Projekt 44

Det har varit lågvatten. De små vågorna som kom in har mojnat och kvar är en blöt sandbotten som jag klafsar omkring i utan riktigt mål eller mening. Eller egentligen finns det ju mål, och absolut mening men stegen är så tunga och kroppen känns så trög. Och jag vet, det är ju bara att...
 
Men. Det är inte det enklaste i världen att peppa sig själv. Dagarna går och varje våg som åker ut till havs igen har med sig lite av mig vilket är helt okej, men om vågen inte kommer tillbaka kan jag inte fylla på med nya klokheter och gladheter. Och då blir jag förstås per definition lite mindre glad.
 
Jag har världens bästa man. Tyvärr kan jag inte alltid ta till mig allt det kloka som kommer från honom som jag har närmst. Peppet förvandlas på något underligt vis till tjat och omtanken blev en börda och dåligt samvete för tänk om jag inte lyckas nu när du satsar på mig och pressen jag skapar ger lite ångest. 
 
Då har jag den förmånen att jag har så många superfina vänner också. Det kommer jobbannonser, det kommer pepp, det kommer blommor, det kommer kramar, det kommer tips och i måndags fick jag också ett par omtänksamma sparkar under bordet. Tack Eva, du låter precis som min man och det är väl bra för han säger också många sanna saker, det du sade kom precis i rätt tidpunkt.
 
Jag vill inte fylla 44 år och stå i blötsand. Jag har ungefär två månader på mig att ta mig till den delen av ön där solen skiner och vågorna går att surfa i. Jag startar ett projekt för att ta tillbaka mitt glada jag. Det jag som har kraft att ge till barnen och människorna omkring mig. Så om det flyger floskler och kitschiga klappar på axeln och pussar och krafs i min blogg över vintern har jag inte gått med i en sekt, då är det bara mitt projekt 44 som yttrar sig för nu måste det blir ljusare här på insidan av mitt skinn och jag låter bloggen vara en yta av skinnet så kanske lyser det igenom.
 
Juno

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback