JUNO

På mitten av nittiotalet åkte min kompis och dåvarande kollega och jobbade i landet down-under. Vi kunde då snacka med varandra via e-post förstås men skulle vi prata på riktigt så var jag tvungen att åka in till kontoret snortidigt och ringa på vårt företagsnät som var relativt billigt. Det fungerade men det hade alltid ett otäckt litet eko med sig så man hörde sig själv prata samtidigt som den andra försökte svara.

I dag bor den samma vän men inte längre kollega på andra sidan Atlanten istället. Nu för tiden ser jag direkt om hon är vid sin dator eller inte och med en webkamera och Skype kan jag se henne och hennes barn i en riktigt hyfsad bild. Ljudet är i det närmsta perfekt. Det är inte som att träffas på riktigt, verkligen inte. Men det är möjligt att se varandra och prata med varandra en timme utan att det kostar multum, förutom brebandsavgiften kostar det ju faktiskt ingenting.

Det är ju helt fantastiskt vad världen krymper på det här viset, men trots allt ger det en lite sur eftersmak. Jag vill ha mer. Jag vill att hon ska vara här i Sverige, bo här i Stockholm, sitta i mitt kök tillsammans med sina söta ungar och gegga runt med lite saft och bullar, jag vill att vi ska kunna pina runt ungarna på Skansen tillsammans och jag vill att vi ska kunna sitta ner och skvallra hela natten och hinka rödtjut när ungarna sover sött med sina pappor.

Lisa, jag saknar dig.

Juno