JUNO

Med fyra timmar till godo ska jag äntligen göra mitt sista måste innan det är dags att åka till flygplatsen. Jag ska skicka ett par mail till kollegor och leverantörer. Och då får jag den här lilla raden i ansiktet när jag ska logga på datorn på kontoret

There is a problem connecting to this machine, please check it...

 

Är inte det skit så säg? Nu får vi hålla tummarna för webmail - och för att jag inte har mappat undan allting till den gemensamma brevlådan som jag borde ha gjort, för då kommer jag inte åt mina anteckningar alls. Bläk.

 

Varför är det alltid så att man har så dåligt med tid? Från och med stägning idag är det dags för lite semester. Trevligt men det ligger saker jag tänkte fixa på mitt skrivbord. Om jag skriver supersnabbt och med endast förkortningar?

 

Nej nu är dagen slut för det är midsommar imorgon så vi får gå hem tre. Trevligt men... Stannar för lite "ska bara" men är likförbannar inte klar. Antingen jobbar jag för sakta eller så har jag valt att gå på semester för tidigt. I år igen.

 

Juno

Ett av barnen är väldigt intresserat av att shoppa. Det är allt från sådant som glittrar oavsett vad man har det till till kläder både till henne själv och hennes bror till pyssel och tidningar och godis.

 

Det positiva med det är att hon hänger med om man behöver åka till affären. Det negativa är då att hon alltid vill köpa något. Ibland gör vi det. Ibland inte.

 

I helgen gick vi på jakt efter present till andra barn. Pysseltjejer. Panduro. Och det lilla barnet kom med förslag på förslag. På saker vi kunde köpa till henne själv. Vi ska inte handla till dig idag men du kan ju skriva upp det på din önskelista, du fyller ju år snart...

 

Not so popular. Ett ytterst frustrerat barn skriker rakt ut. "ÅHHH sluta säg att jag skriva upp det på min önskelista - jag kan ju inte SKRIVA!!!!"

 

Hehe. Inga armar inga kakor...

 

Juno

Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Ja förutom jag då, jag var tvärtom precis på väg att ta slut. Sugas upp i allt som är jobb, vår, avslutningar, vardag, helvetsbaksida. Men hur det nu gick till så är det faktiskt snart dags för semester. Och bara en sista "frökenpresent" kvar och tillika en sista avslutning.

 

Det nya systemet på jobbet är på plats, maken är hemma igen, jag springer en sväng, jag fixade jordgubbsmilkshake till ungarna i sommarlovspresent. Jag till och med drog en sväng till MQ och köpte byxor i storlek 34. Fast magen hänger ut lite är jag glad ändå. Idag är jag glad åt det lilla.

 

Och plötsligt känner jag att jorden är vänd åt rätt håll igen. Att jag har huvudet upp och fötterna ner. Hurra jag kanske klarar av det. Livet alltså.

 

Juno

Pappan har åkt på jobbresa igen. Det är alltid lite hemskt och den som känner sig själv gör ett litet schema för den närmsta tiden. Mor och barn sitter vid frukostbordet och planerar och skriver fint vad som ska hända varje dag.

 

I onsdags var dagis stängt varpå mamman tog femåringen på en liten tur till kontoret. Eftersom det var en avgiftsfri dag på gatuparkering börjades det där. En lucka. "Ska vi inte stå här?" undrar barnet men nej, den är lite mager svarar mamman och kör vidare och hamnar till sist på husets egen parkering. Som för all del också är lite mager, fast mer på bredden än på längden...

 

Det är lite stressigt, en tid att passa, en kollega att hinna prata med innan han går, ett mastodontmail att följa upp. Och så är det den här JÄTTESTORA och elaka stenstolpen som ska snävas förbi för att tråckla sig in i parkeringen.

 

På förekommen anledning stirrar mamman lite extra på den onda stolpen. De märken från en annan stenstolpe som redan sitter på bilen behöver egentligen inte behöver så mycket sällskap tycker mamman men nu har hon fått för sig att hon är en stenstolpemagnet. Ett djupt andetag, radion stängs av, det obligatoriska muttrandet och femåringen sitter bredvid och hänger med näsan i fönstret och kollar in avståndet till baracken på andra sidan av bilen.

 

Fix, trix och voilà, det här gick ju bra. Mamman stänger av bilmotorn och säger till barnet att hon får öppna dörren försiktigt så den inte slår i baracken. Barnet tittar med glada och stolta ögon på sin mamma och ropar:

 

- Bravo mamma, du kraschade inte bilen, du kunde parkera!!

 

Jo, tack... nu lät du väl lite väl överraskad älsklingen min?