JUNO

Det är dags för mat. Bebis tittar lystet på skeden med grönsaker och lax. Mamman fintar och petar in mattuggan i munnen på bebisen. Bebis blir sur. Bebis viftar intensivt åt skeden. Mamman tänker att ja, det klart du kan äta själv, för du tror att du är fem år precis som storebror. Men mamma vet bättre så du blir matad. Bebis roffar åt sig sked med mat.

Snurra snurra skeden, vifta vifta med skeden. Inget händer, fy så trist. Vifta hårdare. Tjoss, där åkte visst lite lax och satte sig på väggen. Bebis skrattar lyckligt. Bang, där åkte sked med resten av maten ner i golvet. Små små kluttar med lax och oidentifierbara grönsaker på golvet, på väggen, på mammans fötter och byxor. Bebis tittar på förödelsen, hänger sig ut från stolen för att nå skeden men inser snart att det är kört.

Uäääh. Jag har tappat min sked tjuter bebisen argt. Mamman stirrar hålögt på henne. Men va? Ska jag tycka synd om dig menar du? Bebis får tillbaka skeden utan mat. Banka banka banka banka banka ihjäl en liten bit potatis som ligger på bordet. Mamman lämnar bebis som mördar potatis och gör en stark kaffe åt sig själv. Det här bara är början på en ny matrutin.

Juno