Om din nyckel inte passar när du kommer hem ikväll, bli inte förvånad...
Sååå duktig
Det här med hemlisar
Åh hjälp, låt mig bara dö...
Tack men nej tack
Nyinkommet jobb för dig. Så löd rubriken på ett mail som damp ner i lådan härom dagen. För tjänsten som Generalsekreterare till Svenska Handikappidrottsförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté. Smickrande men inte helt adekvat. Om någon av er känner er manade så är ansökan fortfarande öppen!
Juno
Typiskt Nathalie
Falsk lycka är också lycka
Somliga lär sig aldrig
Åker ut till FågelbroHus på Värmdö för att registrera in deltagare för en kurs. Det är inte första gången jag åker ut och det är inte särskilt länge sedan heller. Så jag ber inte speciellt om att få ta bilen med den inbyggda GPS:en. Jag kör helt enkelt. För jag hittar ju nu!
Fel. Eller jag vet inte. Så jag ringer maken. Som förklarar. Vad bra, det var ju ungefär som jag visste då, jag kör vidare. Fel. Nu känner jag inte igen mig så jag ringer maken. I bakgrunden när han svarar hör jag "...fru som är vilse..." och kanske någon som skrattar lite eftersom jag misstänker att det inte är första gången hans kollegor hör den kommentaren.
Vänder och känner mig återigen säker på vägen. Det går bra, jag känner igen mig. Svänger av mot Fågelbro och känner mig himla nöjd. Ända tills jag inser att jag ändå inte känner igen mig. Det är betydligt fler hästar än jag minns sedan sist. Ringer inte maken. Ringer hotellet. Ska det stå många hästar utanför er entre? Nej jag misstänkte väl att det inte skulle det.
Och det är ju idiotiskt att åka vilse tre gånger på en sträcka man körde alldeles nyss och jag tänker att somliga lär sig aldrig. Men en sak har jag lärt mig lite. Jag har lärt mig att jag inte hittar så jag åker i aningens mer god tid. Och jag fick prata lite med min make på morgonen, och vi var ju många som fick skratta åt mig idag, det var ju trevligt!
Juno
Lördagsgodis
En sån där dag när fler saker känns usla än tvärtom. Efter att ha sovit risigt så står jag med panik i garderoben och rotar desperat efter något som jag kan se representativ ut i. Helst utan att hela degmagen jäser ut över kanten och dallrar och ser uckig ut. För det är inte så representativt. Just när jag som bäst ratar dagens tredje set med kläder anmärker maken på att pilatesbollen inte används så flitigt.
Näää jag veeet men jag skaaaaa. Den och löpbandet och promenader och cykeln till jobbet och simning på morgonen innan jobbet och kanske något body pump pass efter middagen. Jag ska! Varför är det så varje år att jag inte tar mig samman i god tid innan sommaren? Jag har ungefär tusen ursäkter och lika många bortförklaringar och alla är de av kass kvalitet så jag drar ingen av dem här och nu.
Arg och sur och blekfet så bestämde jag i ren protest till lata tanter att nu får det fan vara nog. Nu jävlar. Lördagar är min fridag. Då får jag lata mig, då får jag äta något gott. Annars är det slut med allt som är gott och allt som är roligt. Någon slags träning varje dag. Om det så är en ynka armhävning så ska den göras. Inte för att jag inbillar mig att den kommer ta bort degmagen. Men bara för att.
Och det verkade vara ett så bra och solitt beslut. Då. I garderoben på morgonen. Men nu sitter jag här och är trött och grinig och kroppen skriker av mensvärk och godisbegär. Jag ångrar mig redan. jag deppar lite. Jag längtar till lördag...
Juno
On stage - ett gäng solstollar
Äntligen är det dags för dansuppvisningen. På stora scenen. Som hon har väntat den lilla, första gången var hon blyg, andra gången var hon sjuk. Tredje gången gillt. Haninge Dansstudio har som vanligt gjort en superfin show, det enda som var synd var att alla barnen vi ville titta på stod långt bak. Och att jag inte har hunnit få mitt nya objektiv än, men det kan man ju inte beskylla dem för...
Några sötnosbilder i alla fall, där kvaliteten är av klart underordnad rang.
Felicia visar så gör vi på "gosa gosa gosa..." och Filippa och Meja hänger med
Men gissa vilken solstolle som går åt andra hållet??
Vendela hälsar på solen
På slutet så hoppar och studsar alla till sommaren är kort, och Julia hoppar högst av alla medan Filippa blev akut blyg...
Glada barn och stolta föräldrar!
Juno
kungsan
ett litet mord tack
Workshop i barnfotografering
Barn lär sig nya saker. Varje dag och hela tiden. Sen blir de stolta, glada och trötta. Jag ägnar en hel dag hos min favoritfotograf Juliana Wiklund åt att lära mig nya saker. Teknik, bildformat, ljus, plats, bakgrund, vad ser ögat och vad ser kameran egentligen? Halvautomatik? Pft, glöm det. Manuell hantering tack! Verktyg för många fotolekar, tips och träning. Jaha men då kör vi då. Lär mig nya tekniker och nya program. Och lite som ett barn känner jag mig ändå efteråt. Stolt, glad och trött.
Här är i alla fall ett axplock ur dagens skörd. Mina första bilder i RAW och Lightroom...
Vår fantastiska kursledare visar på tekniker och verktyg för en lyckad fotosession
Vår fantastiska kursledare visar på tekniker och verktyg för en lyckad fotosession
Stina och Elin, mina duktiga kursare
Modellfamiljen, vi fick fotografera men Juliana skapade finaste kontakten med dem och alla förutsättningarna för en fin bild
De egna modellbarnen
Testar att slänga på lite extra kontrast och mer överexponering
De egna modellbarnen
Testar att slänga på lite extra kontrast och mer överexponering
Man kan göra bilderna sepiafärgade, just like the old days... aningen snabbare än på nittiotalet när jag stod i mörkrummet och slabbade!
... det är inte fantastiskt men det är en god start. Så på önskelistan nu står en ny zoom, lite nya redigeringsprogram, en fotoblogg, lite mer talang och tålamod tack. Jo, och så ett gäng ungar att träna på förstås. Någon?
Juno
Prinsen och prinsessan
Dotterns kompis Clara har äääääntligen kommit för att leka, som det har väntats. Tjejerna försvinner upp på dotterns rum och efter ett tag kommer de ut, lätt utklädda.
Pappan: Nämen hej, är det en riddare som kommer?
Elsa: Näe, Clara är en priiiins ser du väl?!
Mamman: Jamen så klart, är det du som är prinsessan då Elsa?
Elsa nickar nådigt.
Pappan: Vad heter prinsen?
Clara: Philip
Pappan: Och vad heter prinsessan?
Clara: Törnrosa
Pappan: Jaha, jo det ser man ju på klänningen att det är rosor till Törnrosa
Tjejerna tittar på varandra och himlar med ögonen.
Mamman: Och vem är det ni har med er? (en australiensisk mjukiswhombat)
Clara: Det är vårat husdjur
Mamman: Och vad det heter det då?
Elsa: Clara du får bestämma
Clara: Den heter Victoria...
Elsa: Nej, Clara bestäm en gång till!
Clara: Madeleine!
Elsa nickar nådigt och så tar prinsen sin prinsessa och sitt husdjur under varsin arm och hovet skider värdigt iväg till sitt slott.
Juno