag var! Tre minuter från porten på Tegelbacken till tåget är nytt personligt rekord. Det vill jag aldrig göra om.
 
Juno

Fint inne (i gömman som kallas ugnen) eller fint 8väder (ute)

Solen skiner, det är minus elva grader och verkar vara en helt fantatisk dag. Då gör familjen följande:
 
Elvaåringen går på bio.
Pappan sitter i bilen (på väg till och från bio).
Sjuåringen leker inne med kompisen och ska INTE gå ut.
Mamman frostar av frysen, tvättar och gör rent ugnen.
 
Det är verkligen rätt så udda prioriteringar. Hon som kallar sig mamman har kommit på att det är ganska vanligt förekommande i hennes huvud. Att göra udda eller rent utav skitkorkade prioriteringar. Men hur gör folk som plötsligt bara "nu ska jag bara göra bra prioriteringar" och sen får det att fungera? En person som är från förr beslöt sig för att bara göra sådant som hon ville och det låter ju fint men problemet med det var att det kom ett enormt mått av egoism och personen blev så dryg att det inte gick att umågs med henne efter det.
 
Att bara göra sådant som man mår bra av måste ju inkludera ett visst mått av sådant som andra mår bra av, annars lever man singelliv... och om man ska frosta av frysen är det ju superlämpligt när det är minusgrader och dessutom helg. Och om man ändå sitter inne och glor på is som smälter kan man ju lika gärna ta ugnen på en gång så är det gjort sen. Kanske inte så asdum prioritering ändå. Men jag längtar ut!!!
 
Juno

Djupa filosofiska tankar för en sexåring

Det värsta hon vet är att städa. Vår sexåring alltså. Varje gång det kommer på tal, oavsett om det är mycket rörigt eller bara enstaka saker att plocka upp, så är det oerhört jobbigt. Det tar mer energi och tid att ha ångest över städningen än att faktiskt genomföra den. Och så dök denna upp på en kollegas dörr och jag undrar om den går att tillämpa på en sexåring? Och om det är så att det faktiskt kan leda till högre livskvalitet för alla att bara skita i städningen?

Why You Should Not Clean Your Room

Situations of greater entropy are statistically favoured. Things that are statistically favoured tend to happen, especially over time. A disordered room has greater entropy than an organized one. Thus an organized room will tend to become disordered over time. The only way to reverse this is by continually putting in energy from an outside system (i.e. making the effort to clean your room regularly)

HOWEVER, at some point a disordered room will be maximally entropic. At this point, continually failing to clean one’s room will not generally result in a more disordered state. Thus no additional input of energy is needed to maintain the state of the room

Therefore cleaning one’s room is futile - a task for the modern day Sisyphus. It is much more energetically efficient to allow the room to stay at its natural, maximally entropic state towards which it will always tend (and to expend that energy on more interesting things)

Juno


Varning för barn

Metro berättar om den här killen som är 22 år och kör plogbilen och upptäcker en liten flicka i en snöhög. Flickan i snöhögen uppger att hon var 17 år. Lite konstigt av en 22-åring att kalla en 17-åring för barn... men för all del, under 18 så det är eventuellt korrekt. Eller så vart det inte helt korrekt i korrekturläsningen av artikeln... här kan ni läsa hela om ni vill...
 
 
I övrigt en väldigt relevant artikel, jag sade själv åt ett aningens yngre barn att inte leka i snöhögen i korsningen så här på kvällen, det var mörkt och hon syntes knappt och det kändes inte tryggt på något vis. Så bort med ungarna ur snöhögarna längs vägarna, det finns just nu gott om snö på säkrare platser!
 
Juno

Barns önskelistor, då och idag

Barnen har ojat sig. Det är så väldigt jobbigt att skriva önskelista. Va? Är det något nytt? De orkar inte skriva önskelista och de vet inte vad de ska komma på. Jag fick liksom tjata på dem för att de skulle producera en lista med mer än två saker på. Hur svårt kan det vara tänker jag...
 
Tioåringen blev mäkta nöjd när han slagit i leksakskatalogen och tillslut på kommit på hela elva saker.
Sexåringen skulle absolut skriva blockbokstäver, ja då blir det onekligen lite mer jobb men skam den som ger sig.
 
Detta måste vara det ultimata beviset på att vi har gett dem för mycket prylar tänker jag. När jag var barn skrev jag hur långa listor som helst. Men sen kom jag ihåg ett år. Det stod en sak på min önskelista.
 
1. IRON MAIDEN - Life after Death
 
Mamma grät, hon tyckte det var den hemskaste skiva hon sett i sitt liv och hon kunde inte FÖRSTÅ att jag inte kunde komma på något mer att skriva, det måste ju finnas hur många saker som helst som en trettonåring kan önska sig?! Okej'rå, jag skriver väl upp en sak till på önskelistan då sade jag och tyckte jag var snäll.
1. IRON MAIDEN - Life after Death
2. En ponny
 
Det här är vad jag fick. Genom ren utpressning. Så jag antar att jag nu är glad över mina barns ansträngningar, jag förstår dem lite mer. Men zombies och monster....? ;-)
 
 
Juno

Och när man har gjort det, vad gör man då?

Ibland är det svårt att leva som man tänker sig. När jag har tagit ut glädjen i förskott, vad gör jag då? Försöker att skapa nya energivågor och köra järnet. Och det har jag gjort. Problemet är bara att det fullkomligen slukar energi att skapa profiler på olika siter för att söka jobb. Hur bra det än är att ha sitt CV uppdaterat så känner jag mig nu efter två dagar och tio siter senare ungefär som de här stackars mandelmassafigurerna min dotter hade kämpat med och som jag sedan totalt hänsynslöst men inte alls med flit totalbrände.
 
 
Så nu letar jag efter något nytt att ta ut glädjen i förskott på, några förslag?
 
Juno

En lagom lång mammavinter

Vintern har inte riktigt kommit än. Det gör ingenting, mamman vet att barnen längtar efter vinter men för egen del tycker hon att den gärna får vänta till lucia i alla fall. Söndag förmiddag och Stortorpshallen har öppen istid för allmänheten och mamman har förberett sig för att ta med sig barnen och åka dit.
 
Det är ovant, det är stapplas och det ramlas och Länna sport kanske har slipat skridskorna dåligt för det verkar vara något fel på dem... de åker inte dit de ska ju!
 
 
Men alla hjälps åt, det blir en paus för justering av skridskor, extra snörning, gör en lite mindre storlek, det ska sitta hårt hårt på fötterna. Ett mål som man ha stöd av, eller en pingvin för all del. En pappa som visar hur man böjer på benen när man saxar och sen är det kul! Det tränas och busas och det är kompisar och det är kull och det är varm choklad och pepparkakor.
 
Efter en och en halv timme är det ändå skönt att sätta på sig skorna igen, alla är svettiga och trötta men glada - och titta vad som finns på vägen till bilen:
 
 
En snöhög!!! Och det går att göra jättestora snöbollar, tjoho!!!
 
Så. Perfekt. Två timmar vinter, precis lagom. Om det bara håller sig milt en vecka till åker mamman med glädje och tar en vinter till om en vecka!
 
Juno

Grisrumpa och Pettson.

Jag har varit på affären och handlat typiska julbaksingredienser. Och till makens oerhörda förvåning även en bit ekologisk gris. "Hej jag och barnen åker till mamma en sväng men kan inte du slänga in skinkan i ugnen så kan vi äta den till middag?" Talade tystnad. Men lövbiff är ju också gott så jag ska inte klaga allt för högljutt.
 
Hur som helst, det är väl lika bra att dra igång julen då, den lär ju komma oavsett om jag orkar med den eller inte. Alltså tar jag fram mormors gamla recept på pepparksdeg och när jag står där och läser om ett halvt kilo smör, 22 deciliter mjöl och en himla massa sirap så ägnar jag en kort tanke åt att det kanske räcker med en halv sats men sen kom jag att tänka på min gamla favorit. Jag tror den varit med förut men den är värd att läsas igen!
 
...Findus dängde skurtrasan i golvet och hoppade upp på bordet.
- Nu är jag klar! Vakna, gubbe! Nu ska vi baka pepparkakor! skrek han, för Pettson hade nästan somnat på soffan.
De hade gjort en omgång pepparkakor för en vecka sen. De var redan slut men hälften av degen var kvar i skafferiet. Trodde Pettson. Men när han tittade i skålen låg där bara en liten klump.
- Det var väldigt vad den har krympt, sa Pettson.
- Jaa, det är konstigt med degar, sa Findus. De försvinner bara.
- Det kanske har varit nån katt här och ätit av den? föreslog Pettson.
- Kanske det du, sa katten. Eller nån gubbe kanske?
- Kanske det du, sa gubben.
 
 
Nu var den lätta delen klar, jättedegen Orvar ligger i kylen. Har jag lite tur tassar små tjuvar in i kylen och norpar lite deg så behöver jag inte baka så många krångliga kakor =)
 
Juno

Projekt 44

Det har varit lågvatten. De små vågorna som kom in har mojnat och kvar är en blöt sandbotten som jag klafsar omkring i utan riktigt mål eller mening. Eller egentligen finns det ju mål, och absolut mening men stegen är så tunga och kroppen känns så trög. Och jag vet, det är ju bara att...
 
Men. Det är inte det enklaste i världen att peppa sig själv. Dagarna går och varje våg som åker ut till havs igen har med sig lite av mig vilket är helt okej, men om vågen inte kommer tillbaka kan jag inte fylla på med nya klokheter och gladheter. Och då blir jag förstås per definition lite mindre glad.
 
Jag har världens bästa man. Tyvärr kan jag inte alltid ta till mig allt det kloka som kommer från honom som jag har närmst. Peppet förvandlas på något underligt vis till tjat och omtanken blev en börda och dåligt samvete för tänk om jag inte lyckas nu när du satsar på mig och pressen jag skapar ger lite ångest. 
 
Då har jag den förmånen att jag har så många superfina vänner också. Det kommer jobbannonser, det kommer pepp, det kommer blommor, det kommer kramar, det kommer tips och i måndags fick jag också ett par omtänksamma sparkar under bordet. Tack Eva, du låter precis som min man och det är väl bra för han säger också många sanna saker, det du sade kom precis i rätt tidpunkt.
 
Jag vill inte fylla 44 år och stå i blötsand. Jag har ungefär två månader på mig att ta mig till den delen av ön där solen skiner och vågorna går att surfa i. Jag startar ett projekt för att ta tillbaka mitt glada jag. Det jag som har kraft att ge till barnen och människorna omkring mig. Så om det flyger floskler och kitschiga klappar på axeln och pussar och krafs i min blogg över vintern har jag inte gått med i en sekt, då är det bara mitt projekt 44 som yttrar sig för nu måste det blir ljusare här på insidan av mitt skinn och jag låter bloggen vara en yta av skinnet så kanske lyser det igenom.
 
Juno

Nästa gång, då ska jag vara förberedd!

Om man kan säga att man rider till och från när det var åtta år sedan sist så rider jag lite till och från. Sonen rider ju sedan årsskiftet till. Likaså hans stallkompisar och deras mammor, sedan några eller flera år tillbaka. Och när det då är dags för MAMMA/BARN ridläger så verkar det ju som en superbra idé. Det är nog som att cykla, man kommer ihåg hur man gör!
 
Plan A var att jag rider några gånger innan lägret. Plan B var att om jag nu inte kommer upp på hästryggen innan så springer jag ju i alla fall och är i hyfsad form. Plan C fanns inte. Tre veckor innan lägret slutar jag springa. En vecka innan lägret drar jag på kurs som nästan tar kål på mig. En timme innan avfart till lägret sladdar jag in på hästaffären i Vega och köper ett par ridskor.
 
Fem ridpass på två och en halv dag. Hepp. Först kommer jag knappt upp på hästen och en timme senare kommer jag knappt av. I huvudet är det som att cykla, jag kommer ihåg hur man gör. Men musklerna minns inte, de finns inte heller. Det här med att man ser ut som Zeb Macahan efter att man har ridit är bara en fåfäng dröm.
 
Men trots allt. Det är ju roligt. Det är hästar och gos och vänner och vi delar krämpor och kärlek. Barnen har roligt ihop, de kämpar med sina hästar, de imponerar, galopperar och hoppar, över hinder och på höskullen. Två av oss for i backen, familjen Abrahamsson stod för båda vurporna, men vi hoppar upp och tar ett par hinder till. Lite Zebban kanske det finns i oss ändå. Min tioåriga son fick en stor häst och hans mamma fick en pytteliten ponny. Min son känner att det ömmar lite på insidan av låren och hans mamma hittar inte någonstans det faktiskt inte gör ont.
 
Men man är glad idiot. Det är redan bokat och betalt till nästa läger i sommar. Och jag har en plan. Jag rider några gånger innan lägret...
 
Joar på sin Isabella.
Jag och delar av min Marco.
 
Juno
 

Det finns ingenting som heter lätta beslut

Det är helg. Pappan är bortrest. Mamman vill göra något trevligt med sina barn. Det är lättare sagt än gjort visar det sig. På lördagen var det ett strålande väder men den var fullspäckad med läxläsning, ridning och dubbla kalas så plan A var Skansen på söndagen. Mamman ser framför sig hur hon och barnen strosar runt bland djuren omgivna av vackra höstlöv, solsken och fullkomlig harmoni. Sen vaknar hon på söndag morgon och ser att det ska bli regn hela dagen.
 
Crap. Plan B är museeum. "Ja!" ropar barn 2, "Okejrå men bara om vi går på historiska" muttrar barn 1 och efter tre minuter konstateras att det är plan B som är historia.
 
Över till plan C. Ja båda barnen är med på bio. Resonemanget går från allt som barn 2 inte får se till allt som barn 1 inte vill se för det verkar lite barnsligt. Efter många om och men enas de om Draktränaren 2 - fast den var bortlovad till en kompis, (förlåt oss N, det vart så svårt att lösa!) och kvar är bara diskussionen om vilken tid, 3D eller inte 3D, och vilka platser som ska reserveras.
 
Puh! Mamman har hört någonstans att det är viktigt att involvera barnen i besluten men det här är ju absurt. Det enda som ingen tjafsade emot var när mamman bad dem att hämta hennes plånbok så att hon kan betala och nästa gång är det hon som fixar allt i förväg och sen informerar barnen om att nu ska vi åka och nu ska ni tycka att det blir trevligt. Capish?
 
Juno

Ett skönt ställe

På tryckeriet där jag har fått extraknäcka lite så jobbar det sköna personer. När jag kom första dagen och anmälde mig i receptionen ropade en glad kvinna till T "Nu har bruttan kommit!". He he, okej bruttan alltså. Och dagen efter hjälper jag Joy med en sak och hon ser så ung ut, förmodligen femton eller tjugo år yngre än vad jag är och hon säger glatt "Tack för hjälpen stumpan!" Stumpan?
 
Vad ska man säga, det är underbart befriande ;-)
 
Juno

Äntligen lite att göra!

Efter ett litet nederlag i slutet av förra veckan försökte jag ta tag i saker igen i början av den här veckan och kände ett enormt motstånd. Jag kom inte ut och sprang, jag fick inte iväg någon ansökan till det ultimata jobbet, jag var inte kreativ och fotograferade. Jag hade ambitionen att göra massor av saker och påbörjade tusen saker exakt samtidigt men gjorde egentligen inte ett jota.
 
I något slags desperation sms:ade jag dagismamman T, jag vet att jag inte har dagisbarn längre men hon kommer alltid vara en av mina dagismammor, och frågade om de verkligen verkligen inte hade någon affisch att packa på tryckeriet där hon jobbar? Och minsann, på tisdagen ringde hon och sa att packchefen ville ha lite packhjälp och kunde jag komma in samma dag? Sagt och gjort, jag åkte dit och startade genast med att montera något som heter twin-sticks i tre timmar. Åkte hem och kände mig genast på lite bättre humör.
 
Och hej och hå, plötsligt lossnar handlingsförlamningen. En ansökan åkte iväg på morgonen efter att skollämning, ett gäng trycksaker blev packade några timmar mitt på dagen, jag hann med kompisdate för det lilla barnet och läxhjälp med det stora, två ansökningar till åkte iväg efter att barnen somnat och fram till midnatt kokades det äppelmos för fulla muggar.
 
Det är i fartvinden av göromål som de flesta saker blir gjorda. I min värld.
 
Juno

På temat, google translate

Kära Facebook user,
Facebook-teamet vill informera er och gratulera er för att utvecklas till vår 2014 Facebook Rewards vinnare.

Den Facebook Rewards-programmet görs vartannat år. Du har valts ut slumpmässigt av Facebook-internet oavgjort administratör. Dragningen Administratören är ett automatiserat program, som väljer Facebook-användare slumpmässigt.

Du har blivit godkänd för att göra anspråk på en total prissumma på $ 1.000.000 (en miljon dollar) Se nedan för dina vinnande detaljer:

(bla bla bla)
 
Den sammanlagda summan av en miljon dollar ska betalas ut till dig utan några förpliktelser eller förhör. För din säkerhet, rekommenderas du att hålla din vinnande information konfidentiell, tills du har fått den vinnande pengar. 

Tack för att du använder Facebook.
 
Åhhh, vad synd då att jag faktiskt inte har Facebook, en miljon dollar utan förhör... det hade ju verkligen varit något. Erbjudandena bara rasar in, nya vänner och massor av pengar...
 
Och på temat, här är en länk till en konversation där killen faktiskt svarar på sitt fantastiska erbjudande om att låna lite cash. Det finns viss förbättringspotential för google translate. Läs den, den är kul =)
 
Juno

Tack men nej tack

Härom veckan fick jag en förfrågan från "vonujebechov2002" på Instagram. Förfrågan gick ut på att hon ville följa mig och se mina bilder. När jag kikar på hennes profil ser jag att hon redan följer cirka 1500 personer. Själv har hon cirka 100 personer som tycker det är kul att se de bilder hon själv lägger upp. Det är exakt elva bilder.
 
Säkert smickrande att hon tror att just jag har fantastiska bilder att visa för världen och henne, men jag tror jag får tacka nej till denna nya potentiella cyberfriend. Fröken jessiebunny får chatta med någon annan än mig...
 

Juno

Tidigare inlägg