JUNO

I måndags rammades sonen av febertåget Orvar. 39,5 graders feber som sen vägrar ge sig av. Sjunka lite ja, försvinna nej. Hoppa över till den sitter bredvid ja. Det råkade vara jag. Fast jag drabbades inte lika hårt som lilleman men ja, det var synd om mig ändå ;-)

 

Ja men i alla fall, vi skrotar omkring här hemma. Haltar, halsar alvedon, rasar ihop i soffan och räddar oss med lite tillfällig förströelse i Star Wars Eposide IV, V och VI. Och däremellan hade jag lite småsaker på jobbet som jag tänkte pillra med. Jag hade förberett mig och tagit hem en bunt saker på måndagkvällen när jag insåg att det var vab på gång.

 

Hur som helst, ja ni känner mig, så skulle jag bara kolla läget lite på torsdagen och se om det var något jag kunde småfixa med. Och så drar jag igång och sen ringer jag chefen för att kolla en sak och får mig en liten skopa av "men varför JOBBAR du?". Öh, jag vet inte. För att jag kan? För att det är så jag är van vid att det är? Man är ledig, man vabbar, man är sjuk, men man gör ändå det man ska? "Sluta med det! Du är sjuk och jag förväntar mig att du ska vara hemma, ta det lugnt och bli frisk!" Capisce?

 

Capisce. Det kändes ju ovant. Det är ju så det ska vara inser jag. Chefen kanske inte borde behöva säga till med stränga rösten, men jag inser en sak till och det är att det är andra gången han säger till mig. Så okej. Jag lyder (hör och häpna) och jag loggar av och ägnar mig åt att vara sjuk och tänker att frihet under ansvar inte bara betyder ansvar för sina arbetsuppgifter utan även ansvar för sig själv. Det tar tid att lära gamla hundar sitta, men här sitter jag i alla fall. Voff.