Vissa dagar känner jag mig som en väldigt gammal tant.

När man passerar en viss ålder, typ min så får man inse att man inte kan leva på Isadora och Loreal produkter längre. Så mycket har jag begripit och nu är det slut med att tvätta ansiktet med handtvålen och det är serum och krämer mot rynkor och andra skavanker som gäller. Och antagligen gäller det samma för smink.
 
Jag ska investera i något jag inte brukar ha. Puder. För man kan väl inte gå blank i nyllet på femtioårsfest? Men det har jag inte köpt sedan jag gick typ på gymnasiet. Och en ögonskugga och en rouge kanske vore fint för de som ligger i sminkväskan är nog sedan jag gifte mig och antagligen skadliga på grund av ålder. Tre saker. Och trots att jag kör tantknepet och sliter med mig 20% rabatt på ditten och 10% rabatt på datten, (och ja, kupongligan är väl också ett ålderstecken?! men i alla fall...) så kostar skiten typ femtonhundra spänn!
 
HUA! Är de inte kloka? För en liten liten låda i plast med brun färg i?! Jag förstår plötsligt varför senaste gången jag köpte smink var när jag gifte mig. Det är ju löjligt! Så fin blir jag inte oavsett. Fan, i ren chock och för att balansera värde, krona, nytta i mitt huvud springer jag in på ecco och köper två par skor för samma peng. SKOR, verkligen chock. Jag som hatar att köpa skor, men nu har jag vinterskor. Och puder. Vad bra, eftersom det är dags för vår... gamla tanter ska nog inte ha för mycket sol i sitt ansikte och det är ju definitivt inte nyttigt att bli kall om de små fossingarna.
 
Juno
 
 

Och vad är sensmoralen i Rädda Willy då?

Det är i början av Rädda Willy. Jesse, den lilla gatupojken stjäl och klottrar på väggar. Han har ingen mamma och driver omkring på gatorna och beter sig skitilla. Han blir fångad, får komma till ett snällt barnlöst par som har ett fint hus vid havet och ger honom presenter och nya dyra skor. Och så får han tvätta bort allt klotter på akvarieväggarna till något slags Sea World. Det ser det ut att gå lite trögt tycker Elsa också och ropar till honom:
 
- Du måste nog ta lite mer vatten unge man!
 
Det rådet lyder han, efter massor med mer vatten och en del ny färg till de delar som inte är glas försvinner allt klottret och han fick jobb på parken, blir späckhuggaren Willys enda vän och är den enda människa som kan prata med honom. Joar som varit extremt motsträvig till filmen satt som fängslad och för Elsa som är fem var det enda intressanta i filmen att få veta om valen mådde bra eller inte. Valen är ledsen, akvarieägaren ett svin och svindlare och naturligtvis, pojken en hjälte. Och som ni förstår ordnar sig allt, det är ju en barnfilm (!) och på slutet grät barnen och jag en familjeskvätt och önskade oss unisont en resa som inkluderar valsafari.
 
Men hör ni barn. Man blir inte vän med en val, får nya föräldrar i ett fint hus vid havet bara för att man stjäl och klottrar på väggar. Okej? Det är olagligt och dumt och.... fan, det är ju helt omöjligt att förklara skillnaden mellan det fina i att det kan lösa sig även fast man gör dumma saker och att detta ju inte var en belöning för det dumma han gjorde. Banalt förenklat för de som gör filmen, inte lika enkelt för oss som ska förklara den...
 
Juno
 
 

Lördagsgodis

En sån där dag när fler saker känns usla än tvärtom. Efter att ha sovit risigt så står jag med panik i garderoben och rotar desperat efter något som jag kan se representativ ut i. Helst utan att hela degmagen jäser ut över kanten och dallrar och ser uckig ut. För det är inte så representativt. Just när jag som bäst ratar dagens tredje set med kläder anmärker maken på att pilatesbollen inte används så flitigt.
 
Näää jag veeet men jag skaaaaa. Den och löpbandet och promenader och cykeln till jobbet och simning på morgonen innan jobbet och kanske något body pump pass efter middagen. Jag ska! Varför är det så varje år att jag inte tar mig samman i god tid innan sommaren? Jag har ungefär tusen ursäkter och lika många bortförklaringar och alla är de av kass kvalitet så jag drar ingen av dem här och nu.
 
Arg och sur och blekfet så bestämde jag i ren protest till lata tanter att nu får det fan vara nog. Nu jävlar. Lördagar är min fridag. Då får jag lata mig, då får jag äta något gott. Annars är det slut med allt som är gott och allt som är roligt. Någon slags träning varje dag. Om det så är en ynka armhävning så ska den göras. Inte för att jag inbillar mig att den kommer ta bort degmagen. Men bara för att.
 
Och det verkade vara ett så bra och solitt beslut. Då. I garderoben på morgonen. Men nu sitter jag här och är trött och grinig och kroppen skriker av mensvärk och godisbegär. Jag ångrar mig redan. jag deppar lite. Jag längtar till lördag...
 
Juno

Trodde jag ja!

Innerst inne visste jag ju om att det finns något som heter rehabilitering. Och att det med största sannolikhet ska in någonstans mellan ett benbrott och ett vårrus eller midnattslopp. Men ändå, i min lilla värld har den rehabiliteringen bestått av lite övningar för att stärka mina muskler, inte för att över huvudtaget fungera. Alltså blev det en stor besvikelse att jag idag faktiskt bara blev gipsfri. Och inte så mycket mer.



Har du med dig en sko? frågar gipsteknikern efter att ha befriat min fot. Javisst! Men.... jag kan inte få ner min fot i den, den är för stel och det gör ont. Så jag får snällt ta på mig samma "sandal" som jag haft utanpå gipset i fem veckor. Blääää bara. Men okej, ett litet nederlag är ju inget att gråta över. Jag överlevde sågen och ska väl vara tacksam för det tänker jag.

In till farbror doktorn som tycker allt ser sååå fint ut och vidare till farbror sjukgymnasten som tycker jag har sååå bra rörlighet i min fot. Men. Kryckorna får allt hänga med ett tag till, en till två veckor kanske är rimligt. Neeeej, det är väl helt orimligt, hör du inte hur illa det låter? Jag ska ju hänga i skidbacken med familjen, dansa på after ski och börja springa snart igen. Ett höjt ögonbryn var allt jag fick till svar på det.

Tack då säger jag och tar min A4-sida med rulla på vristen övningar, min påse med skon jag inte kunde ha och så tar jag mina kryckor med mig och linkar därifrån. Snacka om antiklimax.

Juno

PS. Men varmt vatten på mitt ben, och bortspolning av ett kilo äckelhud var å andra sidan exakt så ljuvligt som jag föreställt mig!

Capisce?

I måndags rammades sonen av febertåget Orvar. 39,5 graders feber som sen vägrar ge sig av. Sjunka lite ja, försvinna nej. Hoppa över till den sitter bredvid ja. Det råkade vara jag. Fast jag drabbades inte lika hårt som lilleman men ja, det var synd om mig ändå ;-)
 
Ja men i alla fall, vi skrotar omkring här hemma. Haltar, halsar alvedon, rasar ihop i soffan och räddar oss med lite tillfällig förströelse i Star Wars Eposide IV, V och VI. Och däremellan hade jag lite småsaker på jobbet som jag tänkte pillra med. Jag hade förberett mig och tagit hem en bunt saker på måndagkvällen när jag insåg att det var vab på gång.
 
Hur som helst, ja ni känner mig, så skulle jag bara kolla läget lite på torsdagen och se om det var något jag kunde småfixa med. Och så drar jag igång och sen ringer jag chefen för att kolla en sak och får mig en liten skopa av "men varför JOBBAR du?". Öh, jag vet inte. För att jag kan? För att det är så jag är van vid att det är? Man är ledig, man vabbar, man är sjuk, men man gör ändå det man ska? "Sluta med det! Du är sjuk och jag förväntar mig att du ska vara hemma, ta det lugnt och bli frisk!" Capisce?
 
Capisce. Det kändes ju ovant. Det är ju så det ska vara inser jag. Chefen kanske inte borde behöva säga till med stränga rösten, men jag inser en sak till och det är att det är andra gången han säger till mig. Så okej. Jag lyder (hör och häpna) och jag loggar av och ägnar mig åt att vara sjuk och tänker att frihet under ansvar inte bara betyder ansvar för sina arbetsuppgifter utan även ansvar för sig själv. Det tar tid att lära gamla hundar sitta, men här sitter jag i alla fall. Voff.
 
Juno

Min egen chaufför

På sistonde har jag åkt mycket taxi. Och oftast åker jag med trevliga personer men alla är ju väldigt olika. Det är ju intressant, hur många olika ämnen man kan täcka in på en vecka. Ali berättade att hans släktingar hade flyttat till Kalifornien men han hade lockats av den varma svenska sommaren och demokratin i vårt land och blivit tämligen besviken på båda delarna. Han berättade att en av hans arbetsgivare ville att han skulle byta namn, men va? nej! hans namn är Ali och han vill vara Ali. Med all rätta.
 
Christersson frågade om allt i advokatvärlden och projektledaren i stolen bredvid fick svårt att svara. Nej, jag vet inte om det finns ett åklagarsamfund och nej, jag vet inte om fler vill bli åklagare och sätta dit the bad guys än få dem friade som försvarsadvokat. Nej jag vet inte för jag är projektledare och inte advokat. Nej, jag orkar inte prata mer om det heller. Tjurig tystnad.
 
Men nu har jag hittat Loredana. Hon är fyra år yngre än jag, bor i Skogås och startar sina dagar med en körning av mig kvart över sju på morgonen. Det är så himla trevligt! Alla diskussioner vi tar upp på måndagen kan vi utveckla på tisdagen och vi pratar om familjer, uppväxter, barn (hennes kille är nästan jämnårig med Elsa), politik och vardag. Inget ont som inte har något gott med sig, en ny bekantskap att uppskatta!
 
Juno

Omständligt

Om tio minuter åker han. Den som kan han åker till Åre och åker skidor i tre dagar. Det är han värd, han har slavat med handling och fix innan han åker. Skönt att slippa leka passupp några dagar. Säger jag. Hjälp vad ensamt det blir, skynda dig hem! Tänker jag.
 
Juno

Nu blir gipset fint

Först ut med att rita på gipset är min fyraåring. En prinsessa som ritar en prinsessa...
 
 
Tillägg: pappan frågar om det är prinsessan Elsa men får en fnysning till svar "Det är ju prinsessan Victoria ser du väl"
 
Juno

Sex veckor är en lång tid

Tisdag morgon 07.30
Jag halkar helt odramatiskt på en isfläck och får foten under mig. Försöker instinktivt ta mig till jobbet men ger upp och ringer maken för hämtning.
 
Tisdag morgon 09.15
Det är en lättare stukning, du kan nog stödja på foten fullt ut igen om två-tre dagar, säger läkaren på akuten i Haninge. Liniment, värktabletter, bandage, hem.
 
Onsdag eftermiddag 15.00
Det gör lite ont men jag är rätt okej. Testar att hasa/linka lite som träning säger jag till maken. Pucko säger maken tillbaka.
 
Torsdag kväll 19.30
Det gör ont. Fotens form är rund.
 
Fredag morgon 08.15
Haninge vårdcentral. Det är en stukning, du får räkna med att det kan ta två-tre veckor innan det är helt läkt, säger läkaren. Röntgen? Nej det behövs inte. Jag forcerar fram en röntgen.
 
Fredag eftermiddag 14.30
Det är en bit av benet som är av, du får gips i sex veckor. Här är kryckor med broddar på.
 
 
Fredag eftermiddag 17.30
Har tråcklat mig hem. Får inte stödja på foten alls på 24 timmar. Vickar på tårna. Stelt. Väntar på att få ta av gipset. Inser att sex veckor är en lång tid.
 
Juno
 
 

Klant-tant

En isfläck i en tunnel mellan pendeltåg och tunnelbana. En tant i den samma tunnel. Swosch. Aj. Skit. Funderar en stund på om det är smartast att vända om och ta pendeltåget istället för tunnelbanan för då får jag lite kortare att gå från bussen till kontoret och lite kortare till bilen när jag ska hem igen. Sen inser jag att det inte ska gås någonstans.
 
Får hjälp av en karl att hoppa upp till busshållsplatsen där maken hämtar. Hoppar in till akuten i Haninge där det i alla fall konstateras att varken ben eller ledband är av. Hoppar hem med voltaren, värktabletter och foten i bandage. Maken rotar fram kryckorna från källaren. Känner mig som en tant. En klant-tant.
 
Vågar mig inte på några trappor. Boar in mig i soffan i arbetsrummet med foten i luften och datorn i knät. Det mesta går att lösa, det går att prata i telefon, det går att logga på mail och bokningssystem, det går att förlora i quizkampen. men nu är det dags för utmaning. Nu ska jag räkna ut hur man hoppar på kryckor och har med sig en kopp hett kaffe samtidigt.
 
Juno

Det här med ålder

Någon skrev någonstans att jag verkar åldersfixerad efter att ha läst min blogg. Jag vet inte. Jag tycker egentligen att jag är mindre åldersfixerad nu när jag har passerat fyrtio än vad jag var vid trettiosex. Det kanske handlar om att jag inte är så rädd för att bli ett år äldre längre. Och absolut, ibland är ålder något som stressar - men ibland är det helt enkelt bara något som man konstaterar.

Som till exempel när jag passerade Gate A28 i Frankfurt igår kväll. Där det sitter en kille i shorts och väntar på sin flight. Till sina sommarklädda ben toppar han med en gigantisk stickad mössa, långt neddragen över öronen. Och utanpå den gigantiska mössan sitter ett par lika gigantiska hörlurar, ungefär där öronen bör sitta, som gör att hans bara ben kan trumma i samma takt som det påklädda huvudet nickar.

Och nej. Det är ingenting som får mig att vilja vara sexton, tjugo, trettio eller vad han nu har för ålder. Det är bara ett rent konstaterande att det får mig att känna mig gammal. När lusten att säga "dagens ungdomar..." dyker upp och när hjärnan i samma ögonblick aktivt förtränger hur jag själv såg ut för tjugo år sedan, då känner jag mig lite gammal ja.

Juno

Jag är han

Ibland kommer orden inte ut riktigt som man tänkt sig. Ringer till äldreboendet där min pappa bor och presenterar mig:

- Hej det här är Jenny Abrahamsson, Börje Johanssons pappa!

Tystnad. Hä hä, oj...det kanske är jag som borde bo där.

Juno

Ett litet kopplingsfel bara

En stressad kvinna i fyrtioårsåldern springer in på Willys. Drar kortet och väntar på scanner. Drar kortet och väntar på scanner. Mäh? Drar kortet och väntar på scanner! Svär lite lätt. Tänker att den här jävla grejen är paj. Ser en annan person som drar sitt kort och får en scanner. Tittar irriterat på sitt ...öh kreditkort? Testar ett annat kort som det står Willys på och får en scanner...

Juno

Utan min papperskalender, funkar jag?

Det tar tid att få struktur. Det har tagit drygt ett halvår att strukturera upp min mobil. Lite löjligt nästan, men jag har mina små listor och mina små översikter och sammanställningar och det är inte helt självklart var de ska ta vägen om de inte ska ligga i min papperskalender. Men jag hittar små hål och små appar som man kan peta in en lista här och där i. Så kanske kanske att jag börjar bli redo att göra 2012 till ett papperkalenderlöst år. Stora grejer på gång i mitt liv känner jag.

Juno

Är detta slutet...?

Jag är helt knäckt nu. Slut som artist innan jag ens har börjat lira. Jag har ju den här tjejmilen framför mig om en vecka och jag förvånar mig själv med att få bättre träningstider än jag förväntat mig. Men nu har jag gjort lite tester och research, och jag undrar plötsligt om det är värt att kliva upp igen eller om jag bara ska ge upp på fläcken.


Ur boken Vem är död av Stina Wirsén

Nu vet jag ju att man rent generellt inte ska jämföra sig med toppligan i några som helst tävlingssammanhang men bara för att ge lite persepktiv på det hela...

Årets kvinnliga vinnare av Stockholm Marathon, Isabellah Andersson, sprang de 42118 metrarna på 2:37:28 vilket ger henne en snitt-tid per kilometer på tre minuter och fyrtiofyra sekunder. Det är helt sinnesjukt. Den här tjejen är tjugonio år vilket är en parentes. Hon når en snitt-tid som jag inte kan matcha ens under två meter, och hon håller det tempot i över fyra mil.

Lilla midnattsloppet, är för barn mellan åtta och femton år. Sträckan är 1775 meter och snabbaste tjejen, Alma Pihlblad, sprang på 6:15. Snitt-tid tre minuter och en sekund. Grannens yngsta dotter, Nathalie Björdell, som är åtta år sprang på 10:46 vilket ger henne en kilomtertid på fem minuter och elva sekunder.

Och jag tänker så här, att det är enklare att matcha lilla femtonåriga Alma eftersom hon är 1) ungdom 2) bara behöver hålla hög fart i knappt två kilometer. Och sen tänker jag att jag måste testa. Varpå jag kastar mig upp på löpbandet efter dagens styrketräningspass.

Tant-som-ändå-snart-ska-dö sprang alltså 1000 meter. Sprang fort för att vara tant-som-ändå-snart-ska-dö eftersom det nu var en så fjuttig sträcka och så vidare. Slut-tid 5:17. Catastroph Madame! Och då vet jag att den tiden (som är långsammare än grannens åttaåring), kommer jag inte orka hålla i tio kilomteter. Jag var nöjd med att inte springa milen på 51 minuter, utan kanske 58 om jag har tur. Ändå tills nu. Nu är det skit i milen, spring igen imorgon. Spring exakt 1775 meter och skärp för guds skull till dig tantskrälle!

Juno

Nej, jag är inte gravid!

För ett par veckor sedan frågade min sjuåring varför jag har en så rund mage. Tja, vad svarar man på det? För att jag ätit för mycket godis kanske, eller tränat lite för lite... Det köpte han som en rimlig förklaring. "Mamma, då måste du verkligen träna mer!" sa han med eftertryck.

Så jag sätter igång. Det är rockring som sägs vara främjande för midjemåttet just, det är jogging och situps. Och en långpromenad på skogsvägarna med treåringen som sällskap. Eftersom det är helt öde i skogen och solen gassar tillåter jag mig att promenera i träningsbehå istället för t-shirt. Det tycker min treåring är underligt. "Mamma, varför guppar din mage när du går?" och så häller hon lite olja på elden också "det ser inte så fint ut".

Så jag ökar tempot. Den här veckan har jag sprungit totalt tjugotre kilometer uppdelat på fem gånger, och jag har väl rockat rockring en timme alla fall. Och trots att jag också ätiti grillchips och ostbomb så har jag på några veckor minskat mitt midjemått med tre centimeter.

Tre centimeter som jag själv tycker har ett skrytvärde men som min son inte alls noterar. Idag när jag drar på mig träningsbyxorna för kvällens joggingrunda frågar han om jag ska få en bebis till. Nej hjärtat vi ska inte få någon mer bebis, vi är så nöjda med dig och Elsa. Han har ett hårt hjärta min sjuåring. "Jaha, men det ser i alla fall ut som du har en bebis i magen".

Nej. Det. Är. Inte. En. Bebis. I. Min. Mage. Okej? När är det okej att lära barn att artighetsljuga?

Juno


Jag är Alex

Solsidan är årets snackis och överallt är det tester; vem är du i Solsidan? Och det är entydigt, jag är Alex. Mesen. Han som inte vågar stå upp för varken sina egna eller någon annans åsikter. Tönten. Det är jag det. Hur är det möjligt??? Jag vill inte vara Alex. Jag vill inte vara mesigast i Sverige.





Det är kanske dags för nödslakt på den här tanten...

Juno


Jag ska bara...

Hej.

Jag vill bara säga att jag har inte dött av ålderskrämpor. Det är bara deadlinetider. Snart ska jag avsluta den här kategorin med bilder som det anstår sig. Från min nya kärlek, min D7000. Men först ska jag ro i hamn en bedömning.

Vi ses.

Juno

Svårt med hemlisar

Mor och son sitter i bilen. När de passerar en reklampelare med en stor affish om nya tecknade filmen "Trubbel" säger sonen att han gärna vill se den filmen, vill mamman se den filmen? Jo, det kan mamman tänka sig att göra. Sexåringen föreslår då att hon kan önska sig den i present när hon fyller år. Och det är ju en god idé, mamman svarar att hon inte vill gå ensam bara.

Sonen deklarerar att han kan ju ge henne det i present, att han går med henne på filmen. Perfekt present faktiskt tycker mamman. Efter ett djupt andetag som suger syret ur bilen slår sonen förskräckt handen för munnen, spärrar upp de redan runda ögonen och utbrister:

- Men mamma! Nu har jag ju berättat vad du ska få i present!!!

Ja, men det gör ingenting försäkrar mamman. Det kommer garanterat att vara glömt på en vecka. Hon lovar att bli överraskad.

Juno

Hur man får råd att köpa fina underkläder

En kväll däckade frun i huset innan maskinen med vittvätt var färdig vilket föranledde till att hennes make åtog sig att hänga kläderna. Tack snälla. Morgonen efter säger han:

Karlen i huset: Du måste boka in en halv dag ledighet snart
Frun i huset: Jaha?
Karlen i huset: Vi ska gå och shoppa
Frun i huset: Oh?
Karlen i huset: Jag hängde fan upp hundra tanttrosor igår
Frun i huset: Oh

=)

Juno

Tidigare inlägg