JUNO

Igår var det extrafina kvällen. Några sömnlösa timmar senare är det morgon och den känns inte extrafin på något som helst vis. Idag är det precis som en vanlig dag. Med barn som är trötta. Med en mamma som är extremt trött. Snö. Kallt. Någon har ont i en fot, någon är stressad, någon vill inte klä på sig. 

 

När jag sitter i bilen hittar jag gårdagens bot på sexhundrafemtio kronor och så tänker jag... nä, det tänker jag fan inte. För det tillför ju absolut ingenting! Så, jag åker till jobbet och tänker inte så mycket på min bot. Bälgar i mig en hink java, betalar min bot så jag har det gjort och slipper tänka på den någonsin mer och bestämmer mig för att tänka på det som var bra igår istället för det enda som var dåligt. Det gäller att minnas de goda tiderna för femton timmar sedan!

 

Oftast brukar det vara så att hemmet är kaos när pappan är på vift. Detta trots att allt är minituöst planlagt. På ytterdörren en upptejpad lapp med vad som ska med till dagis och skola varje dag. Den lilla till dagis och den stora till skolan.

 

Idag är en vanlig dag fast med en viktig skillnad. Mamman väljer bort ett borde. Sonens scoutmöte fick stryka på foten. Mamman väljer också bort ett måste. Matlagningen får stryka på foten. Mamman tar ett viktigt beslut. Hon går från jobbet klockan fyra och har inte dåligt samvete.

 

Detta resulterar i ett barn som hämtas från dagis innan stängning. Middag på sushibaren. Barn och mamma som trängs i stora sängen och tittar på Tingeling. Och otroligt nog pratar alla med relarivt lugna röster. Mamman är inte stressad. Barnen somnar tidigt och mamman skiter nog i världen, Ericsson och Atlas Copco och slutet på Aktuellt. Stänger av. Loggar av. Sover tidigt. Stolt över mammainsatsen för en gångs skull.

 

Juno

Det är väldigt sällan jag näthandlar men en dag var det något som fick mig att klicka mig in på en sida där kampanjen var "under femtio kronor". Ja, man kan ju då anta att för under femtio kronor är det inga fantastiska saker som säljs ut. Men hur dåligt som helst kan det väl ändå inte vara? Hur som helst, då var det ju så att frakten kostade typ åttio kronor och DET blev ju fånigt då att bara köpa ett par ynga hörlurar för fyrtionio spänn. Så för att få ner snittpriset på frakten (och det är här jag verkligen börjar förstå hur de här billighetssiterna på nätet går plus) klickade jag hem lite ditten och datten.

 

Maken ser med förundran på de små paketen som dimper ner i vår brevlåda och undrar vad som i hela fridens namn har tagit åt mig? Och varför köper jag bara massa skräp? Vaddå, ska han säga, han som är junkaffärernas idol försöker jag försvara mig för jag vet att anfall är bästa försvar?

 

Nåja, så kom i alla fall de här stegräknarna som jag glatt klickat hem. Plastigare än en plastpåse, skramlande och felvisande.

 

Okej okej, vilket skräp. Jag ger mig. Det är färdighandlat på billighetssiter innan jag ens har börjat. Jag får trösta mig med att de ju inte kostade så mycket.

 

En gång för flera år sedan gick jag in i den så kallade väggen. Och nu undrar jag om det finns en facebookvägg att knata in i? Parallellerna finns, sen får man dra vilka slutsatser och vilka växlar man vill av det man ser.

 

Det är roligt på jobbet och jag spenderar mycket tid där.

 

Ju mer jag jobbar och presterar, ju mer beröm och positiv feedback får jag.

 

Jag börjar sitta uppe halva nätterna för att kunna få mer jobb gjort, och jag ser till att kunna jobba hemifrån så jag säkrar att jag alltid kan jobba lite.

 

Det tar stopp. En dag kan jag inte förmå mig att kliva till jobbet längre. Allt det roliga är borta och kvar är bara oro och trötthet.

 

Sex månader av sjukskrivning från jobbet. Sen går jag till jobbet. Det är ångest och det suger obehagligt i magen. När det är dags måste det bli ett annat arbete.

 

Jag tänkte att jag loggar på facebook och ser om jag har saknat det. Om jag blir glad och om jag blir sugen på att posta något roligt. Men nej jag känner mig inte rolig. Det var roligt så länge det varade men nu tar det slut. Nu. Inaktivering initierad. Men vi hörs och vi ses. Bloggen har jag kvar, mailen och mobilnumret sedan 1996. Någon vet.

 

 

På nyårsafton ritade alla varsin teckning om vad vi trodde eller önskade att vi skulle få uppleva under det kommande året. Kanske saker vi drömmer om att det ska hända oss. Men det kom inte så många drömmar. Det kom mest saker som vi redan vet att de kommer att hända. Eller önskningar som är så högeligen sannolika att de kommer att slå in att de nästan inte kan räknas som något vi drömmer om, snarare en sak som inte är helt färdigplanerad.

 

Det är väl så vi fungerar, ju sannolikare vi önskar, desto fler önskningar slår in. Jag vet inte om vi blir gladare för att vi kan bocka av många små och realistiska drömmar som slagit in än en stor som slår in vart femte år istället. Men det tål att fundera lite på.

 

När börjar vi egentligen att rationalisera våra drömmar? Det vet jag inte, men det jag vet är att barnet som är fem år hade enkla drömmar som inte var så materialistiska som att titta på stjärnorna blandat med härliga drömmar om att sitta på regnbågen medan alla vi andra från åtta, nio, tio år och uppåt hade klart mer realistiska drömmar och önskningar.

 

idag måste jag bli ren säger mamma. bläää. men det måste jag om vill jag vara fin. så jag duschar, tvålar, torkar. öron, naglar, eksemsalva. sen. sen tar jag på mig min klänning som är prinsessafin och den lilla rosa koftan som har glitter i sig. det är tjusigt. och sen frågar jag mamma om hon kan göra lockar och vet ni vad att idag kunde mamma det!

 

 

 

Detta populära påhitt som kallas 5:2. Egentligen blev jag rätt förvånad när maken bestämde sig för att testa det. Han har varit ganska konsekvent motståndare till dieter och levt efter devisen att lite av allt är bäst. Sedan har kanske begreppet lite tänjts på en aning och likaså huden vid magen.

 

Men 5:2 skulle alltså testas och vi tar reda på hur många kalorier det är i en äggvita, en halv paprika och vad väger fyra champinjoner? Inte världens läckraste omelett vill jag minnas men vi var glada för vi fick ju faktiskt tugga i oss våra femhundra kalorier. Det var positivt på något vis. Den här fastan var inte så illa, vi testar ett tag till!

 

Jag minns också att jag första dagen skrev ner allt jag åt. Listmänniska. Statistikfreak. Andra dagen glömde jag skriva. Kanske anade jag redan då att det var överfödigt arbete. Att behovet av att konsultera om jag kan lägga till fem oliver eller inte, inte skulle bli så akut. Det var den nionde oktober. Det betyder att vi nu går på en regelbunden fastediet som vi kallar för 90:2.

 

Juno

Hoppsan! Möjligen rör sig mina fingrar snabbare över tangenterna än min hjärna tänker. Möjligen är det inte alls någon komplimang. Men så här råkade mina fingrar bete sig igår. Inte så jättekonstigt faktiskt. Kul grej, sommar, lite folkfest, gott om tid att vänja sig vid tanken.

En säljare ringer till min man. Stackars säljare, hon vet inte vad hon ger sig in på. Hon ville erbjuda en förnyelse av en tidning. Jaha säger maken, vad får jag för det då? Och hon berättar och förklarar hur bra det är. Okej säger maken... men då vill jag ha en present också. Va?! Jag vill ha en present! framhärdar han som inte har några skrupler och inte skäms och dessutom är högeligen road av konversationen. [Efterkorrigering med ursäkt till maken att jag inte gjorde din kommentar tillräckligt hemsk. Så här sade du naturligtvis: men då vill jag att det ska vara billigare. Och så vill jag ha en present också!]

 

Ja, ni förstår ju att han får en present. Han är nöjd och jag skäms lite lätt, så gör man väl inte? Joho, så gör man väl visst. Och så raddas det upp det här med avans och marginaler och bla bla bla och okej, du har väl rätt då.

 

I min brevlåda dimper det ett tag senare ner två saker.

 

1. En förnyelsefaktura på sonens KP prenumeration. Två alternativ får jag. Nio nummer för trehundratjugonio kronor eller nitton nummer för endast femhundrasjuttionio kronor.

2. En kampanj på nyprenumeration på KP. Nio nummer för cirka etthundra tjugonio kronor. Typ.

 

Jag andas djupt och länge. Jag tar sats och jag ringer upp Kamratposten och jag stammar fram att jag har fått just två erbjudanden och hon undrar vad jag vill egentligen. Jamen är det inte helt uppenbart? Måste hon fråga så där ingående, jag känner mig snålast i världen men jag lyckas till slut klämma ur mig en fråga om jag kan ta del av deras erbjudande fast jag har en prenumeration redan eller om jag ska avsluta den prenumeration vi har och sedan starta en ny? Ja, om jag får såklart...? Och vet man vad? Det går. Allt går. Tydligen.

 

Och vet man vad mer? "Du menar det här erbjudandet där du får nio nummer för bla bla bla och en present bla bla bla?" Harkel, hrm. Jo, precis. Just det. En present. Gärna en present. Och vet man vad ännu mer? Ett stort flin tar plats mitt i nyllet på mig - ha ha klart killen vill ha en present, vilken konstig fråga. Det vill väl alla?

 

Jag skäms lite för att det rätt ovärdigt att ringa och tigga till sig samma sak som man skulle betala fullt pris för om man inte råkat se ett erbjudande i kuvertet bredvid. Jag skäms lite för att jag skällt på min skrupelfria man om hans presentkrav. Men jag är så jäkla nöjd med mig själv och inte så lite stolt. Jag kunde! Jag har PRUTAT hörrni, och här i Sverige dessutom. Visst är jag duktig? :)

 

När man är fem år kan man i allmänhet skilja på vem som är en han eller en hon och man kan i synnerhet skilja på vem som är ens pappa och vem som är ens mamma. Därför är det lite extra intressant att fundera över vad som gör att följande händer.

 

Dottern är med mamman på jobbet. Bara en kortis, egentligen är vi hemma och vabbar (inte nu, förut) men så är det ett möte som mamman gärna vill vara med på och eftersom dotterns öroninflammation inte smittar så packas det en liten väska med färgpennor, Hundis och surfplattan.

 

Ja och så sitter mamman och teknikerna i ena änden av det stora bordet och dottern i den andra änden. Det ska ritas lite så mamman hjälper till att ta fram lite ritsaker. Tack mamma. Det var så lite så. Mötet är snart slut men det vet ju inte dottern så hon tänker att en liten film vore trevligt. Mamman tar fram surfplattan och drar igång en film. Tack pappa.

 

Redan när man är fem år. Teknik genererar en autonom reflex att säga tack pappa. Inte konstigt att det tar tid, generationer och evigheter att överbrygga könsroller och skapa lite jämställdhet i världen.