JUNO

Mamman pratar med pappan i telefon och äntligen äntligen vill sonen prata med henne. Men han är ute och rullar sig i snön just nu så de ska ringa upp om en liten stund. Perfekt tänker effektiva mamman, då hinner hon ju gå och kissa först.

Telefonen lägger hon i en ficka. Eller nåt. Visar det sig. För när hon lutar sig fram lite för att nå spolknappen så bara "swosch" och sen "sluuurp" så ser hon misstroget sin svarta Sony Ericsson försvinna ner i djupet av det vita kaklet.

Nej men vad fan?! Hur ska Joar nu kunna ringa tänker hon. Vid en lite närmare titt än önskat i det samma vita kaklet kan hon fiska upp telefonen, snabbt skölja av den under kranen och sedan torka den med papper.
Sedan rusar hon till kontoret och tigger sig till ett samtal hem från jobbtelefonen. Som tur är har hon en snäll chef som låter henne ringa och prata med sin lilleman.

Telefonen ligger i partiklar och vilar nu. Förra gången hon gjorde en liknande, för att inte säga exakt likadan sak, så fungerade telefonen (då en Ericsson 888) i hela åtta månader innan den valde att dö. Den betedde sig lite underligt men den levde. Och därför lever nu mamman på det berömda hoppet. Imorgon kan hon nog ringa hem igen.

Juno