JUNO

Eftersom jag nu har ett kort på SATS så sköter det sig väl självt. Not. Man måste nämligen gå dit också. Fast den senaste tiden har det varit svårt att hinna dit. Det har varit svårt att hinna äta också, men en godisbit på eftermiddagen har varit absolut oumbärligt för att orka med. Ja, ni fattar. Men hallå, jag springer ju upp för trapporna till tåget varje morgon och jag springer ju genom hela centralen till tåget varje kväll.

Häromkvällen ställde jag på vågen, mest för att se hur illa det var. Jag kan berätta att jag var snabb som en vessla av igen. Förfärad stirrade jag på den, men tänkte sen att äsch, klockan är ju tio på kvällen, då är det väl ingen som väger sig heller.

Sedan vi kom hem i lördags har jag tränat lördag kväll, tränat söndag kväll, inte ätit en enda godisbit, bara fikat en enda gång och motstått varenda glass som har flirtat med mig. Och imorse mötte jag vågen igen. Det är en envis en, inte ett gram har den gett med sig trots att det är tidigt på morgonen, innan frukost. Och trots att jag står kvar, drar in magen, stampar hårt på den och svär en smula åt den så är den helt orubblig. Jävla skitvåg, den är antagligen sönder.

Nu måste jag prova klänningen som jag tänkt ha på C:s bröllop. Jag törs inte, jag törs inte... För nu vet jag att jag väger mer än förra gången jag klämde mig ner i den. Nu fick jag lite mer information än jag egentligen ville ha...

Igår såg jag något löp blixtra förbi, gå ner sex kilo på åtta veckor. Jag har fyra dagar på mig att gå ner typ fyra kilo. Men det var en utopi, två kilon och en rejäl korsett ska nog räcka. Därför blev det grov smörgås utan smör till frukost. Och så ska jag åka extra sent till tåget, så jag får springa lite snabbare upp för trapporna.

Juno