JUNO

Solsidan är årets snackis och överallt är det tester; vem är du i Solsidan? Och det är entydigt, jag är Alex. Mesen. Han som inte vågar stå upp för varken sina egna eller någon annans åsikter. Tönten. Det är jag det. Hur är det möjligt??? Jag vill inte vara Alex. Jag vill inte vara mesigast i Sverige.





Det är kanske dags för nödslakt på den här tanten...

Juno

Först tog luften slut i mötesrummet. Sen tog luften slut i mig. Huvudet känns som det sitter på en helt annan person och en middag med kunderna lockar inte så mycket just nu, tjusigt eller inte. Efter fyra timmars sömn i natt känns det som att jag kan skippa middag överhuvudtaget idag och bara svimma av på sängen. Men plikten kallar som det heter.

Har äntligen lyckats få igång Internet på rummet och längtar efter att se familjen via Skype och webcam men de äter tacos. Och har kaos.

Jag vill vara i deras kaos. Jag längtar hem. Det är varmare i Geneve än i Stockholm men det regnar. Och luftbrist eller inte så orkar jag inte masa mig ut för att bli vattnad heller. Medan jag väntar på att kaoset ska lägga sig i Länna tappar jag upp en bad och tar med mig min Liza Marklund/James Pattersen dit. Sen är jag kanske redo för ett socialt kvällspass och en till dag i det lufttomma mötesrummet. Kanske.

Juno

Istanbul den tolfte februari tvåtusenelva. Det är lördag kväll och vi sitter på en restaurang på en liten ö i Bosphoren när plötsligt hela långbordet bakom oss reser sig upp och apploderar och tjoar. In kommer "han" och "hon", två turkiska skådisar som tydligen är väldigt kända från någon teveserie.

Halit Ergenç heter han som är den mest kända, eller i alla fall som det verkar, den mest populära av de två. Min turkiska kollegas dotter är väldigt förtjust...och så vidare. När man inte har något egenintresse av kändisen i fråga är det inte pinsamt att be om en autograf. Kändisen hade ett bra handslag och var väldigt artig men undrade förvånat:

- What about you? Don't you know me?

Nä, tyvärr inte. Jag tror inte din serie är såld till Sverige, men jag har nytta av dig ändå. För nu ligger jag väldigt bra till hos min kollega och i sommar när jag kommer hit och jobbar får jag nog massor av förmåner. Och artiga kändisen tog sig till och med tid att fråga om mitt jobb, vilket jag naturligtvis räknar med att han noggrant har lagt på minnet.

Dottern lär ha blivit glad över autograf och taskig-kvalitet-foton. Så här såg han ut, min turkiska Lassie. Halit, den artiga kändisen. Så nu vet ni det om serien någonsin kommer till Sverige. Då får ni komma ihåg vem som skakat hans hand. Och så vill jag bara säga att personerna bredvbid är inte hans fru, ingen av dem faktiskt.

  

Juno Paparazzi

Jag kan inte sova. Klockan är tio i ett på natten lokal tid och jag kan inte sova. Det känns asdrygt. Jag är trött, jag är ensam i min prinsessan på ärten säng, jag ska inte bli dragen i håret i natt, jag har alla förutsättningar för en god nattsömn. Men jag kan inte sova.

Det är så lite ibland, att jag somnar sent och vaknar tidigt.

Härom morgonen så hade jag på grund av sen kväll gett mig själv en smula sovmorgon. Typ sex skulle klockan ringa. Men jag vaknar av att sonen vill titta på teve. Hans pappa svarar per automatik att han måste kissa först. Jo, det har sonen redan gjort, ja men vad bra. Om han tar på sig kläder också blir det fint säger jag till honom och ligger kvar i sängen.

Efter en liten stund tänker jag att det är lite konstigt att jag inte hört klockan, jag brukar alltid vakna av den. Men hur som helst, sonen är redan vaken och jag har försovit mig så jag släpar mig upp - tröttare än någonsin - och släpar mig vidare in i duschen. Det är på väg därifrån som jag ser det. Att klockan är tjugo i fem på morgonen. Och där sitter min sexåring fullt påklädd och kollar på Cartoon Network. Öh.

Och nu sitter jag här på fina hotellet i Istanbul, och väntar på att jag ska kunna sova. Ikväll var den kväll jag skulle ta chansen att lägga mig relativt tidigt. Snart ska jag ju upp igen. Himla stressande är det.

Juno

Nu har jag ägnat åtta timmar åt att leta efter en manual. Jag har hela tiden trott att jag har en idé om var den ligger. Det är så jag nästan ser det framför mig. Men inte riktigt. Tydligen inte alls. Eftersom jag inte har hittat den än. Av helt outgrundliga anledningar har jag till och med rotat i badrummen, i kökslådorna och tro det eller ej, i källaren! Det är så man blir galen!

Manualfan är borta och jag retar precis livet ur mig. Vilket såklart inte leder till någonting, särskilt inte att hitta den. Det kanske hjälper om jag tar en kaffe med mig och sätter mig på en bit av ett dött lamm i solen. Det kanske ger perspektiv på en försvunnen manual. Jag kan kan välja att känna att det inte spelar någon roll för det är så trevlig med sol. Eller jag kan välja att känna att vad är väl en försvunnen manual, man kunde ha varit ett dött lamm. Jag har det bra ändå tänker jag nog då. Jag får helt enkelt välja att inte bli galen.

Juno