JUNO

Eftersom jag sovit med alla kläder på gick det ovanligt bra att klä på mig. Sedan orkade jag exakt hasa mig upp, blöda lite näsblod, fixa lite varm saft. Tvinga i mig en halv macka, leta en vante till sonen. Hasa upp till sängen igen. Gah! Helt slut. Och jag har varit uppe ganska exakt en halvtimme.

Om jag orkar ha ögonen öppna ska jag inte röra en fena, bara titta ut.

Så länge man inte har feber... men så är det det här med temperatur igen då. Jag vet inte hur många gånger jag har stirrat misstroget på termometern när den visar 36,4 istället för den höga feber det känns som jag borde ha.

Måndag morgon och jag är på väg att åka till jobbet. Min man tar mitt förnuft till fånga och jag blir hemma. Och faktiskt 37,8 grader förutom tretusen kilo snor och uttjatad hosta. 

Fasen, man är inte stark. Ynklig, äcklig och illröd om nosen. Det är snor överallt och allt är vidrigt! Ni vet den där mannen som är förkyld och det är såååå synd om honom. Det är sant. Det är ingen myt alls. Det enda som inte stämmer är att han är en man, det är jag.

Ont ont ont i axeln, lite i ryggen, näsblod. Andas, kläm, känn, andas. Säg hej till Elmer, såja, det är okej. Det var inte ditt fel, upp igen. Vill inte. Gör ändå. Skrittar. Modig!!!

Väl hemma klämmer och känner vi lite mer. Inga armar dinglar utan styrsel och det känns bättre. Men dagen efter tar pappan med sonen till röntgen ändå. För säkerhets (och någon magkänslas) skull. Huddingeakuten. Astrid Lindgren. Sju timmar och en äcklig lunch senare: Det är en fraktur. Sprickan sitter så högt att det inte går att gipsa. Mitella några veckor och inga äventyrliga aktiviteter på minst fem veckor!

Stackars unge. Så onödigt. Men ett steg närmre att bli en riktigt duktig ryttare, det sägs ta hundra avramlingar.

Pappan: Nej det fattar jag inte.

Pappan: Nej, det gör jag inte.

Pappan: Nej, jag fattar inte. Jag är lite dum förstår du.

Pappan: Nä men nu är vi mätta. Ska vi verkligen äta några semlor ikväll?

Se upp själv annars kanske pappan hinner äta upp dem först!

Efter middagen säger sonen "Ni vet i Back to the future? Nu kom jag plötsligt att tänka på det här roliga som Griffs kompis..." och blir genast avbruten av pappan:

- Vaddå Griff menar du inte Biff?

- Nä, svarar sonen. Hans barnbarn Griff

Mamman lägger sig i:

- Vaddå hade Biff barnbarn? Vilket år är du i? Det är inte Biff fast ett annat år då?

- Nej! Du vet när den gamla Biff...

Och sen tar det tio minuter att reda ut vem som är Biff när och vem som åker vart när..

Och när vi väl är klara har han glömt vad det roliga han skulle berätta var...(!) Det är underbart med stora barn, en helt ny värld av härligt resonemang öppnar sig!

Herrn i huset har kommit fram till att det är dags för en ny bil åt Frun. Därmed förväntas nog Frun att visa lite intresse och engagera sig i det här med val och köp. Så vi spenderar en söndag åt att harva mellan bilfirmorna.

 

Subaru, Volkswagen, Audi, Volvo, Skoda. Är det någon som pratar med Frun specifikt? Japp, tyvärr är det en XC90 som kanske är lite exklusivare än Frun själv. Möjligen en Subba också, Outback heter den och den är blå och fin och Frun tror att de kan passa ihop.

 

Hon tar uppdraget på allvar och aktiverar sig, engagerar sig, summerar för och nackdelar Ocatvia, pris på Passat, armstöd på A6, ja ni hajjar. Då visar det sig att "skall-listan" redan är klar. Jaha! Då säger Frun bara att om hon inte får en asdyr bil vill hon ha en som är blå. All makt till Tengil.

 

När vi skulle åka hem från Sri Lanka hade vi många timmars restid. Vad kunde vara bättre än att ladda med spel? Jag laddade glatt ner Angry Birds 2, det var ju längesedan och sonen hjälpte mig att köra några banor i början, kanske tio femton stycken. Perfekt.

 

Sen tog semestern slut. Och ibland dyker spelet upp igen på kvällarna. Och egentligen är jag rätt trött på de där fula fåglarna och ännu fulare gröna grisarna (!) men det är svårt att ge sig. Jag är inte bra på att ge mig. Och så fick jag hejarop från sonen som tyckte jag kommit sååå långt - nästan bana sextio - wow!

 

Smickrande. Och en anings oemotståndligt. Det kanske är hundra banor tänkte jag, då är jag snart klar. Men nej, det förbannade spelet har inte mindre än fyrahundrafyrtio jävla banor. SICK. Jag kommer hålla på året ut :(