JUNO

Innerst inne visste jag ju om att det finns något som heter rehabilitering. Och att det med största sannolikhet ska in någonstans mellan ett benbrott och ett vårrus eller midnattslopp. Men ändå, i min lilla värld har den rehabiliteringen bestått av lite övningar för att stärka mina muskler, inte för att över huvudtaget fungera. Alltså blev det en stor besvikelse att jag idag faktiskt bara blev gipsfri. Och inte så mycket mer.



Har du med dig en sko? frågar gipsteknikern efter att ha befriat min fot. Javisst! Men.... jag kan inte få ner min fot i den, den är för stel och det gör ont. Så jag får snällt ta på mig samma "sandal" som jag haft utanpå gipset i fem veckor. Blääää bara. Men okej, ett litet nederlag är ju inget att gråta över. Jag överlevde sågen och ska väl vara tacksam för det tänker jag.

In till farbror doktorn som tycker allt ser sååå fint ut och vidare till farbror sjukgymnasten som tycker jag har sååå bra rörlighet i min fot. Men. Kryckorna får allt hänga med ett tag till, en till två veckor kanske är rimligt. Neeeej, det är väl helt orimligt, hör du inte hur illa det låter? Jag ska ju hänga i skidbacken med familjen, dansa på after ski och börja springa snart igen. Ett höjt ögonbryn var allt jag fick till svar på det.

Tack då säger jag och tar min A4-sida med rulla på vristen övningar, min påse med skon jag inte kunde ha och så tar jag mina kryckor med mig och linkar därifrån. Snacka om antiklimax.

Juno

PS. Men varmt vatten på mitt ben, och bortspolning av ett kilo äckelhud var å andra sidan exakt så ljuvligt som jag föreställt mig!

Fyrtioen timmar. Så lång tid är det kvar med en gipsklump på foten. Förutom att den är i vägen i största allmänhet så är det långsamt att ha den där. Den är inte fin för även om den här omlagda varianten är lite smäckrare än den vanliga så är den plast och ungarna kan inte rita fin konst på den. 

 

Den är i vägen när det kliar i hålfoten, den är definitivt ivägen när det krampar i vaden, den skaver på den andra foten på natten men värst av allt så är den äcklig. Och idag när jag duschade så kom det in vatten i plastpåsen jag hade som skydd. Man kan med lite god vilja och massor av tjurighet trycka in en del av en handduk mellan fot och gips och man kan blåsa in i gipset med hårtorken - men det klafsar ändå lite smått i den...

 

Tjippar om man så vill. Om tjipp av någon outgrundlig anledning känns unset trevligare än klafs. Hur som helst. Om det var äckligt förut, med torra skinnflagor som flaxade omkring där inne så är det ingenting mot hur äckligt det blev nu. Kall blöt skinnesmet. Typ fyra veckor gammalt. Så ni fattar att det är nedräkning och supermycket vin som gäller från och med nu. Fyrtio timmar och femtiofem minuter.

 

Det här är stort! När det lilla godismonstret lägger en halväten glassbåt åt sidan måste det vara något väldigt stor på gång. Och det är det. För nu börjar fredagsteven och hon försöker inte ens få ta med glassen upp till teven utan konstaterar bara att nu vill jag inte ha mer för jag vill titta på fredagkväll med Malin.

 

 

Coolt Malin Olsson säger jag bara. Du måste ha ett väldigt bra program!

 

 

 

 

Den bästa starten på dagen. Ensam på mitt lilla kontor. Son och make har skickat med en frukostmacka, C på jobbet hjälpte mig att få upp en kaffekopp på rummet. Halvmurrig belysning och Imperiets SYND på spotify.

 

Ibland händer det oväntade saker. Det blev en spontantripp till Åland. Ett gäng grannar som tog båten för att kolla in en annan granne. Jalle och hans band Cassius Clay skulle lira på Birka och det är en förmån att ha vänner i musikbranschen, vi fick allt otroligt fint ordnat för oss. Tack, vi hoppas att vi kan återgälda det en dag!

 

... vem är ni? I min telefon brukar min widget som är en fotoram visa en bild på mina barn. Men plötsligt så ligger det en annan bild där. Som inte finns i något fotogalleri jag har, och som jag inte känner igen. Vad underligt, vilka är det här? Vem är ni? Någon som vet?

 

Det började med att jag frågade vad det skulle bli för väder i helgen. Det visste inte chauffören varpå jag öppnade min SMHI app. Och sen drog diskussionen igång. Första gången jag åkte med den här herren hem diskuterade vi biltutandes varande och ickevarande. Det tutas för lite här i landet sa min chaufför glatt den gången.

 

Dagens ämne blev teknik. För egentligen var det väl bara datorer som behövdes för att spå väder nu för tiden, varför ska vi ha meteorologer som gissar fel då? Surfa surfa. Det kräver fem år på universitet för att utbilda sig till meteorolog. Va?! Men när allt är datoriserat, då behöver vi i alla fall ingen som bara läser upp text, det räcker med den nya tekniken då. Det samma sak med såna där som säger om man ska köpa aktier eller inte. När allt finns i datorn kan vi köpa och sälja utan att betala för en person som läser upp datat.

 

Jaha, men någon måste ju programmera in datat i datorn. En programmerare? Jo... men den som programmerar är ju bra på datakod, inte på väder eller aktiekurser och då måste det väl ändå sitta en meteorolog eller börssnubbe bredvid och säga vad som ska in i datorn? Ja ja men när datorerna blir smartare än oss då? Ja då du! Då måste det fortfarande sitta ett snille någonstans och tänka ut vad datorn ska göra för smart. Tänker jag mig.

 

Tänka tänka, herren bredvid mig tänker han med. Men utveckligen går så himla snabbt och när vi är gamla så kanske datorerna ändå har blivit så smarta och tagit över allting. Då är det inte så roligt. Nej det förstås, svarade jag men om du vill förbereda dig kan du surfa in på Netflix, det finns nog en film om det där. Med Bruce Willis eller Will Smith eller nån.

 

Precis när jag går här hemma, eller går och går klättrar på väggarna snarare, och tänker att fan nu får det vara nog. Nu orkar vi inte vara sjuka längre. Nu vill vill vi gå och jobba, nu vill vill gå till skolan! Precis då det kanske kanske kanske finns lite hopp om att sonen efter åtta dagars feber faktiskt ska bli feberfri snart, då kommer lillasyster hem från dagis med trettioåtta komma åtta grader. Argh!

 

I måndags rammades sonen av febertåget Orvar. 39,5 graders feber som sen vägrar ge sig av. Sjunka lite ja, försvinna nej. Hoppa över till den sitter bredvid ja. Det råkade vara jag. Fast jag drabbades inte lika hårt som lilleman men ja, det var synd om mig ändå ;-)

 

Ja men i alla fall, vi skrotar omkring här hemma. Haltar, halsar alvedon, rasar ihop i soffan och räddar oss med lite tillfällig förströelse i Star Wars Eposide IV, V och VI. Och däremellan hade jag lite småsaker på jobbet som jag tänkte pillra med. Jag hade förberett mig och tagit hem en bunt saker på måndagkvällen när jag insåg att det var vab på gång.

 

Hur som helst, ja ni känner mig, så skulle jag bara kolla läget lite på torsdagen och se om det var något jag kunde småfixa med. Och så drar jag igång och sen ringer jag chefen för att kolla en sak och får mig en liten skopa av "men varför JOBBAR du?". Öh, jag vet inte. För att jag kan? För att det är så jag är van vid att det är? Man är ledig, man vabbar, man är sjuk, men man gör ändå det man ska? "Sluta med det! Du är sjuk och jag förväntar mig att du ska vara hemma, ta det lugnt och bli frisk!" Capisce?

 

Capisce. Det kändes ju ovant. Det är ju så det ska vara inser jag. Chefen kanske inte borde behöva säga till med stränga rösten, men jag inser en sak till och det är att det är andra gången han säger till mig. Så okej. Jag lyder (hör och häpna) och jag loggar av och ägnar mig åt att vara sjuk och tänker att frihet under ansvar inte bara betyder ansvar för sina arbetsuppgifter utan även ansvar för sig själv. Det tar tid att lära gamla hundar sitta, men här sitter jag i alla fall. Voff.

 

Vi åker bil genom Sverige. Långt ska vi åka.Någon sorts taxi för jag känner inte alls igen chauffören. Det är varmt i bilen och jag vill ut. Vi stannar vid en mack och jag känner igen mig för jag går raka vägen till toaletten. Först när jag stänger dörren om toan så inser jag att det bara är en dörr. Inga väggar, ingen toalett, bara en golvbrunn och en stängd dörr. Så där sitter jag på huk på golvet och känner mig blottad, kissnödig och rätt svettig och stressad över att folk ser mig. Allt känns tämligen obehagligt.

 

...

 

Jag tänker att jag har ont i halsen och att jag är kissnödig och svettig. Klockan är tjugo i fem på morgonen. Termometern visar på trettioåtta grader. Alvedon, halstablett, toa. En riktig toa tack och lov. Intressant det där med dröm och verklighet, hur drömmar kan vara så verkliga och väver in små sanningar här och där. Den går säkert att tolka men jag nöjer mig med att vara tacksam över att jag inte kissade i sängen.

 

Det stora barnet har haft feber några dagar. Och han har precis som man ska sovit extra mycket, även dagtid. Vilket gör att han i går natt vaknade klockan tolv och tyckte det var dags att läsa Bamsetidning. Pappan offrade sig och satt uppe och spelade lite extra pang pang spel innan han skickade sonen i säng igen.

 

Och han äter inte så ofta, regelbundet eller mycket middag heller, vilket är helt naturligt. Och vilket sedemera gör att han står i vårt sovrum klockan fem på morgonen och vill ha frukost. Jag behöver väl inte berätta vem som offrade sig på att vakna, kliva upp och vara banansällskap.

 

Som så ofta i början av årets så sprids en slags nyttighetsepidemi. Det pratas om PT och viktväktarna, facebook kryllar av incheckningar på diverse träningshak och kollegan bestämmer att fru Krycka ska ha vårruset att se fram emot. Någon vill bli smal, en annan vill bli stark och så är de som bara vill bli lite piggare och fräshare i störta allmänhet. Okej, jag är en trött typ, jag ska också bli pigg i vår!

 

Men då är ju frågan, vad kostar det att bli pigg? Vi pratade om det på jobbet där L har gett sig in i vad jag anser är ett osunt program i sundhetens namn. Det ska odlas vetsgräs och det är raw food och slow food och kranvatten är aja baja och sen var det ungefär tusen regler om när man får dricka, när man får äta, när man får träna. Eller får och får, kanske måste är mer adekvat i sammanhanget. Fyra månader är programmet på. Det är jobbigt säger L men hon känner sig faktiskt lite piggare.

 

K hon är mer inne på förändrad livsstil för alltid. Det är mycket vegetariskt och inget kaffe och långa promenader. Föralltid är ju en lång tid. Men det tar bara trettio dagar för att förändra en vana sa han på TED talks. Okej, so be it. Trettio dagar utan kaffe kan jag köra på. Och sen kanske jag är koffeinfri och en riktig fräshing.

 

Det tar mig till klockan två innan jag inser att jag glömt bort att jag inte dricker kaffe längre. På den tredje koppen. Det vittnar om att jag har en lång process framför mig. Och jag vacklar i mitt beslut. Tjugonio dagar känns plötsligt som en väldigt lång tid.