JUNO

Jag har varit på affären och handlat typiska julbaksingredienser. Och till makens oerhörda förvåning även en bit ekologisk gris. "Hej jag och barnen åker till mamma en sväng men kan inte du slänga in skinkan i ugnen så kan vi äta den till middag?" Talade tystnad. Men lövbiff är ju också gott så jag ska inte klaga allt för högljutt.

 

Hur som helst, det är väl lika bra att dra igång julen då, den lär ju komma oavsett om jag orkar med den eller inte. Alltså tar jag fram mormors gamla recept på pepparksdeg och när jag står där och läser om ett halvt kilo smör, 22 deciliter mjöl och en himla massa sirap så ägnar jag en kort tanke åt att det kanske räcker med en halv sats men sen kom jag att tänka på min gamla favorit. Jag tror den varit med förut men den är värd att läsas igen!

 

 

Mor och dotter är ute och åker lite bil. Dottern är intresserad av vem som kör bra och vem som kör inte så bra. Mamman muttrar över det senare och konstaterar att föraren i bilen framför är en jävla idiot. Det faller inte i god jord hos sexåringen som lite mästrande svarar att man får inte säga jävla idiot.

 

Förvisso sant men han körde ju så dåligt, får man inte säga det ens när någon kör så dåligt att det kan bli farligt?

- Nepp.

 

Nehej men vad får man säga då? undrar mamman och dottern svarar näst intill högtidligt:

- Man får säga fukking mårån, för det brukar pappa säga!

 

Okej. Då vet jag, tack för tipset då pappan...

 

Det har varit lågvatten. De små vågorna som kom in har mojnat och kvar är en blöt sandbotten som jag klafsar omkring i utan riktigt mål eller mening. Eller egentligen finns det ju mål, och absolut mening men stegen är så tunga och kroppen känns så trög. Och jag vet, det är ju bara att...

 

Men. Det är inte det enklaste i världen att peppa sig själv. Dagarna går och varje våg som åker ut till havs igen har med sig lite av mig vilket är helt okej, men om vågen inte kommer tillbaka kan jag inte fylla på med nya klokheter och gladheter. Och då blir jag förstås per definition lite mindre glad.

 

Jag har världens bästa man. Tyvärr kan jag inte alltid ta till mig allt det kloka som kommer från honom som jag har närmst. Peppet förvandlas på något underligt vis till tjat och omtanken blev en börda och dåligt samvete för tänk om jag inte lyckas nu när du satsar på mig och pressen jag skapar ger lite ångest. 

 

Då har jag den förmånen att jag har så många superfina vänner också. Det kommer jobbannonser, det kommer pepp, det kommer blommor, det kommer kramar, det kommer tips och i måndags fick jag också ett par omtänksamma sparkar under bordet. Tack Eva, du låter precis som min man och det är väl bra för han säger också många sanna saker, det du sade kom precis i rätt tidpunkt.

 

Jag vill inte fylla 44 år och stå i blötsand. Jag har ungefär två månader på mig att ta mig till den delen av ön där solen skiner och vågorna går att surfa i. Jag startar ett projekt för att ta tillbaka mitt glada jag. Det jag som har kraft att ge till barnen och människorna omkring mig. Så om det flyger floskler och kitschiga klappar på axeln och pussar och krafs i min blogg över vintern har jag inte gått med i en sekt, då är det bara mitt projekt 44 som yttrar sig för nu måste det blir ljusare här på insidan av mitt skinn och jag låter bloggen vara en yta av skinnet så kanske lyser det igenom.

 

Dottern tittar frågande upp och mamman svarar att det var ingenting viktigt, det var bara lite vuxenhumor. Dottern tittar upp en gång till och den här gången skiner hela hon när hon glatt utbrister:

- Åhhh Mamma!! Har du fått humor???!!

Det hade man kunnat tro. Eller önskat i största allmänhet så där.

Hm, mamman blir lite misstänksam men okej städa tillsammans ni. Och barnen städar. Eller? Mamman tycker det är väldigt tyst och när hon gläntar på dörren hänger två små huvuden tätt inpå surfplattan.

- Hrm hrm, oj vad ni städar! 

- Ja vaddå??? replikerar dottern snabbt, vi kollar bara vädret!!

Jamen såklart...