JUNO

Igår kände jag mig en smula manodepressiv. Ena sekunden glad, andra sekunden ångest över något, antagligen prestationsrelaterat.Barnen faller snabbt in och ut ur olika humör, vänner och kramas och busas ena sekunden och slåss nästa. Hatar sin eländiga tillvaro ena stunden och är lycklig över att finnas i nästa. Jobbigt ja men helt normalt, så är väl livet för de flesta.

 

Idag pratade min vän och jag om att vara glad. Eller inte glad. Hur tufft det är när ett barn som är nära inte är glad och egentligen aldrig har varit en särskilt glad person. Hur det är som en burk med anti-depressiva tabletter, udden av det mörka men också udden av det ljusa i livet. Så jag tänker att det kanske är en positiv egenskap att vara lite manodepressiv, för kan man vara ledsen kan man också vara glad. Och svänger det ofta får man ofta uppleva glädje och lycka.

 

Idag är barnen glada. Min stora leker med en kompis och är glad. Min lilla leker med en kompis och är glad. Jag har varit på ett bra möte och är glad. Jag ska fira den här lilla glädjen med en bit helnöt (om inte min man har ätit upp den. Då blir det ett nytt inlägg om att inte vara glad).

 

Klockan är fem i tre och sonen ringer till mammans mobil.

 

Mamman: Hej Joar!

...

Mamman: Joar?

Sonen: Mamma...

...

Mamman: Ja?

Sonen: Vi är i Hökarängen... hej då mamma!

 

Ja, det var ju bra. Då är de på väg hem =)

 

 

Det är morgon, måndag morgon och just som barnen börjar bli klara i tid springer mamman omkring och letar efter svampplockarsaker av alla saker. Barnen undrar lite hur deras mamma ska hitta i skogen men mamman räknar med att vara en svans på MJ. Maken är snällast och rusar ner i källaren efter en fin ryggsäck och så ger sig mor och barn av. Vid T22 lämnas det lilla barnet av, vid Engelska skolan de stora barnen. Då är det dags då. MJ, svampen och skogen väntar!

 

Öh. Svampkorgen blev hemma, svampboken och kniven likaså men ryggsäcken är i alla fall full av kaffe och lite kakor! Den stora delen svamp var det experten som hittade. Eller ja, jag hittade jättemånga vackra röda svampar jag ville ha och en och annan vit men det var nej. MJ säger att svampen ska vara gul, typ. Att jag inte hittade så mycket svamp kan bero på att de inte fanns just där jag gick, eller att jag som bäst klev på dem eller att jag helt enkelt spanade på träd och sånt man kan fotografera istället. Jag är ingen äkta skogsmulle, maken säger att jag inte ens är en oäkta skogsmulle...

 

 

Hur det nu var, MJ skänkte mig mestadelen av det hon hittade och nu ser jag mycket fram emot en svampmacka ikväll! Det blev tre härliga timmar i skogen och jag kom faktiskt bara bort en gång. Men vilken tur att vi lever i en tid av GPS och mobil säger jag bara! Och om jag skulle vilja hitta tillbaka så går jag bara enkelt in på Endomondo och kollar hur vi gick ;-)

 

 

Jag hoppas jag får följa med en gång till, då tar jag med mig kameran så jag kan ta riktiga bilder och då kanske jag till och med kan ta bild på alla svampar jag hittar, nu får ni dagens träd =)

 

När jag var barn hade våra grannar ett par hus bort ett plommonträd. Ibland när de fick mycket plommon så fick vi av dem och då gjorde mamma plommonmarmelad. Då var det fest. Dels för att det var så himla gott men också för vi inte direkt var familjen socker så bara att få rosta onyttigt vitt bröd och sen dessutom ha på lass med marmelad på var en lyx.

 

Sedan planterade mamma ett eget plommonträd och det var som att det förtog lite av magin. Då blev det mest att vi plockade plommon från trädet och åt men inte så mycket mer. Och när vi själva köpte hus nu så satte vi ett plommonträd och jag drömde om att återuppleva känslan av marmeladen men det blev en usel marmelad, den var rinnig och inte alls kul. Jag skyller det på receptet och inte på kocken. Därefter blev det inte så mycket av det där med att koka marmelad, vi åt från trädet, vi gav till skola och dagis och alla som ville ha.

 

I år så kan inte mycket växa på vår tomt. Det fina plommonträdet klarade inte av att grävas upp och ha det halvtaskigt hela sommaren så det är numer ved. De nya grannarna har massor med plommon på sitt träd och gjorde något som kändes lite bekant, de kom med en kasse plommon till de som inget eget träd har. Och vet ni vad? Så många plommon hinner vi inte äta innan de blir dåliga så jag plockade fram sockret och kärnade ur plommon och vips var koket igång.

 

Och vet ni vad igen? Det blev supergott! Magin är tillbaka och jag kan äntligen vara mamman som ger mina barn känslan av lyx och rostat bröd med hemmagjord marmelad på! Tack fina A, det var precis lagom och precis rätt timing på den gåvan!