JUNO

Vi letar efter det genuina, det som inte ar sa exploaterat som vi tyckte att Ao nang var. Detta skulle vi da hitta pa Koh Lipe. Av bekvamlighetsskal bokade vi hotell via samma firma som baten som tog oss hit. For barnets skull, for att han skulle slippa springa och leta boende direkt. Bla bla bla. Tva natter pa Tarutao Resort - Most pleasureble on Koh Lipe. I hope not. Och nar vi trotta, hungriga och varma kom fram for att upptacka att det inte fanns spoltoalett blev det en anings jobbigt. Inte for trearingen. For trettiosexaringen.

Jag kan arligt saga att jag aldrig i hela mitt liv har sovit, eller inte sovit, i en sa hard sang. Nagonsin. Ingen madrass alls. Bara en plast pa sangbotten och sen ett tunt lakan. Och som tacke ett syntettacke utan overdragslakan. Lite smaackligt och javulskt varmt dessutom. Sa dar lag vi och vred oss som kokta maskar hela natten och vaknade som ett enda stort blamarke. Trots att vi hade forbokat tva natter tog vi genast vart pick och pack dagen efter och flyttade till andra sidan on. Vad ar val fyrahundra spann for en riktig sang?!

Sa vi letade runt pa den mest exploaterade delen av on. Pa den dyraste och lyxigaste resorten fanns inga rum kvar, synd annars vi utan att tveka tagit det. Nu blev det Lipe Resort istallet. Lite slitet, enkelt och fortfarande ingen spoltoalett men idag kanns allt lattare och jag kan leva med det. Det far vara var kompromiss. Ett ganska sa genuint stalle pa det mest exploaterade stallet.

Det ar dags att inse. Jag ar inte tjugo langre och alltsa ar jag inte lika sugen pa att bo sa primitivt som da heller. Jag vill som den akta medelalders svensk jag ar bade ata kakan och ha den kvar. Det ska vara orort, det ska vara genuint och inte massa turister overallt. Men helst ska det vara dusch med varmvatten, AC, Internet och tillgang till spagetti och pannkaka.

Juno