Effekt av Lidingöstafetten
Det är skadligt att sporta.
Juno
Skrattar bäst som skrattar sist
Per: Har du ringt J & M och berättat att de kan ta med Joars ryggsäck från dagis när de hämtar honom?
Jag: Nä just det, kan inte du göra det?
Per: Jag?
Jag: Ja du.
tystnad
Jag: Ska du inte ringa då?
Per: Jo.
Jag: Men du kommer bara att glömma det, varför gör du inte det på en gång istället?
Per: Nej men det där var väl elakt sagt, jag kommer inte alls att glömma det.
Jag: Det var inte elakt sagt, hö hö, det var sannolikhetsteorin bara.
Per: Och vilket elakt skratt du har.
Tid: ca 14.00
Jag: Hej, jag tänkte bara säga att jag inte körde fel en enda gång. Har du ringt J & M?
Per: Nej inte än.
Jag: Nähä.
Tid: ca 18:30
SMS från Per: Jag glömde ringa.
Jag skrattar inte åt dig, jag skrattar med dig...
Juno
Efter Lidingöstafetten
Men laget kom tia och det låter väl bra så säg.
Juno
Innan Lidingöstafetten
Juno
En jäkla dag helt enkelt
Elva minuter över sju ligger barnet och sparkar med benen av ilska över att inte få titta på teve. Halv åtta slänger han igen dörren till sitt rum och skriker medan tårar och snor sprutar åt alla håll och kanter. Tjugo i åtta byter mamman kissblöta kläder på sin son. Tjugo över åtta sätter hon sig utmattad och med en begynnande huvudvärk i bilen för att åka till jobbet äntligen.
Mitt i den första koppen kaffe kommer ett ruskigt SMS och mamman kastar sig över telefonen. Ruskiga tankar har en tendens att inte riktigt försvinna ur kroppen. Alltså spendar hon dagen med att tänka på ruskiga saker, på sin lilleman som är dödstrött redan på morgonen när det är hela två dagar kvar till helg och vila och på mastodont-allergi-programmet som hon försöker få någon rätsida på.
Någonstans mitt på dagen existerar fortfarande illusionen om att befria liten från dagis extra tidigt, som hon lovat att försöka med innan hon smet ut genom dagisdörren på morgonen. Vid tre är bubblan spräckt och hon skriver e-mail så fingrarna domnar medan huvudvärken gör sig påmind igen.
Sjutton noll noll kliver mamman av tåget i Älvsjö för att snoka upp en ersättningsbuss som ska ta henne till parkeringen där bilen står. På busshållsplatsen trängs redan ungeäfär sjuhundra andra trötta, sura och stinkande personer. På den tredje bussen blir hon uppknuffad av hopen med folk som trycker på som till en rockkoncert. Medan bussen sniglar sig fram mot Farsta i värsta rusningstrafiken tvingas hon lyssna på två personer som uppenbarligen inte känner varandra men som tjattar som hönor oavbrutet i de trettio minuter som bussresan tar. Herregud, håll bara snattran era jävla sladdertackor!
Sockervadd till vännen som har det värre idag. Det finns alltid någon som har det värre. Ibland är det en tröst men inte idag. Idag är en skitdag. Over and out.
Juno
Och allt man minns av Time4Thai var en sur käring
Sjuttiofem procent av gymnasietjejligan begav sig ut på stan. Återigen hamnade vi i Birkastan och den här gången slank vi in på det som var Pers och min gamla kvarterskrog som hade bytt ut husmans mot thai. Trevligt tänkte vi och klev in som kvällens första gäster på Time4Thai på Norrbackagatan 30.
Vi hade bestämt vad vi ville äta och dricka för länge sedan när Sura käringen äntligen dök upp - och gick till inte bara ett bord utan två innan hon kom och tog vår beställning. Då drog jag ner mina mungipor en aning men tänkte att hon väl bara valde att börja i andra änden av rummet.
Jag ber om en cola och hon svarar kort "pepsi" och jag drar ner mungiporna lite till och svarar dito att om det är vad hon kan erbjuda så är det väl det jag får ta. Vi får för få vinglas men istället för att bara gå ner och hämta ett till glas så sätter hon återigen vår lilla sammankomst på väntlistan. När K undrar om hon kanske inte förstod att vi beställt tre vinglas fräser Sura käringen att "hon kommer till oss sen, nu har hon folk att servera". Eh, jaha. Som i motsats vad hon vill göra med oss förstår vi.
Efter maten sitter vi och tjitt-tjattar och har precis så trevligt som vi har föreställt oss att vi ska ha. Sura käringen vill inte ha gäster som har trevligt så hon klämmer i med "du får absolut inte ha fötterna på stolen, så får man inte göra på restaurang". Nejmen oj, förlåt. Mina varma fötter och ben med myrkryp i hade nästan utan att jag reflekterat över det smugit sig upp på den tomma stolen bredvid mig. Eller det vill säga, benen låg på stolsdynan och fötterna var utanför. Under bordet och utan skor som smutsar ner. Och i och för sig har hon rätt, det är inte helt trevligt men jag tror att den enda som såg det och brydde sig om det var hon, och bara ur en viss vinkel när hon sneglade in under vårt bord från tredje trappsteget nerifrån.
Och i god tid före tio deklarerade Sura käringen att de stänger klockan tio. Och på pin kiv satt vi kvar utan beställa något extra än mer vatten ända tills det bara var vi och gubbarna-som-inte-vill-gå-hem kvar.
Sammanfattning: Oxfilé (kött i alla fall) med vitlök 175 kronor. Smak bra. Service usel. Inredning modern och trevlig. Fräsch toalett. Musik ABBA. Dricks noll kronor.
Juno
Det finns inget värre
Juno
nu åker röda faran iväg
efter en liten sväng kom de tillbaka och pappa och ena killen skrev lite på ett papper. sen åkte de iväg med bilen igen. men inte på en liten sväng, för nu är det killens bil och han kommer inte tillbaka med den så vi måste vinka. jag är lite ledsen för det men mamma och pappa är glada. för nu kan vi åka en liten sväng till något som heter thailand och där är det jättemycket sol.
joar
Morgonradio
En bra liten stund. Idag är första gången jag lyssnar på deras morgonradio. Genom bruset av det talarprogram jag jobbar med hör jag hur Malin Berghagen säger att "Jag skulle bli avtänd om killen föreslog att vi skulle dela på notan. Det handlar inte om jämställdhet, det handlar om beteende". Vilket jävla skitsnack. Vilken kossa. Nu sitter hon där ensam, Tommy Nilsson hade kanske inte råd att vara kär i henne.
Nu har jag genast bytt tillbaka till Adam och Gry.
Juno
Delad glädje är dubbel glädje
Ett år gav jag min man en oinslagen Jalla Jalla när han fyllde år. Det var ju lite taffligt förstås men det var i sista sekunden och för all del, vi hade ju roligt tillsammans när vi tittade på den.
Något annat år sprang jag in på bokhandeln och roffade åt mig två pocketböcker. Och så läste vi varsin Dennis Lehane och hade upptäckt en ny bra deckarförfattare ihop.
I bakluckan på min bil ligger det två paket. Inslagna och med fem dagar till godo. Och så ser jag väldigt mycket fram emot att han ska använda sin nya present. Inte jag, jag ska inte använda, jag lovar.
Juno
Skuggan över stenbänken
Vi har köpt en stenbänk och av någon anledning blir jag alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. En rejäl granitbänk är det. Den ska stå i en liten vrå på tomten och där jag ska sitta om några veckor och njuta av de sista solstrålarna medan höstlöven virvlar i luften. Ett drömscenario givetvis men varför inte, ibland slår blygsamma drömmar som dessa in.
Jag har sedan länge varit svag för bänkar, i alla år jag ägt en kamera har jag också fotograferat bänkar. Och inte förräns jag skrev rubriken nu slog det mig att det kanske är på grund av den som jag vurmar för bänkar så. Det var exakt tjugofem år sedan jag läste den första boken i Maria Gripes serie om Berta och Caroline. Och har ni inte läst den så gör det, en fantastisk bok. Tillsammans med Tordyveln flyger i skymningen är det hennes absolut bästa bok.
Nåja, när jag nu har sett sambandet är det ju glasklart. I boken ett fotografi på 'ta-da', en stenbänk, en liten flicka som sitter på den och skuggan av personen som tagit bilden. Caroline som faschineras av vad vi får veta om personen som inte är med på bild, hur hennes faschination förs över till Berta och i tjugo år har jag fotograferat stenbänkar och inte en enda gång tänkt tanken att faschinationen inte är min egen. Man tror att saker "bara är så". Varför tycker du om stenbänkar? Jag vet inte, det bara är så. Har alltid varit så.
Men så är det alltså inte, allt har en källa och jag känner mig besynnerligt glad över att ha upptäckt detta om mig själv. Först ska jag läsa om boken, sen ser jag fram emot att fotografera min egen bänk en dag när jag har solen i ryggen.
Juno
Men facebook är som ett virus, den hittar och letar upp personer i ens mailbox med konto på facebook och klick klick så har man själv utan att begripa hur det gick till bjudit in folk till sin obefintliga profil. Nu har jag tolv personer i mitt lilla nätverk. Som jag i vanlig ordning inte gör ett smack med. För vad ska man göra med facebook?
Svar: Skicka ett vampyrbett till någon.
Åh, nu är det så där jobbigt igen. Jag fattar ingenting. Varför ska man göra det? Är det som ett kull? Är det kul? När jag loggade in ikväll så rasslade det till av bett och quiz och förfrågningar. Hjälp! Ta inte illa upp om jag aldrig skickar något vampyrbett till just dig, det beror inte på att jag inte gillar dig utan helt enkelt på att jag nog är för gammal för detta Lunarstorm för vuxna. Och inte tycker så jättemycket om att leka kull.
Juno
Varför sitter du där i gräset hela tiden?
Jag sitter på huk i gräset och drar upp sådant gräs som inte platsar. Ryggen värker och benen är stumma men jag tittar på den fulla korgen bredvid mig, känner mig nöjd och drar enträget vidare när grannpojken Nils tre och ett halvt år kommer förbi.
- Varför sitter du där i gräset hela tiden?
- Hej vännen, jag drar upp såna här ogräs ur gräsmattan.
- Men du har glömt en. Oj, där är en till och titta där är jättemånga kvar...
Barnet börjat ivrigt gå omkring och peka. Jaja. Schas med dig nu lilla hjärtat. Seså. Ge dig iväg bara.
Juno
Derek Paravicini, en musikalisk savant
Derek Paravicini föddes 25 veckor tidigt, för att rädda hans liv fick han extra syre men en överdosering medförde att han blev blind och fick en hjärnskada. Han kan idag som vuxen knappt bre sin smörgås själv, han räknar med svårighet till tio och han behöver ständig hjälp för att klara en normal tillvaro.
Men han spelar fantastisk musik. Och han har absolut gehör. Han kan höra de enskilda tonerna av femtio olika samtidigt spelade instrument - och återge alla tonerna på sitt piano. Det är obeskrivligt. Anledningen till att jag skriver om det här är att det visades en dokumentär på teve härom veckan om detta stackars musikaliska underbarn.
Med hjälp av EEG kunde vi som tittade tydligt se hur hans hjärna reagerade på musik. Femtio snuttar av klassisk musik, och några toner som medvetet var felaktiga. Hans hjärna reagerade omedelbart på vartenda fel. Som en dator programmerad bara för musik. Men hur jag än har önskat mig en musikalisk talang så vill jag sjävklar inte vara en savant, inte ens en halv savant. För varje perfekt ton som spelas är ju en försakning av någonting annat.
Känslomässigt är det sorgligt. Ur det vetenskapliga perspektivet är det otroligt intressant och faschinerande. Är denna tonsäkerhet en kompensation för bristen på syn, är det något som vi alla kunde uteckla om vi inte behövde använda våra hjärnor till något annat än musik, inte ens att äta själva eller är det helt enkelt en missbildning i hjärnan?
Det går att se hela dokumentären på You Tube, jag har bifogat första delen här och den som vill läsa ännu mer kan besöka Dereks egen webbsida. Go ahead, get faschinated.
Juno
Lite under normalbegåvning
Alla som skriver på en blogg vet väl vid det här laget om att vem som helst när som helst kan ramla förbi på en fika. Så när jag läser om en kille som efter en dålig löneförhandling skriver på sin blogg att hans chef är helt körd och på svenska ska "die in a fire" undrar jag lite.
Jo, efter ett tag kommer ju chefen på fika på bloggen och blir inte direkt exalterad över vad han läser och ger killen sparken utan pardon. Men eftersom jag snappade upp detta i en facktidning så är det någon som strider för killen och medan vi väntar på att få veta om man får sparka någon för att han uttrycker halvkörda hot på sin blogg jobbar killen kvar.
Vilken makaber situation. Rätt att skriva vad man känner?
Självklart. Men inte särskilt begåvat.
Juno
C.S.I.
Jag har drabbats av tevefeber. Söndag är det otäcka Mord i sinnet, Tisdag är det underbara House och på måndagar är det sjangserade C.S.I. Fast eftersom jag har tevefeber tittar jag på det ändå. Nu är Grissom tillbaka så nu är det lite bättre igen.
Men inför programserien har Kanal 5 kört en liten reklamkampanj där en person säger ungefär det mest töntiga jag någonsin har hört som går ut på att man inte ska missa säsongsstarten av: Se Ess Aj.
Man behöver inte ha svenska som modersmål för att höra att Se Ess Aj inte blir CSI på svenska, eftersom svenskan inte har en bokstav som uttalas Aj. Man behöver inte heller ha MVG i engelska för att höra att Se Ess Aj inte heller blir CSI på engelska, eftersom engelskan inte har någon bokstav som uttalas Se.
En anings pinsamt är det väl allt.
Juno
En vanlig dag på jobbet
Kollega 1: Hej, hur är läget?
Kollega 2: Trött som vanligt, jag orkar inte leva idag.
Kollega 1: Va?! Lena? Vad är det som hänt?
Kollega 2: Nä, jag orkar inte leva idag.
Kollega 1: Jaha, men då så. Jag tyckte du sade att du inte orkar med Lena...
Juno
Wire in the blood
Fast ikväll var det värre än vanligt. Barnmord är alltid otäckt. Och så var det massa woodo med i det hela. Onda människor, galna människor och mitt i allt detta små otäcka lerdockor, färg, ögon, mantran. Och sade jag det, mördade barn. Mina ben är högt uppdragna i soffan och jag tvingar min man att komma och sänka volymen eftersom jag inte kan röra mig.
Vill inte titta. Måste titta. Att jag inte kan sluta titta måste bero på att det någonstans ligger en lerdocka som ser ut som jag med uppspärrade ögon och vrider sig. Sen efteråt vägrar det onda att lämna min kropp. Försöker desperat bli av med obehagskänslan men ingenting fungerar. Vågar inte ens gå och sova. Så jag sitter här.
Juno
Här är mitt liv, del två
Nedan ska jag skriva åtta saker som ni som råkar hitta hit kanske inte vet om mig och som dessutom ska vara roande, men come on, vilka krav:
1. Jag är torsk på tonårsfilmer, kanske för att jag inte har fattat att jag inte är nitton längre eller för att jag är en evig wannabe. Mina favoriter är: Save the last dance (Julia Stiles) och Legally Blonde I (Reese Witherspoon).
2. Jag får rysningar av att se Tom Cruise på bild, vilket är lite oturligt eftersom han gjort en hel del bra filmer. Och Leijonborg, men honom finns det ju ingen orsak alls att titta på.
3. Jag kan inte slänga böcker. På landet har jag hyllmeter med Stephen King med flerat titlar som jag inte har läst. Men jag kunde inte sluta samla även om jag inte längre vågade läsa dem. Någon som vill ärva? Jag kan ge bort dem!
4. Jag kan inte säga könsord. Av någon helt outgrundlig anledning blir jag grymt generad av sådant. Så vitt jag minns har det alltid varit så. Men nu roas jag åtminstonde av att läsa Fotbollsfrun som inte lider av denna åkomma.
5. Jag är fuskmyggpacifist. Översättningen skulle bli att vägra låta sig tränas för att bruka våld mot, eller döda myggor vilket är sant. Jag har otroligt svårt för att ta kål på de små jävlarna. Men jag kommer gärna med uppviglande hejarop när andra går efter dem med mord i sinnet.
6. Jag är Leksing. När jag var fem, sex år kunde jag namnet på varenda spelare i laget och skulle gifta mig med Abris. Jag är gift med Abris, fast inte Christer utan Per. Han är också Leksing som tur är. Idag kan jag inte namnet på en enda spelare men jag betalar troget medlemsavgiften.
7. Jag kan inte tugga tuggummi. Alla sorter jag har provat fastnar i tänderna. Det är verkligen skitäckligt. Men ingen större förlust å andra sidan.
8. Jag tränar på att lära mig äta äckliga saker. Under åtta år ungefär har jag tränat på att äta oliver som jag alltid tyckt varit äckligt. Men nu har jag alltså lyckats och mitt nästa projekt är att lära mig äta sniglar. Blodpudding står längst ned på listan, men vet vem vad som hänt om sexton år? Vid femtiotvå års ålder kanske jag vräker i mig små svarta skivor med levrat blod.
Jaha, så då vet ni. Om ni har en blogg. Känn er utmanade. Så fort ni skrivit något måste ni kommentera i det här inlägget. Om ni inte har en blogg kan ni radda upp era innersta hemligheter direkt i kommentaren här nedan.
Juno
Ost och kex
En timme på motionscykeln
-
Ost och kex efter
+
Jag hade ätit osten och kexen i alla fall
-
Det finns fortfarande ost och kex kvar
Juno
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv
Det första vi ser när vi kliver in på Andy's lekland i Sickla är rutschkanorna. Långa, färgglada och endel enormt branta. Det andra vi noterar är att dessa till synes livsfarliga rutschkanor kryllar av ungar. När vi sliter blicken från dessa monsterbanor konstaterar vi utan förvåning att det kryllar av ungar överallt. Det är lördag, det spöregnar ute och inne på lekland kryllar det alltså av ungar.
När jag från backen ser vår ena treåring klättra förbi avsatsen jag hade tänkt mig och upp mot den högsta fritt-fall-rutschkanan ser jag mig desperat om efter en genväg dit. Men det finns ingen, först måste jag springa åt andra hållet, sen måste jag tråckla mig upp mellan små avsatser och nät och balansgångar. I panik skriker jag åt en pappa som klättrar i närheten att han måste stoppa barnet i den blåa tröjan. Sen springer jag. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Inte för att jag vet hur det gick till men plötsligt sitter jag själv där på kanten av fritt-fall-rutschkanan och svettas. Krampaktigt trasslar jag in mina fingrar i nätet ovanför mig. Knogarna vitnar, handsvetten flödar, det ligger små svettdroppar uppe på händerna och mellan tårna rinner det små bäckar. Jag frågar varenda unge som sätter sig bredvid mig hur gamla de är och om det är läskigt. Den yngsta är fyra år. Den äldsta är sex. Nej det är inte läskigt.
Jo, det är läskigt. Skitläskigt. Tillslut försäkrar sexåringen bredvid mig att jag kommer klara av det. Så jag åker. Utan att jag begrep hur så har jag släppt taget om kanten. Jag skriker rätt ut under de tre sekunder det tar att åka ner. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Eller stolt. För när jag kom ner stod den främmande sexåringen där och väntar på mig. Och talar om att jag var duktig. Jaaa, det var jag. Jätteduktig. Per och barnen missade min bravur. Men man ska sluta när man är på topp, så sen åkte vi inte igen. Vi åkte hem.
Juno
Madeleines mamma
Sen tänker jag att hon har lämnat sitt barn obevakat på semestern. Får man skylla sig själv då? Jag släpper ut min son på gatan där vi bor utan att ha ögonen på honom hela tiden. Jag vill inte skylla mig själv om någon tar honom. För man tar faktiskt inte någons barn. Man tar faktiskt inte någon person överhuvudtaget. Jag skulle inte lämna Joar på hotellet på semestern, det är inte riktigt samma sak som att han leker på vändplan framför huset i villaområdet långbortistan. Okej, det var ett dumt beslut men jag lider ändå med Madeleines mamma.
Nu läser jag att hon delgivits misstanke om att ha mördat sin dotter, eller av misstag tagit livet av henne. Om någon mitt i min största sorg och oro skulle anklaga mig för att ha mördat min son skulle jag dö. Indikationer på att föräldrarna är inblandade. Medias sätt att tolka, förstora, misskreditera. Kan det verkligen vara så? Misstankar som gnager.
Tänker på en Joar som är försvunnen och hur alla på gatan tittar snett på mig och undrar om jag är ett sicko och pervo som har mördat min son. Tissel och tassel. Nej men fy fan, så länge jag inte vet fortsätter jag att lida med Madeleines mamma. Är det naivt?
Juno
Hattrick
Juno
dagis har haft kalas
idag kom alla mammor och pappor med massor av hemlagad mat till dagis. halv fem dukades det upp hemlagade köttbullar, spagetti och köttfärssås, pannkakor och plättar och hemlagad äpplemos och mängder med hembakt bröd och pajer.
jag letar efter min mamma. där är victorias pappa, ebba och nellies mamma och pappa, elliots mamma. mamma var är du mamma? men sen kom min mamma också och hon hade med sig skivad rostbiff och potatissallad från något som heter skitkonsum-på-karlavägen. och så hade hon anden-i-halsen. vad han nu satt där för.
jag satt bredvid elliot på en filt och åt pannkaka som någon annan mamma hade lagat. mamma satt nära och åt paj som någon annan mamma hade lagat.
elliot: varför sitter du bredvid mej joar?
jag: för att jag älskar dej
sen gick jag tipsrunda med elliots mamma och vi vann russinpris. innan jag gick fick jag ge en present till dagis. den var i ett fint papper och inuti satt det en liten lapp på med siffran ett, siffran ett och siffran nio på. då skakade mamma på huvudet och sade att vi måste skynda oss hem. men det var ett bra kalas.
joar
UUUÄÄÄHHHH
joar
Utmattning är det enda raka
Vet ni, vet ni, vet ni? Ikväll somnade min son på mindre än tio minuter. Som jag har letat efter en lösning på att slippa somna före honom vareviga kväll, och så bodde den bara trehundra meter bort och heter Erica. Tre timmar efter dagis. Fullt ös medvetslös.
yes!
Juno
Radiohäxa
104,3 med Adam och Gry går på radio på morgonen. Ibland råkar jag höra folk som ringer in till deras radiohäxa Elisabeth. Och frågar om sådana saker som "jag vet inte hur jag ska göra, ska jag flytta till Stockholm?" eller "hur ska jag göra, söka ett nytt jobb eller fortsätta pendla?" eller "ska jag flytta ihop med min flickvän?"
Då förstår inte jag, allt är ju frågor som de redan själva har svaret på. Och så resonerar hon lite och säger att jo det ser ju rörigt ut i ditt inre eller tja jag tror inte det blir av just nu. Skeptisk. Jag är skeptisk. En dag ska jag utmana och ringa och fråga efter en ring jag tappat bort för många år sen.
Juno
Kuddkrig
Juno
Helgens höjdare
Barnet viftar med flugsmällan. Han är på jakt efter en fluga. Egentligen är det väl ingen som tror att han ska lyckas ta den, inte mamman, inte mormor och morfar och framför allt inte flugan själv. Varje gång barnet kommer nära får flugsmällan lite extra fart och viftar varnande varpå flugan garvar och flyttar sig en aning.
Mamman kör taktiksnacket; "Smack på bara, inte vifta innan, bara bang", säger hon. Barnet nickar instämmande, "Bara bang".
Flugan sitter lojt mitt på bordet och väntar på viftande flugsmällan. Följdaktligen är den helt chanslös när barnet slår till. Både flugan och barnet blir lika förbluffade.
- Jag dödade flugan! Jag är starkaste björnen! hojtar barnet och dansar en euforisk dans medan alla klappar händerna med stor entusiasm. Mormor blir allra gladast eftersom det är henne flugan har irriterat på nätterna. Mamman som är löjligt blödig är inte fullt lika lycklig över det faktum att barnet, med hennes hjälp, i ett enda slag har förvandlats till en lycklig liten mördare. Bara bang.
Juno