Insomnians tredje morgon
Barnet vaknar runt halv fem. Han känner sig inte kissnödig men mamman tvingar ut honom på toaletten i alla fall. Sen sitter de i soffan, i mörkret, och äter varsin smörgås. Mamman försöker att somna om tillsammans med barnet i barnets säng men det vill sig bara inte. Klockan fem somnar barnet om inne i pappans säng.
Så nu sitter hon här igen. Morgonpigga mamman. Mitt i natten. Hur länge ska de här dumheterna hålla på egentligen?!
Juno
Dagens gåta: Hur mycket går det i en flodhäst?
Och nu börjar man fundera på vilka onyttigheter man ska slabba i sig på nyår. Potatisgratäng, avokadogukk på kavring och ostkrokar till spelkvällen när barnen har däckat. Fast jag känner mig redan som en svullen flodhäst efter två dagar hemma (och detta trots att jag tyckte jag smällde i mig onyttig mat i Thailand)... Och jag fick precis höra av brorsonen att det inte är maten man äter mellan jul och nyår som man blir fet av, det är maten man äter mellan nyår och jul. Så, än är det bara att slabba i sig!
Juno
Mitt i natten
Det är gudomligt skönt att sova i sin egen säng igen. Ryggen som tagit rejält med stryk i Thailands hårda sängar mår som en prinsessa utan ärta. Men om jag har vaknat tidigt på morgnarna förut, mellan sex och sju, så är det ingenting mot vad jag gjorde i morse.
Noll tre noll sju. Godmorgon. Nej, jag vill inte. Blundar, snurrar, kniper ihop ögonen så hårt jag kan. Kikar på klockan igen. Noll tre tretton. Kliver upp.
Vilken taskmört uppfann jetlagen?
Juno
Har saknat min dator men...
Juno
Nu ar det jul igen - pa Koh Hai
Det ar julafton. Dagen kommer spenderas vid poolen. Det ar stekhett ute och vi orkar inte mer an att ligga i skuggan och flamta. Att ga till stranden innebar typ tvahundra trappsteg ner och sedan en halvitmmes promenad pa stranden innan den fina stranden kommer. Sedan ar det visst typ tvahundra trappsteg upp igen och da har vi runnit bort i sma svettpolar allihopa. Sa det blir poolen.
Det har ar sa nara charter man kan komma utan att resa charter. I hotellbaren spelar man Absolute Christmas och vi sitter lite faraktiga tillsammans med alla andra svenskar och lyssnar pa Just D och Uffe Lundell. Och det gor val ni ocksa. Sa ikvall alla vanner kan vi titta pa samma fullmane och lyssna pa samma julskiva. Fast ni ater sill och vi nudlar. Vi har tvangsmiddag pa hotellet och det kostar 1000 bath per person vilket ar hutlost dyrt. Jag skulle ge nastan vad som helst for en sillbit just nu.
Juno
vanner och paronjuice
jag leker med mina thailandska vanner gee och med men jag saknar alla mina vanner hemma i lanna jattemycket. nar jag kommer hem till lanna onskar jag mej:
- mina vanner, alla mina basta vanner att leka med
- paronjucie for har finns bara apelsinjucie
- pellebockerna
- fiskpinnar
mamma onskar sej:
- ostkrokar
- sin egen sang (saeng, inte saang)
- lasa sista harry potter som hon kopt
joar
Koh Lipe
Vi letar efter det genuina, det som inte ar sa exploaterat som vi tyckte att Ao nang var. Detta skulle vi da hitta pa Koh Lipe. Av bekvamlighetsskal bokade vi hotell via samma firma som baten som tog oss hit. For barnets skull, for att han skulle slippa springa och leta boende direkt. Bla bla bla. Tva natter pa Tarutao Resort - Most pleasureble on Koh Lipe. I hope not. Och nar vi trotta, hungriga och varma kom fram for att upptacka att det inte fanns spoltoalett blev det en anings jobbigt. Inte for trearingen. For trettiosexaringen.
Jag kan arligt saga att jag aldrig i hela mitt liv har sovit, eller inte sovit, i en sa hard sang. Nagonsin. Ingen madrass alls. Bara en plast pa sangbotten och sen ett tunt lakan. Och som tacke ett syntettacke utan overdragslakan. Lite smaackligt och javulskt varmt dessutom. Sa dar lag vi och vred oss som kokta maskar hela natten och vaknade som ett enda stort blamarke. Trots att vi hade forbokat tva natter tog vi genast vart pick och pack dagen efter och flyttade till andra sidan on. Vad ar val fyrahundra spann for en riktig sang?!
Sa vi letade runt pa den mest exploaterade delen av on. Pa den dyraste och lyxigaste resorten fanns inga rum kvar, synd annars vi utan att tveka tagit det. Nu blev det Lipe Resort istallet. Lite slitet, enkelt och fortfarande ingen spoltoalett men idag kanns allt lattare och jag kan leva med det. Det far vara var kompromiss. Ett ganska sa genuint stalle pa det mest exploaterade stallet.
Det ar dags att inse. Jag ar inte tjugo langre och alltsa ar jag inte lika sugen pa att bo sa primitivt som da heller. Jag vill som den akta medelalders svensk jag ar bade ata kakan och ha den kvar. Det ska vara orort, det ska vara genuint och inte massa turister overallt. Men helst ska det vara dusch med varmvatten, AC, Internet och tillgang till spagetti och pannkaka.
Juno
Men var bajsar man?
- Det ar ackligt mamma! utbrister han. Och mamman som inte kan annat an att halla med sager vuxet att
- Nej alsking, bara annorlunda
Allt loser sig, och mor och son gar darifran relativt stolta over bedriften att ha bajsat i ett hal i golvet. Man hittar varje dag nya saker att vara stolt over.
Juno
Trettio mil for tusen kronor
Trearingen vet redan exakt vilka stallen vi har atit pa vilket han kommenterar varje gang vi gar forbi dem. Dessutom, dessvarre, vet han exakt var de roliga leksakerna saljs. Vi stannar och tittar pa bilarna, pa odlorna och plastkoket varje gang vi gar upp eller ner for gatan. Bara aningen trottsamt.
Nu forsoker vi komma pa det smartaste sattet att ta oss harifran. Batarna som skulle ga fran Krabi och anda ner till Koh Lipe verkar vara en Internetfluga. Det gar bat till Koh Lanta for fyrahundrathugo pengar och sedan annan bat till Koh Lipe for fyratusenniohundra pengar. Dyrt.
Eller som de flesta rekommenderar att ta en buss till nagot stalle trettio mil soderut och sen ta en bat for totalt trettonhundra pengar. En taxi hela vagen kostar femtusen pengar. Forst tanker man Shit vad mycket pengar! Sen far man forstas rakna pa att det ar for oss allihopa, buss och bat ska atminstone gangras med tva. Sedan far man ta med aspekten att det ar en taxi i trettio mil. Hemma betalar vi nastan samma summa for att komma till Arlanda. Lite perspektiv tack.
Juno
Världens lyckligaste mamma
- Mamma, mamma!
Mamman vänder sig om och blicken letar efter var den lilla välbekanta rösten kom från. Där, där kommer hennes saknade och efterlängtade treåring springandes över golvet för att kasta sig i hennes armar. Kramen tar aldrig slut, ögonblicket varar för evigt, ända tills både mamman och sonen gråter.
Nu är klockan fyra och kongressen är slut för den här gången. Här sitter världens lyckligaste mamma och nu blir det snart knäpptyst på den här bloggen i några veckor.
=)
Juno
Nu åker de äntligen...
Juno
Heja mig
Bangkok har Metro som går på marken och Skytrain som går på en räls i "luften". Idag har jag tagit mig från mitt hotell till kongresscentret med först Metro och sedan Skytrain utan att åka vilse. Hurra vad jag är bra!
Juno
En liten snorfabrik
Nu har hela personalstyrkan drabbats av förkylningar, ömma halsar och några med feber. Gårdagens tidiga arbetsdag och kvällens ledighet spenderades alltså i vertikalläge. På hotellrummet. I sängen. Ensam och snarkandes eftersom jag har hela näsan full med snor. Ji-ha. Eller nåt.
Juno
Ett par extraärmar
Imorse fick jag en ovanligt välkyld bil och jag för en gångs skull tacksam för min kostym med långbyxor och kavaj. Chauffören var frusen han med men istället för att dra ner lite på kylan tog han på sig ett par långa muddar som täckte hela underarmarna. Typ som ett par benvärmare, fast armvärmare. Fult men praktiskt.
Juno
Nu vill jag mest sova
Om jag vaknar halv sex i morgon bitti är det alldeles för sent. Vi startar kvart i sex och måste lämna hotellet hlav sex så det är frukost fem och ni kan ju räkna ut det själva...nu vill jag gärna åka hem och sova.
Juno
Nej det gör den inte =(
Juno
En Sony Ericsson håller väl för ett dopp?
Telefonen lägger hon i en ficka. Eller nåt. Visar det sig. För när hon lutar sig fram lite för att nå spolknappen så bara "swosch" och sen "sluuurp" så ser hon misstroget sin svarta Sony Ericsson försvinna ner i djupet av det vita kaklet.
Nej men vad fan?! Hur ska Joar nu kunna ringa tänker hon. Vid en lite närmare titt än önskat i det samma vita kaklet kan hon fiska upp telefonen, snabbt skölja av den under kranen och sedan torka den med papper.
Sedan rusar hon till kontoret och tigger sig till ett samtal hem från jobbtelefonen. Som tur är har hon en snäll chef som låter henne ringa och prata med sin lilleman.
Telefonen ligger i partiklar och vilar nu. Förra gången hon gjorde en liknande, för att inte säga exakt likadan sak, så fungerade telefonen (då en Ericsson 888) i hela åtta månader innan den valde att dö. Den betedde sig lite underligt men den levde. Och därför lever nu mamman på det berömda hoppet. Imorgon kan hon nog ringa hem igen.
Juno