JUNO

Min kompis K är med i en liten bokklubb. Det är några kompisar från Universitetet tror jag. De träffas en gång i månaden, dricker vin och diskuterar månadens bok.

Igår skulle jag åka till stallet men försov mig när jag nattade lilleman. Istället kröp jag upp i soffan där brorsdotter S satt och tittade på O.C. När den mörkhåriga pinsamma killen dök upp i bild dök jag ner i Akademibokhandelns reklamtidning, Läslust.

Och det var precis vad jag fick. Läslust.

- Sara Kadefors, Fågelbovägen 32 om svart städhjälp och icketacksamhet
- Stephen Kings nya roman Lisey's story är ju extremt omtalad
- Johanna Tyrell längtar jag efter att läsa. Sägs vara ungdomsböcker men jag tror de passar alla. Det fattas en tärning heter hennes senaste bok.

För att inte nämna alla svenska deckardrottningar som nu släpper böcker på löpande band. Mari Jungstedt, Åsa Larsson, Liza Marklund, Karin Wahlberg...

Och alla utländska deckarkungar. Michael Connelly, Dennis Lehane, Arnaldur Indridason (favorit). Alla kommer de med en ny roman lagom till tomten kör förbi med sin släde.

Okej, här fick jag nästan lite fnatt. Men ni förstår väl, i år kan vi inte skippa julklapparna. I år måste vi ge varandra en bok. Och sen kan vi bytlåna av varandra. Och starta en bokklubb där vi ses en gång i månaden och dricker vin och tjattrar om vilken bok vi ska läsa nästa gång.

Nu kommer en fråga på riktigt, är det någon som vill vara med?

Juno

Jag är ingen fan av julen. Har aldrig varit. Jag har aldrig bakat pepparkakor, helst åkt långt långt bort och julklapparna har jag handlat på Åhléns den 24 december klockan 11-13.

År 2004 ändrades allting i ett slag. Mitt barn ska ha en riktig jul. Så det bar iväg, långt innan den 24:e för att handla julklappar, en Bamse CD med käcka julsånger, inbjudningar till familjen om att fira jul i huset. En gran, knäck, pepparkakor, stenhårda lussekatter. You name it.

Och på den vägen är det. För ett par dagar sen läste jag att det hade varit fullt av köande barn till NK:s julskyltning. Ah men gud, redan, tänkte jag då. Fast visst, det är lika bra att vara ute i god tid. Från en av fröknarna, pedagog heter det idag, på Joars dagis fick jag -ytterligare- ett säkert recept på fluffiga lussebullar.

Vårkänslor...
Har ni förresten lagt märke till att något är ju fel med vädret? Idag vaknade jag och det var sol ute. 12 grader varmt och sol. Vårkänslorna poppar omkring i kroppen och det känns helt galet att byta till vinterdäck (läs: att Per byter till vinterdäck) på min bil. Hur som helst, vår eller inte. Här ska det bakas lussekatter och pepparkakor. Det är min mammagrej. ICA Maxi, here I come. 

Tio tusen andra människor ska också ignorera våren och baka pepparkakor. Mjöl, slut. Mandel, slut. Mandelmassa, slut. Russin, nästan slut. Sirap, nästan slut. O-c-h s-å v-i-d-a-r-e. Vad är det för fel på folk? Varför ska alla vara så ambitiösa och baka själva? Tycker ni inte att Annas pepparkakor är det juligaste som finns? Va?

Jag tyckte synd om mig själv ända till min syster ringde och berättade om sin dag på IKEA. Om mina lussebullar blir fluffiga ska hon få en påse -även om jag vet att hennes alltid blir godare än mina.

Juno

Fredagkväll med en tvååring är som att vara i Limbo. Innan barnet kom och mamman och pappan bodde i Birkastan var en självklar fredag någonstans runt St:Eriksplan, en pub eller en trevlig restaurang.

I alla tidningar för målgruppen småbarnsföräldrar finns det alltid en fråga som heter "vilket är erat bästa fredagsmys?" och så svarar alla mammor, för det är oftast mammor i de här tidningarna, att de myser vid teven och ser någon familjefilm och äter popcorn hela familjen. Och sen när barnen sover dricker mamman och pappan lite vin och äter upp resten av popcornen.

Fast tvååringen har inte börjat med familjefilm och popcorn än.

Så, när mamman hämtar barnet på dagis vill han inte gå hem och han förstår inte att de ska fredagsmys. Särskilt inte eftersom mamman inte kan locka med en bra film. Eller popcorn. För att få med barnet ut från dagis måste hon ringa till S som bor på deras gata och fråga om hennes son vill leka med barnet en stund, för annars måste mor och son sova på dagis inatt.

Okej, så det är fredag. Barnet däckar utmattad efter all lek med N. Pappan tar en öl. Mamman hoppar upp på cykeln och slår på Idol på teve. Och sen börjar Love actually, brittisk fjamsig romantisk tjejfilm. Pappan skjuter ner några virtuella gubbar. Mamman sitter i soffan med datorn och fjamsiga tjejfilmen.

Limbo. Ingenmansland. När man inte är kvar i krogsvängen längre och inte har kommit in i familjemyset än. Ägna fredagen åt att titta på pinsam film. Men mamman tycker det är helt okej. Hon gillar tjejfilmer. Och dessutom får hon alla popcorn för sig själv.

Juno

Barnets mormor och morfar hjälper mamman och pappan att hämta från dagis en dag i veckan. Det är lika fantastiskt varje gång.

Det slår liksom aldrig fel. Barnet möter sin mormor och morfar med glada tillrop och armarna högt i luften varje gång. Han har nu börjat utveckla ett bättre minne än mamman, vilket tyvärr inte kräver så mycket, och kommer ihåg att imorgon kommer mormor och morfar.

Mormodern och morfadern tycker det är underbart att vara med minsta barnbarnet, de låter sig med glädje utnyttjas till 100 procent av den ivriga tvååringen. De har sina rutiner, de äter smörgås, de läser böcker, lägger pussel och bygger med klossar. Ibland lagar barnet mat åt dem på sin spis. Oftast vankas det sköldpaddasoppa, fint ska det vara.

Mamman och pappan tycker förstås också att det är suveränt, det handlar ju inte bara om att de får lite extra tid att vara på jobbet eller i plugget. De är glada över att barnet har en så fin och viktig relation med sina morföräldrar.

Inte alla har en så bra relation
I de glada tankarna över barnets goda relation med morföräldrarna sitter mamman på tunnelbanan när hon i en av gratistidningarna får se en notis som är helt otrolig. Ett par mor -eller farföräldrar har hämtat fel barn från dagis! Okej att man tar fel på håll. Alla barn är inpackade i tjocka vinterkläder, alla ser likadana ut på håll. Men de upptäckte det inte på nära håll heller. Och inte när de kom hem. Slutligen var det barnets kusin såg att det ju inte var hans eller hennes kusin! Oj, kära nån.

Nämen hallå? Hur kan man ta med sig fel barn? Det är helt obegripligt.

Juno

Så känner jag mig. Släpade mig upp 06.00, knölade i mörkret på mig lite kläder och ett par skor. I öronen stoppade jag mp3-spelaren. Sen klättrade jag sömndrucket upp på motionscykeln och undrade varför i hela fridens namn jag måste plåga mig på detta vis.

Men okej, i sakta mak vaknar jag till liv. Balladerna får ge plats för lite mer rock'n roll. Trampa trampa, flås flås. Matta fram. Stretch och sit-ups till tv1:s morgonnyheter. Dusch, macka, te, kläder, tandborste. Jag är helt klar när det är dags att väcka barnet kvart över sju. Otroligt!

Vad som händer under resten av dagen har jag haft en ovanligt bra morgon.

Juno

När barnet lär sig somna själv ska mamman och pappan få tid att vara tillsammans på kvällarna. Istället för att den ena sover med barnet ska de nu samtala och dricka te. Kvalitetstid.

Operation nattning har varit relativt framgångsrik. Barnet somnar vid åttatiden ensam i sin säng. Precis det resultat som de önskade.

Kväll efter kväll sitter de nu mitt emot varandra. Och dricker te. Mitt emellan dem står två datorer. Han surfar på hemnet, på blocket eller så kravlar han omkring i den digitala djungeln och mejar ner gubbar. Hon läser för henne helt okända människors bloggar, gud vad ointressanta saker folk skriver om. Vem vill läsa det? Hon måste genast skriva egen ointressant blogg.

De samtalar.
-Jag har hittat drömhuset. Vad sägs om 700 kvadratmeter slott i södra Frankrike för endast 980 000, säger han
-Men alltså, hur dålig svenska får folk skriva egentligen?! undrar hon upprört
-Kom och kolla på huset vi ska köpa då
-Kolla, nu är det en helt okänd människa som har kommenterat min blogg! Vill du höra?
-Nej, ska du inte komma och kolla in huset vi ska köpa då?
-Nej, skaffa ett msn-konto och skicka hit länken, tycker hon

Ytterligare en kväll full av kvalitetstid.

Juno

En liten kräftskiva lyser upp novemberrusket för mamman och barnet. Avokadon får ätas med händerna, små kex med tapas på slinker ner med ett nam-naM-nAM-NAM i barnets gap. Smörgås med ost och kräftor toppat med fetaost. Eftersom det är kräftskiva sjunger de hej tomtegubbar och skålar sedan ljudligt med äppeljuicen.

Efteråt läser de Totteböcker och tittar på teve och leker med mammans dator på samma gång. Barnet somnar utan protester i sin säng. Det är en fin torsdagskväll.

Juno

Det är snyggt med kjol. Jag avundas alltid tjejerna i klassen som kan gå i kjol och se så där avslappnande ut. Idag fick min våg hemma fnatt och visade att jag bara har 200 gram kvar till matchvikt –och då var jag ju också tvungen att ha lite glädjefnatt. Så idag smygfirar jag med att ha kjol.

Problemet är bara att jag känner mig så där onaturligt fin, jag skruvar på mig och känner mig förlägen och plötsligt börjar jag gå konstigt. Med lite mer stolpiga steg liksom. Klamp klamp här kommer Mamma Mu. Åh nej, barnet ramlade på gruset. Nu gråter han och vill bli kramad. Men det går ju inte, då smutsar han kanske ner min fina kjol. Ja ja, jag får väl bära honom på tvären, en tvärkram är ju också en kram. Fan, det går inte att böja sig ner i det här tygeländet heller. Vänta Joar, sluta gråt, mamma kommer så fort hon har dragit upp kjolen över rumpan.

Människan har som regel två ben. Alla som någon gång har klivit i eller ur en bil vet att man flyttar sina ben, ett i taget. Om man inte har kjol. Då måste man plötsligt flytta dem samtidigt. Det är inte så enkelt som det låter. Sätet på bilen är nämligen djupt skålat, det har jag aldrig tänkt på förut men det är en hög kant som måste forceras på sidan av sätet för att man inte ska bli fast i skålen. Varje gång jag försöker ta mig ut hånar kjolen mig med ett knak. Gråtfärdig och totalt oelegant, med kjolen återigen upphasad till rumpan hävde jag mig ur bilen på dagis. Pappan i den svarta Audi A8 som kom samtidigt glodde lite misstänksamt på mig.

Min känsla av att vara lite extra fin har reducerats kraftigt. Och då har kjolen bara suttit på i ca 30 minuter.

Jag är en anings sen till skolan. Vi har en ”stängd dörr regel” som säger att man inte får komma in i klassrummet om man är sen. Jag kanske måste utmana kjolen att springa om en liten stund. För jag antar att det inte är en giltig ursäkt att bli insläppt för att man har en kjol på sig…

Juno

Barnet tycker inte om att bli tillrättavisad. Vid minsta antydan till stränghet i föräldrarnas röster börjar blicken flacka till höger och vänster för att slutligen stanna någonstans på himlen. Mamman brukar då vrida barnets ansikte mot sig och säga åt honom att titta på henne medan hon pratar.

En eftermiddag när det var varmt ute skulle mamman och barnet gå hem från dagis. Hon frågar upprepade gånger om han inte skulle ta på sig sina skor. Som svar sprang barnet runt som en yr höna och flaxade med armarna. Tillslut tröttnade hon och sade med den stränga mammarösten:

-Joar älskling, nu får du gå och hämta dina skor!
Barnet stannar upp, går fram till mamman och lägger sina små händer på hennes kinder och svarar:
-Mamma äkkli, titta mig. Inga skor.

Mamman skrattade högt hela vägen hem. Barnet viftade lyckligt med tårna.

-Nej, NEJ, NEEEEJ!!! ropar barnet, jag bli GALEN!
Det får man tacka Inger och Lasse Sandberg för (barnboksförfattare).

-Men vilka puckon, säger pappan om gubbarna i dataspelet
-pucko, ekar barnet

-Aj fan, säger mamman vid olämpligt tillfälle
-fan fan, ekar barnet

Mamman städar toaletten.
-Aha, säger barnet. Potta borstar tänderna!

Juno

Det händer att jag känner mig lite gammal, eller som igår asgammal. På messenger hade jag min brorsdotter 16 år. (Eftersom jag bara har en syster så innebär det allt som börjar med brors- och svägerskor i mina texter refererar till personer på min mans sida.) I hennes signatur läser jag <3 :’D och tänker att jag borde ha ägnat mer uppmärksamhet på mattelektionerna. Men sen kan man ju undra, varför har hon en matematisk formel i sin MSN-signatur?

Det är så obegåvat och trots att jag inser att jag nu aldrig kan få jobb inom IT-branschen igen så bara måste jag fråga:

J: Vad betyder <3 :’D egentligen? Borde man veta det?

S: Javisst, det borde man. En glad gubbe med tår

Jag stirrar på krumelurerna igen. Jag känner ju igen : D som en glad gubbe men…

J: Eh, vaddå tår? frågar jag och tänker på tår som något bihang längst ut på fötterna

S: : = ögon, ’ = tår D = glad mun

Jag stirrar på figuren igen. Okej. Gubbe som skrattar så tårarna rinner.

J: Men vad är det han har på huvudet? frågar jag fast jag inser att det är så dumt så det borde vara spöstraff på frågan

Det är nästan så jag hör hur S storknar i andra änden av linan.

S: Ha ha ha ha! Vadå har på huvudet?

Det visar sig att jag har missat en del av hennes svar tidigare, där hon tydligt talar om att <3 är ett hjärta. Här förstår jag nu att jag är en pinsamt gammal cybertönt till faster. Och jag som tyckte jag var så modern som hade skapat en blogg. Men okej. Vi lär så länge vi lever. Någon som har fler smileys på lager som man bara måste kunna?

Juno

Somna-själv-kampanj pågår i den Abrahamssonska familjen. Den syftar inte till att föräldrarna ska somna själva medan de nattar barnet, vilket är ett förargligt vanligt förekommande beteende. Tvärtom alltså. Barnet ska lära sig att somna själv i sin säng. En gång i tiden gjorde han alltid det. A-barn. Sen en dag ville han inte det mer och sedan dess har de under ett års tid somnat före barnet i hans säng.

Men nu får det alltså vara nog med det. Fram åkte den modifierade varianten av Anna W igen. Första gången den hjärtlösa metoden beprövades var när barnet var knappt ett år. Det funkade lite grann, en smula bara men de var för blödiga för att stå ut. Metoden går i princip ut på att mamman eller pappan eller båda två istället för att ligga och sova gott i barnets säng står på post utanför barnets dörr. När han ropar eller gråter säger man bara:
-Sov gott Joar, allt är bra.
Sedan upprepar man detta tills barnet har somnat av uttråkning eller utmattning. Det har fungerat överraskande väl den här gången, det är bara pappan som en gång har glömt bort sig och somnat i barnets säng. Mamman har inte varit lika sur på Anna W den här gången.

Får man slå sitt barn med en stekpanna i huvudet?
Ikväll är mamman och barnet ensamma hemma. Efter en timme vaknar han och gråter. Räknas det in i metoden nu när han har somnat och sen vaknar igen, undrar mamman. Ska hon gå in och krama eller stå ute och ropa?
-Sov gott Joar, allt är bra, hojtar hon utanför dörren.
Barnet gråter högre och högre och får tillslut något panikslaget i rösten. Anna W säger att man inte får ge upp, det är bara att härda sig. Om man ger sig idag blir allt värre imorgon. Aga är förbjudet i Sverige, man får inte slå sin son i huvudet med en stekpanna även om det skulle lösa problemet.

Då är det enda sättet att stå emot att slå sig själv med en stekpanna i huvudet. Hon tuppar av och hör inte längre sin sons hjärtskärade skrik. Fast det har egentligen inte löst problemet. Men nu står inte mamman ut längre. Hon gör det alla mammor i ett sånt här läge gör. Hon går in. Hon sjunger, först lågt för att lugna barnet, till slut högt för att överrösta honom. Man får anta att han inte uppskattar hennes sång.

Det blir dags för välling, det sista knepet. Det funkar! Lättad smyger hon ur rummet. Halvvägs genom flaskan hörs ett ylande som kan väcka grannarna. Upp med barnet. Vagga, vyssja. Ingenting hjälper. Efter en lång timme somnar han av utmattning i famnet på henne. Försiktigt försiktigt bär hon in honom i hans säng igen. Där ligger han nu lugnt och snusar med Panda hårt i famnen. Hon tänker att imorgon är nog allt förstört, då måste hon börja om. Vad gör det?! Det är en mänsklig rättighet att få lämna dörrposten och trösta sitt barn som gråter. Och om Anna W kommer med några beska inlägg om att barn mår bra av gränser, när de är hysteriskt ledsna på natten, kan hon få en stekpanna i huvudet.

Juno

Double Income No Kids. Två personer som tjänar hyfsat med pengar, har en 3:a i Birkastan, inte Vasastan utan Birkastan och kör en sportig Peugeot 307. [efterkonstruktion: det var en Peugeot 406 coupé, maken blev galen när han läste om min okunskap -förlåt alla ni som kan bilar och blev förorättade, jag vet i alla fall att den var snygg, snabb och silverfärgad...] Men vi började prata om hus. Åkte runt på visning efter visning och budade på gamla härliga ruckel med "potential för den händige". Men var ska huset ligga, det måste ju vara nära till jobbet. Statiskt sagt. Som om man skulle jobba på samma ställe för resten av sitt liv.

Nä, det gör man ju inte. Hux flux tog jag en promenad in i den berömda väggen, var fan kom den ifrån?, och då var det ju inte mycket bevänt med att jobba. Det tyckte inte arbetsgivaren heller. Men vilket lämpligt tillfälle att göra två till tre. Sagt och gjort. Slut med drömmarna om fantastiska ruckel. Lika bra det, varken jag eller maken är så där överdrivet händiga. Plötsligt tedde sig det hemska området bortanför Farsta som riktigt trevligt.
-Titta, nu har de små fina gräsmattor och det verkar ju leka många barn här.

Son av Himladrottning
Och sen kom barnet. Joar. Son av Himladrottning. I tre månader satt jag bara och tittade på underverket. -Titta nu blundar han!
-Nej, kom skynda dig, nu tittar han!
-Ha ha, nu kräks han visst rätt ner i min urringning. Vad sött!

Som tur är kommer man ur den där första dvalan men det tar några år. Nu har det gått några år. Två år och fyra månader för att vara exakt. Barnet har passerat kryp och gåstadiet och fastnat i klätter-och-springstadiet. Han sjunger, pratar och resonerar. Om han inte vinner sina resonemang blir det ett jäkla liv, pappan påstår att det måste vara mammans gener att skrika och tjura på det viset. Men jag har mina kvar så det kan inte stämma.

Okej, jag är fri -var är alla jobben?
Efter dvalan ville jag börja jobba igen. Se världen utanför barnbajs och kräks. Det blev ett kort inhopp i yrkeslivet . Tyvärr. Eftersom jag inte ville skriva arbetslös på visitkorten, och arbetssökande var inte mycket bättre det, verkade det lämpligt att ta tillfället i akt att förkovra sig lite extra. Valet blev en tvåårig utbildning inom kommunikation nya medier.

Men målet är ju att få ett jobb, så om ni känner någon som har nytta av en hårt arbetande småbarnsmamma, erfarenhet från stort IT-företag och litet och en kommunikatörsutbildning på IHM i bagaget -tveka inte. Ring!

Juno