JUNO

Dagar som denna, när man bilar sextiofem mil, funderar man på mat. Jagar mat. Det finns två klurigheter att lösa:

 

1. hitta ett ställe som har drägligt käk

2. det ska ligga på vår väg när det är just matdags

 

Idag prickade vi in nummer två två gånger. En halvläskig sushi i Uppsala vid lunchtid och en helläskig pizza i Sundsvall. Så nu händer något ovanligt. Nu letar vi aktivt efter ett McDonald's. Vi har trettio mil kvar till Åre och vi bara måste hitta en god efterrätt!

 

Juno

Dan före dopparedan och bordet svämmar över.

av rött och silver julklappsband.

I min plånbok är det ont om klöver

och av skrivna rim har jag kramp i min hand.

 

Men jag ska väl inte gnälla

Mina barn har varit snälla

 

Och faktum är att jag är nöjd och glad

för jag har hittat sånt som faktiskt vill ge bort:

Pussel till familjen och spel om en charad,

böcker till barnen och alla får gåvokort.

 

Däremot kan man undra varför jag sitter kvar här och glor?

Mitt rödvin är slut och jag känner mig trött

men jag är uppe i varv, jag har ätit för sött... (väääldigt god knäck det blev :))

Jag borde gå och sova, jag vet och jag tror:

Om bara några timmar vaknar en syster och hennes storebror.

 

God Jul, ha massor av kul!

Juno

 

 

 

 

Och så råkade vi få en dag över och blev det liksom andra omgången pepparkakor (varför i hela världen jag nu var tvungen att göra en så enormt stor deg att jag måste dela upp baket på typ tre - tur att jag har en liten tomtenissa som hjälper till), fyra sorters sill, julskinka och knäck. Check. Barnen har gjort julklappar och mamman har köpt julpyssel - på rea för all del. I övrigt är det underligt hur dyrt det kan bli när man egentligen är klar med de få julklappar man ska ge, för i år ska vi vääääärkligen dra ner på julklapparna. Japp!, och bara ska åka en kort sväng till Farsta och fixa det sista...

 

 

Idag är det skolavslutning på Sjötorpsskolan. Då kom barnen i klass 3F på att det vore mysigt med lite julmys. Så på förekommen anledning mailade deras fröken alla föräldrar och frågade om någon ville fixa något litet fika?

 

Min erfarenhet är att det inte kommer svar på utskick i klassen. Inte inför föräldraråden. Men fika gick vi igång på. Det fullkomligen rasade in besked om kakor och gott. Underbart att det äntligen händer något. Vi for till affären och gjorde årets mest pretentiösa insats:

 

Dagis bjöd in till föräldrarfika. Tre tisdagmorgnar i rad. Första gången gick pappan. Andra gången satt Elsa och jag istället på vårdcentralen och käkade macka i väntrummet. Efter det gick vi hem med en påse femdagarspenicillin mot öroninflammation. Och det tyckte vi var så trevligt så körde en repis idag igen. Fast hon ratade väntrummet så vi satt istället med varsin macka mitt i korridoren på vårdcentralen. Efter det gick vi hem med en påse tiodagarspenicillin mot öroninflammation. 

 

En liten tisdagstradition.

 

Det kommer ett mail om att jag kan beställa mina fotokalendrar nu. Detta var flera månader sedan. Och jag tänkte förstås att "det gör jag sen, jag har gott om tid". Och på något vis så passerade detta "sen". Innebörden i reklamutskicken från kalendersäljarbolagen skiftade från "gör det tidigt" till "gör det billigt". Perfekt. Jag visste att det var bra att ha lite is i magen, nu blir det billigt och bra. Jag fixar det i helgen.

 

Helgen har passerat och ytterligare en eller två helger på det. Mina kalendrar lyser med sin frånvaro och jag ger upp. Beställ dina kalendrar före den femtonde december för leverans innan jul. Dyrt men klart, ropar kalenderförsäljarna. Kasta e-mail, hej då, det är ingen idé för jag är själv med barnen hela veckan och kommer inte ha tid att sitta vid datorn och dona och greja.

 

Fast kastar man ett kommer det tusen åter (reklammail alltså). "Extra JULÖPPET", det går att beställa ända fram till den nittonde december och om posten är snäll kommer kalendrarna fram innan jul. Jag vet inte om jag ens ska bli glad för erbjudandet för jag hade förlikat mig med att inte göra kalendrarna innan jul.

 

Men ja, ett erbjudande går också att tolka som en utmaning och utmaningar är fan så mycket svårare att mostå än erbjudanden. Barnen sover och jag letar bilder. Det tar en, två, tre, fyra timmar och mina tre dagar har förtkortats till två. Är det lika bra att göra klart det ikväll fast det blir sent?

 

Nej. För det blir inte som jag vill och då vill jag inte mer. Jag är trött, hungrig, envis och en smula sur. Och det är inte schysst att ge för mycket möjligheter, det gör bara oss tandgnisslande "bror duktig" tanter halsbränna och stressmage. Men nej, säg det inte ens. Det går inte att ge upp nu. Imorgon är en ny kväll med fyra nya timmar, då kör vi lite extra julöppet.

 

- vad söta ni är, säger joar till våra hamstrar. jättesöta. ni är sötast i världen!

 

- men vi då, joar? är det inte vi som är sötast i världen???

 

elsa

Vi bestämde oss för att se en film tillsammans ikväll. Det tog tre minuter och sen hördes snarkningar som inte var mina. En bit in i filmen sa han som sovit en stund "vad har jag missat?". 

 

Jag tittar och Ed Harris försäkrar Samuel L Jackson att de är partners och best friends. Jag blundar lite och när jag tittar igen är de nog inte best friends längre. Vad har jag missat?

 

Sen ser vi slutet med öppna ögon och har med gemensam ansträgning och uppdateringar till varsndra sett filmen Cleaner tillsammans.

 

Juno

 

 

 

 

Det är den tiden på året när man är trött. Det spelar liksom ingen roll om vi gör mycket, lite eller inget. Vi är ändå trötta. Och det är mörkt mer eller mindre hela tiden. Mörkt och trött. Trött på mörkret.

 

På min lista står som vanligt tusen saker. Bland annat v.a.b. och samtidigt m.å.s.t.e. Vilket förstås inte är helt förenligt. Morgonpasset på jobbet blev vårdcentralen med lillan. Det dåliga samvetet förpassades från hemmet till M på jobbet som tog hand om allt mitt.

 

Eftermiddagspasset tog jag själv. Öroninflammationen under armen, prinsessryggan, hundis och surfplatta laddad med Barbie likaså. Pigg in trött ut. Det dåliga samvetet flyttar hem igen. Den gula lappen på rutan likaså. Äh men vafan? 650 spänn för ett möte. Något tröttsamt även det.

 

Och någonstans mellan diskmaskin, tvättmaskin, tjafset och de nyklippta barnnaglarna tog vi slut. Inte en enda ambition kvar.

 

- Väck mig inte och stör mig inte mer för jag vill sova nu, deklarerar femåringen.

 

- Jag pallar verkligen inte mer och jag menar det. Nu gör jag inget annat än sover, konstaterar nioåringen en stund senare.

 

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Don't do as I do, do as I say. Både och. Känns ljuvligt.

 

Juno

Det är förbjudet att köra bil och prata i telefon på samma gång. Om man inte har handsfree. Om man kör trafikvådligt. Eller snarare mer trafikvådligt än vanligt och samtidigt har en mobiltelefon i handen. Mot örat. Så säger den nya laget på ett ungefär. Jag har handsfree medan jag pratar. Inga problem. Men när jag behöver ringa upp någon då, hur gör jag det lagligt?

 

Ja men såklart. Jag röststyr mina samtal. Ny lag. Ny telefon. Nya tider. Aktivera samsung s voice. Läs snabbmanualen (gah. ålderstecken). Testa. Det är som när Ericsson införde röststyrning i början av tvåtusentalet fast på engelska. Vem vill du ringa? Vad vill du göra? Just här verkar det ha hänt väldigt lite på tretton år. Det funkade dåligt då och det funkar dåligt nu.

 

- Call Joar, säger jag men den hittar inte sonen min i telefonboken.

 

- Call Per Abrahamsson, säger jag men den hittar inte maken min heller.

 

Jag tittar på textloggen och inser att jag har en bit kvar innan min telefon och jag pratar samma språk.

 

Det är i början av Rädda Willy. Jesse, den lilla gatupojken stjäl och klottrar på väggar. Han har ingen mamma och driver omkring på gatorna och beter sig skitilla. Han blir fångad, får komma till ett snällt barnlöst par som har ett fint hus vid havet och ger honom presenter och nya dyra skor. Och så får han tvätta bort allt klotter på akvarieväggarna till något slags Sea World. Det ser det ut att gå lite trögt tycker Elsa också och ropar till honom:

 

- Du måste nog ta lite mer vatten unge man!

 

Det rådet lyder han, efter massor med mer vatten och en del ny färg till de delar som inte är glas försvinner allt klottret och han fick jobb på parken, blir späckhuggaren Willys enda vän och är den enda människa som kan prata med honom. Joar som varit extremt motsträvig till filmen satt som fängslad och för Elsa som är fem var det enda intressanta i filmen att få veta om valen mådde bra eller inte. Valen är ledsen, akvarieägaren ett svin och svindlare och naturligtvis, pojken en hjälte. Och som ni förstår ordnar sig allt, det är ju en barnfilm (!) och på slutet grät barnen och jag en familjeskvätt och önskade oss unisont en resa som inkluderar valsafari.

 

Men hör ni barn. Man blir inte vän med en val, får nya föräldrar i ett fint hus vid havet bara för att man stjäl och klottrar på väggar. Okej? Det är olagligt och dumt och.... fan, det är ju helt omöjligt att förklara skillnaden mellan det fina i att det kan lösa sig även fast man gör dumma saker och att detta ju inte var en belöning för det dumma han gjorde. Banalt förenklat för de som gör filmen, inte lika enkelt för oss som ska förklara den...