JUNO

Åker ut till FågelbroHus på Värmdö för att registrera in deltagare för en kurs. Det är inte första gången jag åker ut och det är inte särskilt länge sedan heller. Så jag ber inte speciellt om att få ta bilen med den inbyggda GPS:en. Jag kör helt enkelt. För jag hittar ju nu!

 

Fel. Eller jag vet inte. Så jag ringer maken. Som förklarar. Vad bra, det var ju ungefär som jag visste då, jag kör vidare. Fel. Nu känner jag inte igen mig så jag ringer maken. I bakgrunden när han svarar hör jag "...fru som är vilse..." och kanske någon som skrattar lite eftersom jag misstänker att det inte är första gången hans kollegor hör den kommentaren.

 

Vänder och känner mig återigen säker på vägen. Det går bra, jag känner igen mig. Svänger av mot Fågelbro och känner mig himla nöjd. Ända tills jag inser att jag ändå inte känner igen mig. Det är betydligt fler hästar än jag minns sedan sist. Ringer inte maken. Ringer hotellet. Ska det stå många hästar utanför er entre? Nej jag misstänkte väl att det inte skulle det.

 

Och det är ju idiotiskt att åka vilse tre gånger på en sträcka man körde alldeles nyss och jag tänker att somliga lär sig aldrig. Men en sak har jag lärt mig lite. Jag har lärt mig att jag inte hittar så jag åker i aningens mer god tid. Och jag fick prata lite med min make på morgonen, och vi var ju många som fick skratta åt mig idag, det var ju trevligt!

 

En sån där dag när fler saker känns usla än tvärtom. Efter att ha sovit risigt så står jag med panik i garderoben och rotar desperat efter något som jag kan se representativ ut i. Helst utan att hela degmagen jäser ut över kanten och dallrar och ser uckig ut. För det är inte så representativt. Just när jag som bäst ratar dagens tredje set med kläder anmärker maken på att pilatesbollen inte används så flitigt.

 

Näää jag veeet men jag skaaaaa. Den och löpbandet och promenader och cykeln till jobbet och simning på morgonen innan jobbet och kanske något body pump pass efter middagen. Jag ska! Varför är det så varje år att jag inte tar mig samman i god tid innan sommaren? Jag har ungefär tusen ursäkter och lika många bortförklaringar och alla är de av kass kvalitet så jag drar ingen av dem här och nu.

 

Arg och sur och blekfet så bestämde jag i ren protest till lata tanter att nu får det fan vara nog. Nu jävlar. Lördagar är min fridag. Då får jag lata mig, då får jag äta något gott. Annars är det slut med allt som är gott och allt som är roligt. Någon slags träning varje dag. Om det så är en ynka armhävning så ska den göras. Inte för att jag inbillar mig att den kommer ta bort degmagen. Men bara för att.

 

Och det verkade vara ett så bra och solitt beslut. Då. I garderoben på morgonen. Men nu sitter jag här och är trött och grinig och kroppen skriker av mensvärk och godisbegär. Jag ångrar mig redan. jag deppar lite. Jag längtar till lördag...

 

 

Några sötnosbilder i alla fall, där kvaliteten är av klart underordnad rang.

 

 

Pappan: Nämen hej, är det en riddare som kommer?

Elsa: Näe, Clara är en priiiins ser du väl?!

Mamman: Jamen så klart, är det du som är prinsessan då Elsa?

 

Elsa nickar nådigt.

 

Pappan: Vad heter prinsen?

Clara: Philip

Pappan: Och vad heter prinsessan?

Clara: Törnrosa

Pappan: Jaha, jo det ser man ju på klänningen att det är rosor till Törnrosa

 

Tjejerna tittar på varandra och himlar med ögonen.

 

Mamman: Och vem är det ni har med er? (en australiensisk mjukiswhombat)

Clara: Det är vårat husdjur

Mamman: Och vad det heter det då?

Elsa: Clara du får bestämma

Clara: Den heter Victoria...

Elsa: Nej, Clara bestäm en gång till!

Clara: Madeleine!

 

Elsa nickar nådigt och så tar prinsen sin prinsessa och sitt husdjur under varsin arm och hovet skider värdigt iväg till sitt slott.