JUNO

När jag var femton hängde jag varje helg på discona i Upplandsväsby. En gång när vi stod ute och rökte och kände oss coola, kom det fram en kille som också kände sig cool. Det visade sig att den här killen var extra cool för hans brorsa var filmstjärna minsann. Ah mä va faan, filmstjärna...lägg av va. Din brolla är ju för helvete värsta värstingen. Han slår ju ner folk i Kungsan ju! Men min brorsa är bästa polare med Jocke Larsson, ah du vet han som sjunger i ett rockband va...

Från värstingen till värsta kändisen
Ja, ett namedrop är ett namedrop. Fast på den tiden hade Ian inget större impvärde av att vara lillebror till Paolo Roberto. Och jag vet, folk klagar över hur dåligt det är att han plötsligt kör matlagningsteve, kokböcker, träningsböcker, får vara med i Stieg Larssons böcker (vad hade han egentligen gjort för att förtjäna det?!), han som bara är en gammal värsting. Men tycka vad man vill, man behöver inte sitta och glo på hans program om man retar sig så. Det gör inte jag heller även om jag tycker det är positivt att se att alla ungdomsvärstingar inte är helt körda bortom allt hopp vid nitton års ålder.

Däremot har jag faktiskt köpt en av hans böcker. En kvarts träning om dagen (kan det ge rutor på magen?) och ikväll har jag till och med testat den. Nybörjarprogrammet naturligtvis. Det ger inte så många poäng på träningsguiden men varm blev jag och lite flåsig också.

En rätt galen idé
Jag har värsta ambitionen. Varje morgon när jag är tio dagar i Warszawa, men det kommer blir sjukt jobbigt för klockan nollsexnollnoll ska frukosten ligga i magen, ansiktet vara på utsidan av kroppen och kostymen likaså och fötterna ska stå på plats i kongresscentret. Min kvart kommer alltså att infinna sig ungefär nollfyrafyrtiofem. Om jag grejar det ska jag bjuda mig själv på skumpa när jag kommer hem.

Juno

Varför har man listor? Det kan vara för att man ska komma ihåg att göra saker. Eller så kan det ha att göra med att man ska kunna få överblick och prioritera vilka saker som är viktigast. Det kan också vara så att man gillar att göra avslut, stryka allt som är klart liksom. För det känns så himla skönt när man har betat av en lång lista. Om man någonsin lyckas beta av en lång lista vill säga. Eller en kort för den delen.

Just nu svämmar min vardag över av alla listor. Jag lever i Listolands huvudstad Listköping. Jobblista, Saker att göra på huset listan, Saker att göra i huset listan, Saker att göra utanför huset listan, Saker att göra på-i-utanför huset i skogen listan, Barnens rum listan, Shoppinglistan, Roliga saker att göra i sommar listan. Listan över alla andra listor listan. You name it. I got it.

För att få stryka måste man ha delmål. Så istället för att ha en punkt på den enda listan som heter "Barnens rum" kan man ha "Rensa kontorets garderober", "Tömma kontoret på möbler", "Köpa färg och tapeter till Joars nya rum", Måla och tapetsera Joars nya rum", "Rensa Joars garderober", "Flytta Joars saker till nya rummet", "Köpa färg och tapet till Elsas nya rum"...ja ni fattar. Delmål, jag tackar ja. Att ha många listor betyder bara att man är bättre på att ljuga för sig själv. En lista tar aldrig slut, den förs bara över till en annan lista. I all oändlighet. Allt är ljug. Den enda som går på det är jag själv.

Juno

När mamman tittar ner på golvet och ser sin lilla tjej stå med armarna uppsträckta, tårar på kinderna och ropar "mamma, maammaaa" då vill hon dö. Världens uslaste morsa, hej. Upp i knät åker flickebarnet och där river hon förnöjt runt bland jobbanteckningar och viktiga papper medan uschliga mamman jobbar vidare med enhandsprincipen. Det är inte optimalt men det går. Mamman tänker asfaltsbarn, en upprorisk tonåring som söker falsk kärlek hos otäcka gubbar för att hon fick för lite uppmärksamhet av sin mamma när hon var liten.

Men sen tillslut är det dags att logga av. På dagis står sonens fröken och väntar. Terminens höjdpunkt. Att sitta ner en halvtimme och bara lyssna på hur förträfflig han är, artig, trevlig, empatisk, en bra kompis. Och han har utvecklats så mycket under det här året. Mera superlativ tack, det finns ingen bättre medicin mot en mammas dåliga samvete än ett utvecklingssamtal på dagis. Det visar att det finns hopp. Tack.

Juno

Efter en tuff period på jobbet vet jag att det går framåt. Det blir värt det och jag firar med ett glas vin till maten. Efter en tuff period på jobbet vet maken att det inte går framåt. Är det överhuvud taget värt det? Han dränker det med ett glas vin till maten. Det finns alltid en anledning att ta ett glas vin till maten. Skål då.

Juno

På mitten av nittiotalet åkte min kompis och dåvarande kollega och jobbade i landet down-under. Vi kunde då snacka med varandra via e-post förstås men skulle vi prata på riktigt så var jag tvungen att åka in till kontoret snortidigt och ringa på vårt företagsnät som var relativt billigt. Det fungerade men det hade alltid ett otäckt litet eko med sig så man hörde sig själv prata samtidigt som den andra försökte svara.

I dag bor den samma vän men inte längre kollega på andra sidan Atlanten istället. Nu för tiden ser jag direkt om hon är vid sin dator eller inte och med en webkamera och Skype kan jag se henne och hennes barn i en riktigt hyfsad bild. Ljudet är i det närmsta perfekt. Det är inte som att träffas på riktigt, verkligen inte. Men det är möjligt att se varandra och prata med varandra en timme utan att det kostar multum, förutom brebandsavgiften kostar det ju faktiskt ingenting.

Det är ju helt fantastiskt vad världen krymper på det här viset, men trots allt ger det en lite sur eftersmak. Jag vill ha mer. Jag vill att hon ska vara här i Sverige, bo här i Stockholm, sitta i mitt kök tillsammans med sina söta ungar och gegga runt med lite saft och bullar, jag vill att vi ska kunna pina runt ungarna på Skansen tillsammans och jag vill att vi ska kunna sitta ner och skvallra hela natten och hinka rödtjut när ungarna sover sött med sina pappor.

Lisa, jag saknar dig.

Juno

När snön smälte från altanen kände vi att den blivit stickig. Nu är den slipad. Tvättmedel och olja är införskaffat. Och en pensel med skaft. Men underligt nog så händer det inget mer. Vad underligt. Nähä, inget underligt, någon måste alltså ta och olja den olja den också. Och imorgon är det jag som åker till jobbet medan maken är pappaledig. Vad lämpligt.

Juno

Tiden går fortare ju äldre du blir. Så sa ju alltid alla vuxna till en när man var barn. Och man tänkte att vilket jäkla tjat om denna eviga klyscha. Men det är sant och det känns helt galet. Mina finaste kollega börjar bli lite rund om magen och snart ploppar det ut en bebis. Vilket ju är helt underbart! Men det drar igång lite minnen och tankar om livet. 

Så känns det inte alls länge sedan Elsa var en groda i min mage. Men nu är hon tio månader och klappar händerna, vinkar, säger ta-taaa när hon får något och kan nästan gå. Fast hur gick det till? Hon kom ju nyss, hon är ju bara en liten liten liten bebis?

Och Joar, egentligen var det inte längesedan han var en liten groda han heller. Men han ska fylla fem nu, han diskuterar och resonerar och är full av frågor om "hur funkar det?" och kan snart cykla och simma. Om ett år börjar han skolan och jag måste lära mig gångertabellen igen och Europas nya karta för annars kan jag inte förhöra honom när han ska ha prov.

Sen kommer han dundra runt på moppe och Elsa kommer dundra runt på någon bönpall och de kommer dricka öl i Skogås Centrum och....då vid den tiden är jag redan femtio år. Argh! Brun papperpåse hitåt fort, tanten måste hyperventilera. Och allt detta bara för att min fina kollega är lite rund om magen...

Juno

Tiden räcker aldrig till. Det vet ju alla. Men igår slets jag mellan ett måste och ett vill. Jag måste köra ett varv på träningscykeln om jag inte ska rulla fram i sommar. Jag vill leka lite med senast införskaffade singstarskivan. Vill maken tävla i singstar med mig? Med tanke på att han samtidigt frågade lillan om de skulle tävla i vem-somnar-först-leken tolkade jag det som ett nej.

Och inget bra gick det på teve heller, men varför skulle det göra det, det var ju lördagkväll så då är alla ändå ute och roar sig med annat. Typ. Jaha, och där i vardagsrummet stod jag ensam kvar. Leka eller träna? Leka och träna. Ja. En timme och femton minuter senare rasade jag av cykeln, hes och svettig. Det är asasasjobbigt att sjunga samtidigt som man cyklar. Om nu någon hade funderat på att testa någon gång. 

Juno

Mamman sitter och jobbar i vardagsrummet. Den tio månader gamla flickan lullar runt på golvet. Hon sitter och leker lite, hon kryper en sväng, hon står och svajar en stund. Hon försvinner in bakom gardinen. Bang så kommer en ljusstake farandes ner i golvet. Krafs krafs så sprids lite blomjord ut runt hennes fötter. Sedan tystnad.

För säkerhets skull håller mamman ett halvt öga på gardinen och ett helt öra. När det efter en god stund hasar på fönsterbläcket säger mamman med sin nya sträng-för-bebis röst "neeej, låt blomman vara ifred". Ut från gardinen kommer ett rufsigt huvud. Rosa pelagonblad spretar ut ur hela munnen och ett litet blad har trasslat in sig i rufset. Hon ler stort. Jättestort. Skrattar och studsar upp och ner av iver över att få visa upp sin skatt.

Där rök den stränga rösten. En liten blommar har väl ingen dött av.

Juno

Björnarna har vaknat nu. Ryktet säger att de förra året spenderade mycket tid inne i byn, fast vi såg ingen. Det gjorde vi inte nu heller. Ingen björn vågar sig i närheten när vi är där...

    spanar på blommor

    kör huset-runt-loppet

    syskonbus

    familjebus

Juno