JUNO

Töntstämpel och medelåldersvarning på att gå på KISS koncert skrev jag någon gång. Antingen så är KISS inte bara för oss medelålders eller så kryllar Sverige av töntar. Biljetterna tog slut på trettio minuter. I morse släppte man de biljetter som inte hämtats ut. Jag hann inte ens logga in på rätt sida på ticnet innan den var stängd igen.

Där ser man. Den som nu vill ha biljetter kan ju kika på blocket. Sjuhundrafemtio kronor är det billigaste jag hittat och då framgår det inte var platserna är någonstans. Sen kan man betala dubbelt så mycket också, om man verkligen vill se gubbarna. Nu har jag beslutsångest.

Juno

Treåringen tycker inte det är jättetoppen att handla mat. Inte mamman heller, särskilt inte med en motsträvig treåring i släptåg. Men handlas måste det oavsett så mamman ringer till grannen och tänker att sonen kanske kan vara där medan hon åker till affären. Men nej, de ska också handla.

Sagt och gjort, mor och son åker till grannarnas dagis och hämtar upp tjejerna. Sedan hoppar de allihop in i grannens stora bil och tuffar iväg till ICA Maxi. Sedan inte sagt att mamman tycker att det är så vansinnigt mycket roligare att handla med två ungar istället för en men det är enklare ändå. Sonen och hans flickvän sitter i samma vagn och bankar på varandra med en purjolök och sjunger visor om varandra.

Mitt i shoppingen drabbas mamman av akut matthet och måste ringa till grannen och säga att nu får han rappa på för nu orkar hon inte vara i den häringa affären längre. En av orsakerna är att de verkar ha fått sällskap av varenda invånare i Haninge, Vega och Länna. Vad gör folk på ICA Maxi en fredagkväll, ska inte det vara myskväll?

Herr och fru granne känner sig  i alla fall nöjda med sin lilla miljöinsats à la samhämtning av barn och samåkning till affären. Och nu, efter denna hjältelika insats är det faktiskt dags. För fredagsmys och det är väl därför alla hänger på ICA Maxi först, för att känna att de är värda att slappa framför teven med allt godis de har köpt.

Juno

Än en gång härjar Anna Skipper på min teve. Idag är det Babsan som ska förändra sin livsstil. Och jag tror att Anna är lite kär i Babsan för det var värst vad hon var snäll! Ingen förnedring med att ställa upp hans skräpmat på offentliga torg, inget rota i och hälla ut hans sopor på arbetsplatsen.

De tjocka mammor som varit med i programmet har trots långa dagar på jobbet tvingas starta sina dagar utan gemensam frukost med familjen eftersom de står och mixar selleri innan de ska ut på morgonpromenaden. De har fått försaka tid med sina familjer för att träna en timme om dagen och sedan ägna tid vid spisen med att laga specialmat. Men söta Babsan kunde fortsätta leva sitt liv som vanligt för varsågod så fick han en liten bok med tips på vad han kan beställa på restaurangen och den enda träning han tvingades till var att gå i trapporna istället för att ta hissen.

Och det var ju fantastiskt att han på åtta veckor lyckades gå ner fyra kilo. Bravo, bravo vad duktigt. Alltså det var ju bra, jag tycker det är positivt att man inte bara hanterar de som är smällfeta utan även såna som bara behöver lite morot för att hålla sin vikt i chakt. Särbehandlingen är orättvis men det skapar hopp, alla måste inte leva som asketer för att vara normalsunda. 

Fast jag vågar inte tänka på vad fru Skipper hade sagt om hon såg mig i tevesoffan med min kalla pizzabit och mina fem rutor helnöt till efterrätt. Som tur är spänner magen ut mina valkar just ikväll. Jag får ringa Anna nästa vår istället.

Juno

Det är viktigt att hämta sina barn tidigt på dagis. Om man vill vara en god förälder vill säga. "Ja, jag hämtar ju aldrig min lilla älskling senare än halv fyra" eller "Senare än tre är ju taskigt mot barnet". Det tar liksom aldrig slut med syrliga kommentarer från de som är världens bästa föräldrar.

Den här mamman har konstant dåligt samvete. Idag kände hon sig nöjd över hämtning av sonen redan kvart över fyra. Det är bara det att direkt mor och son kom ur bilen så sprang han iväg. Först ringde han på hos Nils, sen ringde han på hos Nathalie och efter det sprang han över till Tilda. "Ska du inte följa med in?" undrade mamman men nä, "Nä-ä mamma, jag vill inte gå hem, jag vill leka" och så fick han till slut napp hos Emma.

Så är det. Här sitter alltså tidiga mamman ensam hemma. Utan son. Så, det kanske inte är så synd om de barn som får vara på dagis och leka en timme extra. Det ska mamman försöka minnas nästa gång hon springer från jobbet med hjärtat i halsgropen.

Juno

Socker, glukossirap, gelatin, surhetsreglerande medel (E330), arom, ytbehandlingsmedel (vegetabilisk olja, E903), färgämne (E120)....





h-a-l-l-o-n-b-å-t-a-r

Juno

Vid halv tio i morse var vi, jag och mina kollegor, på Arlanda på väg till Warszawa. Nu vid fyra på eftermiddagen är vi, jag och mina kollegor, på Arlanda på väg till Warszawa. Jag känner mig som en blandning mellan Tom Hanks i The terminal och Barbamamma.

Först var det lite strejk i Warszawa på deras flygplats och planet kunde inte åka därifrån. Och sen när planet väl landade i Stockholm så gick det sönder lite grann, i något hjul vid nosen typ. Såklart visste ingen när detta kunde åtgärdas men om tjugo minuter kommer det mer information, eller om en halvtimme, eller om en evighet. Ni får vänta.

Boka om via en annan rutt? Njae, det kan vi inte svara på förräns vi vet om flighten kommer att gå eller inte. Ni får vänta. Flighten inställd. Boka om via en annan rutt? Mjae, det kan ju inte vi svara på, men om ni går ut genom säkerhetskontrollen, ut via passkontrollen och till informationsdisken så kan de hjälpa er. Kölapp. Vänta. Boka om vi en annan rutt? Nej det går inte. Ni får åka med nästa flight som går arton och femtiofem.

Okej, då har vi förlorat en halv dags möten men det kanske vi kan ta igen imorgon eftermiddag. Vadå, hem senare imorgon? Ja jag är ju ingen bokningsservice så det får ni ta med tjejerna här bredvid. Ny kölapp. Vänta. Åka hem senare imorgon? Men ni har bokat ditten-och-datten biljetter så det kan inte jag göra. Då får ni ringa till er resebyrå och se om de kan boka om resan åt er. Nej men vad fan, finns det ingen i den här jävla servicebranschen som ens kan stava till ordet service?!

Vid det här laget är jag trött, jag har ont i huvudet, jag har ont i ryggen och jag är less. Och bara en smula grinig. Men då kommer räddningen i min chef och hennes SAS guldkort. Barbamamma dumpas i launchen medan kollegorna går på shoppingtur. Här finns det ramlösa, en smörgås, en bloggdator, min nyinköpta Arnaldur Indridasondeckare och sköna fåtöljer. Här ska jag nog överleva tills jag blir upplockad för middag om en timme.

Juno

Åh dessa bonuskort. ICA kortet, Åhléns kortet, H&M kortet, Polarn & Pyret kortet, Diners Club, SAS and you name it. Min man får poäng på sitt First Card också. Efter att ha betalat flygresor, hotell och andra högkostnadsprylar med sitt kort har han nu samlat ihop vad som låter som en hyfsad summa. Sextiofemtusen poäng. Vilket ger honom den enorma förmånen att välja en present. Två muggar från Filippa K.

Själv fick jag i dagarna ett inbetalningskort från Åhléns. De tyckte inte jag hade handlat tillräckligt hos dem för att vara värdig deras bonuskort. Om jag vill fortsätta att samla poäng i deras butiker måste jag betala hundra kronor. Tack men nej tack, det ska bli skönt att bli av med ett av korten i plånboken.

Juno

I natt drömde jag en mardröm, att vi hade köpt ett för litet hus. Egentligen inte så marig. Senare när jag sov middag drömde jag en till mardröm, att min man lämnade mig för en annan kvinna. Och jag vet inte vad som var mest marigt, det faktum att han inte var den jag trodde eller jag inte var den jag trodde. För plötsligt hade jag förvandlats till en riktig satmara och tyckte att han hade valt bort oss, mig och sonen som en enhet. Om han inte ville ha mig kunde han glömma att få se sin son igen. Över min döda kropp att den (förmodade fula) häxan skulle bli extramamma åt min son. Och det som var läskigt var att jag blev så beräknande elak.

Nu sitter jag här och läser om något som heter Münchhausens syndrom. Det går ut på att den sjuka (oftast) kvinnan simulerar svåra sjukdomar för att få uppståndelse och dramatiska reaktioner. Eller så gör hon sina barn sjuka och ringer sedan akut läkarhjälp för de små. Även detta i syfte att få uppmärksamhet. Detta är ett beräknande från kvinnans sida och för inte bli misstänkt/upptäckt så flyttar hon runt mellan olika kliniker, kanske runt om i landet också för att kunna fortsätta. Inte helt ovanligt lär det vara att man upptäcker att hon har barn som dött under mystiska omständigheter för flera år sedan, kanske ligger de begravda i olika trädgårdar där hon tidigare har bott.

Och jag inser vidden av vad mardröm är, tänk att plötsligt vakna upp (på mentalsjukhus, i sverige åker man visst inte i fängelse för detta trots att det lär vara obotligt) och inse att orsaken till att barnen konstant var sjuka var för att jag hade gjort dem sjuka. Problemet med personer som lider av den här sjukdomen är att de ytterst sällan kommer till insikt om vad de har gjort. De fortsätter genom livet och tror att de är den goda fén som ihärdigt försökt att rädda sina sjuka älsklingar. Fy fan vad läskigt.

Juno