Shoot me #4
Vara, Västergötland. 14 oktober 2011 vid 18-tiden.
Juno
Mor och döttrar
För ett par veckor sedan tog syster och jag med oss vår mamma på en liten resa till Västergötland. Sommarhuset stod kvar, det var inte så obebott som man hade kunnat tro dock. Världens största hål på ena gaveln vittnade om hyresgäster under huset, familjen Grävling med största sannolikhet.
Mamma tyckte det var tjusigt att bo på Skövdes gamla stadshotell och det enda snopna med det var väl att jag däckade vid niotiden så det inplanerade systerbarhänget fick bytas ut mot en morgonpromenad men det gick också bra. Fast det var kallt som satan och vattenpölarna hade frusit till is och det gjorde jag med.
När vi tinat körde vi. Besök hos gamla tant K som är etthundratvå (!) år, mammas kusin, gravvård av morföräldrarna och fika hos mammas bästa väninna (som jag kallar lilla K) som både syster och jag också gillar skarpt. Hos lilla K pickar hönorna omkring på gräsmattan och busar lite med katten Siri och jag tänker att hon är min Pettson.
Det tar inte så mycket tid i anspråk att göra en sån här resa, inte ens så mycket pengar. Men det är svårt att få ihop det så att vi döttrar har tid just den dagen som mamma har energin. Därför känns det extra fint att vi fick ihop det, att vi fick en färgsprakande resa genom ett vackert höstsverige och en liten tripp genom mammas älskade slätter.
Mor och dotter
Mor och annan dotter
Juno
Lite empati tack
"Ja men har du sett!" utropar maken, "vilka håriga ben du har..."
Juno
Inte så illa alls
Juno
We are happy family
Happy family är på fika på dagis
Det är barnen som gäller. Barnet som är kung för han har lärt sig att cykla. Barnen som sover hela nätterna i egna sängarna. Alla som sover gott i egna sängarna. Det stora barnet som läser för det lilla barnet. Det lilla barnet som alltid väljer fina klänningar.
Det är maken som gäller. Han som säger kloka saker oftare än han säger dumma saker. Han som är klok och säger inga saker när dagarna är som mest ångestladdade och jag äter chips till "Du är vad du äter" eller räknar enkronor till "Lyxfällan".
Och så tränar jag på "det är jag som gäller". Men det är svårt. Det är lätt att säga du är viktig. Det är svårt att säga jag är viktig. Jag är lite extra tacksam att jag har familjen de dagar som allting annat ligger nere.
Juno
Ett litet kopplingsfel bara
Juno
Skogsutflykt
Mor och dotter skulle göra en utflykt till skogen. Speja efter svamp, fika på varm choklad och bullar. Promenera. Så de tar bilen till Ågesta, där hade mamman sett folk med stora svampkorgar dagen innan. Fast när de kom fram var det visst så här:
Så mamman idlade omkring i skogens utkant en liten stund i väntan på att dottern skulle vakna. Hon vågade inte gå så långt och det var ju tur det för hon lyckades gå en anings vilse i alla fall. Tjusigt är det i alla fall med soliga höstdagar.
Dottern ville inte bli väckt och de vänder hemåt igen. Precis när bilen kör in på parkeringen hemma slår den lilla upp ögonen och undrar "Är vi framme i skogen nu?" Hm. Fika på trappen gick inte så bilen rullar iväg igen. Till en annan skog. Där hittar de en svamp men den var så fin så den fick stå kvar.
Och så promenerar de. Eller det vill säga mamman promenerade och flickan blev buren. Man har så trötta ben när man bara är tre år, liten tjej är man då. Inte stor. Men tillslut kom de fram till vattnet och hittade en klippa att slå sig ner på. Slutet gott, choklad och bullar gott.
Juno
Hitta mig!
- Här ska jag gömma mig, du får gömma dig någon annanstans, ropar Elsa till Filippa i den första omgången. I den andra omgången är det Filippas tur att gömma sig framför fåtöljen. Elsa ska räkna och leta. Meja tänker gömma sig på övervåningen och frågar Elsa:
- Ska jag gömma mig i ditt rum Elsa?
- Nej
- Ska jag gömma mig i Joars rum då?
- Nej
- I din mammas rum då?
- Nej
- Okej då gömmer jag mig vid teven
Elsa verkar gå med på detta och räknar snabbt till sju, sen börjar hon gå upp för trappan varpå Filippa protesterar högt:
- Hitta mig nu då Elsa!
Filippa är hittad under fnitter och stor förtjusning. Och de två kompisarna kan tillsammans ta upp jakten på den tredje kompisen som sitter under teven och väntar. I köket sitter en mamma och skrattar högt åt underbara ungar.
Juno
Elsa tolkar Aristoteles
Familjens treåring har konstant lekt med sina bästisar sedan fredag eftermiddag då hon följde med dem hem efter dagis. De lekte tillsammans, de åt tillsammans, de sov tillsammans, de vaknade tillsammans och de lekte lite mer. Tillsammans.
Mamman kom och plockade över alla tre tjejerna ett dygn senare. Så från T22 till R5 där tjejerna lekte tillsammans, fikade tillsammans, såg på snurfarna (så säger hon) tillsammans. Ända tills det var dags för kompisarna att gå hem. Ända tills det var dags för mamman och dottern att åka och handla lite middag och lördagsgodis.
Då kom lilltjejen på att hon ville leka lite mer.
- Mamma, jag vill gå och leka hos en kompis
- Men...du har ju lekt med Meja och Filippa jäääättemycket, räcker inte det?
- Nej. Jag vill leka med en annan kompis nu
Mamman lockar med att dottern får välja middag. Dottern vill leka med en kompis. Mamman lockar med att dottern får ta kalasskorna på sig till affären. Dottern vill leka med en kompis. Mamman lockar med popcorn till kvällsfilmen. Dottern vill leka med en kompis. Hon tittar på sin mamma med stora ögon och lägger ut sitt ess:
- Du älskar mig inte, mamma!
Aouch. Retorik när den slår som hårdast. Tänker mamman, mördar en död gammal filosof i fantasin, och tar sin dotter till affären för att handla grädde och färdiga pannkakor.
Juno
Inte så illa med elektronisk vänskap heller
Det brusade och det var halvtaskig bild, jag fick ställa mig under köksfläkten och tända lampan för att alls synas. Men ändå. As good as it gets. Där var de ju, bästa vännen och hennes sex veckor gamla Sofie. Världens sötaste, det såg jag genom bruset.
Åh, och nu fick jag veta att de kanske kommer till Sverige över julen! Jaaaa! Och jag som ska vara mycket ledig. Och de kan hänga med oss i flera dagar, mer än de pallar egentligen. Och kartongen med Elsas 74/80 kläder som jag nyss hade panik över ska jag spara till lilla Sofie.
Jag känner mig lätt euforsisk över att tanken på att få Lisaknarka i flera dagar, om kanske bara två månader. Så bra. Och då står jag ut med elektronisk vänskap, det är ändå ett rejält lyft från att skriva brev tills fingertoppen är intryckt och sedan få svar flera veckor senare, när frågan man ställde för länge sedan är glömd. Nej, slutgnällt på att datorn är ett taskigt substitut. Tummen upp för Skype trots allt.
Juno
Stress management
Lätt stressande är det ju också. Och idiotiskt. Jag kastade mig nämligen hem och loggade på jobbdatorn. För att fixa en av de saker jag inte hade fixat på jobbet. Det går att jobba ihjäl sig om man vill. Fast det vill jag egentligen inte, tro det eller ej. Så nu tar jag mig samman och loggar av igen. Och går till bästa grannarna som tänker bjuda på mat. Den stora vinpavan tar jag också med mig.
Att bara låtsas som om det inte finns är också ett slags stresshantering. Tills imorgon när jag vaknar och inser att jag fortfarande har allting kvar på mitt skrivbord. Men tillfällig lycka är också lycka?
Juno
Nu tar vi fram cykeln!
Och så har det varit i sommar. Han har gått eller sprungit när hans kompisar har cyklat. Och glatt konstaterat att "Jag springer för jag kan inte cykla". Att föreslå att han ska träna lite cykling har mamman och pappan för längesedan slutat med, det blev så argt varje gång. Inte pressa fram, det kommer när det kommer. Andas, tålamod. Han cyklar väl när han cyklar.
Och så en dag, precis när sommaren defintivt är slut och det är kallt och höst ute. Då kommer han hem och står med sträckt rygg i köket. "Jag har något positivt att berätta" säger han och fortsätter stolt "nu jag kan cykla lite grann!" Wohooo, stående ovationer.
Han har kört en sväng på polarens hoj, fått några tips till livs av en som är jämnårig, inte halvvägs till hundra. Tips som faktiskt är värda att lyssna på. Och nu kanske det släpper, det där som mor och son har så mycket av, självkritiken. Hej då med den. Hej självförtroende. Hej cykel. Imorgon är det mamman som pumpar däcken på sonens cykel och kör träning tills snön faller eller fingrarna faller av.
Juno
Tvärdissad mamma
- Ska du hjälpa mig att gräva bort gräset ur din sandlåda, Elsa?
- Nej tack mamma, jag ska nog se om Thomas och Louise är ute.
Sa den artiga lilla skitungen och dissade sin mamma för att bära ved åt sina gudföräldrar istället.
Juno
En definitionsfråga
Det är dags att peta i lite mellis i det lilla barnet. En banan kanske eller en smörgås? Smörgås med smör och ost blir bra. Precis när hon skär ostskivor till sin smörgås tittar hon strängt på sin mamma och säger:
- Mamma. Det här är INTE ett fika!
- Nehej, vad är ett fika då?
- Ett fika är när man äter tårta och kaka. INTE smörgås!
Ja så är nog definitionen för ett fika. Mamman kan inte minnas att hon har nämnt något om ett fika så hon trugar på att en smörgås till mellis blir utmärkt. Barnet hyvlar och funderar.
- Okej då, jag äter väl den här smörgåsen då. Men nästa gång vi fikar får du faktiskt ordna en tårta.
Faktiskt. Hon lämnar inget utrymme för förhandling den här treåringen.
Juno
Dagens lunch
Juno
Får jag störa en stund?
Det är så bra med facebook säger vi. Säger nästan alla. För vi får kontakt med så många av våra vänner där. Jaaa...men det är ju inte på riktigt!
Facebook har ett stort plus: Jag kan se mina älskade syskonbarn där och mina vänner som bor långt borta. I alla fall lite grann, på låtsas liksom.
Facebook har ett och annat minus också: Och det är lite "nu när vi ser vad alla andra äter till middag och nu när vi kommenterar samma teve på fredagskvällen" så är det som att vi har umgåtts lite grann, på låtsas liksom.
MEN!
Jag saknar mina vänner. Jag gör en lista på folk jag ska störa. En lunch i Huddinge med L2. En AW i stan med K. Kanske ut till Kista för en riktig sentimentallunch med A. Eller herregud, något så enkelt som ett träningspass med A2. En tidig 40-årsmiddag i stan på fredag med M. Inte ens när vi bor ett par hus ifrån varandra hinner vi ses utan måste boka för en date.
Jag vill prata med mina vänner på riktigt. Jag vill se dem på riktigt. Jag vill veta hur de mår, inte vad de äter för mat. Jag vill berätta vad jag gör, inte vad jag ser på för teveprogram. Så, är det okej om jag stör en liten stund?
Juno