JUNO

Efter ett litet nederlag i slutet av förra veckan försökte jag ta tag i saker igen i början av den här veckan och kände ett enormt motstånd. Jag kom inte ut och sprang, jag fick inte iväg någon ansökan till det ultimata jobbet, jag var inte kreativ och fotograferade. Jag hade ambitionen att göra massor av saker och påbörjade tusen saker exakt samtidigt men gjorde egentligen inte ett jota.

 

I något slags desperation sms:ade jag dagismamman T, jag vet att jag inte har dagisbarn längre men hon kommer alltid vara en av mina dagismammor, och frågade om de verkligen verkligen inte hade någon affisch att packa på tryckeriet där hon jobbar? Och minsann, på tisdagen ringde hon och sa att packchefen ville ha lite packhjälp och kunde jag komma in samma dag? Sagt och gjort, jag åkte dit och startade genast med att montera något som heter twin-sticks i tre timmar. Åkte hem och kände mig genast på lite bättre humör.

 

Och hej och hå, plötsligt lossnar handlingsförlamningen. En ansökan åkte iväg på morgonen efter att skollämning, ett gäng trycksaker blev packade några timmar mitt på dagen, jag hann med kompisdate för det lilla barnet och läxhjälp med det stora, två ansökningar till åkte iväg efter att barnen somnat och fram till midnatt kokades det äppelmos för fulla muggar.

 

Det är i fartvinden av göromål som de flesta saker blir gjorda. I min värld.