JUNO

Min mobil har fått spunk. Bland annat så stänger den av sig själv. Upptäcker jag plötsligt när jag undrar varför personen aldrig ringer tillbaka som lovat och bara ska dubbelkolla på mobilen att jag inte missat samtalet. Va? Avstängd? Varför då? Jag har väl för alltid slutat att stänga av min mobil? Och är den inte avstängd så hänger den sig så hårt att jag måste slita ut batteriet för att få död på den. Så kan jag ju inte ha det.

 

Gör en systemåterställning säger maken. Men jag vill inte, jag testar att rensa appar och göra lite småuppdateringar istället. Men jag kan ju inte göra klart, skiten bara hänger sig. Gör en systemåterställning säger maken.

 

Och så måste det kanske bli. Den stora fasan, hur jobbigt det kommer att bli och alla inställningar och allt jag kommer att förlora... Jag vill inte, jag drar mig i det längsta för det kommer bli sjukt jobbigt. Men nej. Inte så hemskt ändå. En sladd till datorn och sen kan jag snabbt kasta över alla foton som inte blev automatiskt synkroniserade till dropbox till datorn istället. Hämta från USB och hämta från telefonen. Utöver det ligger ju allting redan i det berömda molnet.

 

Vilken enorm skillnad mot för typ femton år sedan. Min gamla trippelåtta (Ericsson 888) höll förvisso för allt, till och med ett besök i toaletten. Men den höll inte för evigt för det gör inte telefoner - även om de absolut borde hålla längre än ett ynka år - och när den väl lade ner fanns ingenting i molnet. Fanns inte molnet. Allt lades in manuellt. Så nu tänker jag hårt på det, på mobilernas Hedenhös och hur glad och tacksam jag är att det är 2013 och inte 1997 och så trycker jag på läskiga knappen och hoppas på det bästa.

 

På att min telefon ska bli avspunkad och glad igen. Håll tummarna nu.

 

Det är synd om mina lagkamrater i stegtävlingen. Först blev jag sjuk och sen blev jag sjuk en gång till. Kombinationen vrålförkyld och asmycket jobb resulterade i 3200 steg efter en artontimmars arbetsdag. Det är inte i närheten av 10000 steg, det kan till och med jag med min tvåa i matte se.

 

Och idag tänkte jag stort. Upp och springa på morgonen. Lite förkylning jan man ju trotsa utan problem! Men så var det inte morgon längre och plötsligt var det inte innan lunch heller och gott om tid var det definitivt inte. Så här sitter jag i mina springkläder och väntar på pizza. Inte helt enligt plan. Förlåt M och J, nästa vecka skärper jag mig. Promise!

 

Juno

Nu har jag investerat i en långärmad löpartröja, ett par handskar som går att springa i och ett par svarta brallor dom kräver att jag använder de förstnämda för att jag ska komma i dem. Hoppas det är ett incitament som håller när det blir kallt ute...

 

Juno

Bron säsong 2 har kommit. Så därför måste jag titta på Bron säsong 1. Alltså ligger jag här med netflix i mobilen, tittar  på första avsnittet och tänker att fan vad smidigt det är. Allt var inte bättre förr. 

 

Juno

Firade min mamma lite idag. Hon fyllde åttiotvå år för några dagar sedan och tänker mycket på vad det är som tar mest plats i hennes liv och tankar nu på äldre dar. Och det är ju barnen och barnbarnen. Hur glad och tacksam hon är över att ha fått spendera tid med underbara människor, få se små parvlar bli stora. Älska och bli älskad.

 

Och jag får lite en klump i bröstet. För dels blir det så påtagligt att mina föräldrar börjar bli gamla och att de inte kommer finnas i min närhet för tid och evighet. Men även att barnen blivit stora och att de inte heller kommer att finnas i min närhet för tid och evighet. Och jag blir rädd att jag ska vara där min mor är om fyrtio år och inse att jag har missat allt det hon pratar om. Att jag har lagt för mycket tid på jobb och för mycket energi på att vinna strider istället för att bara vara här och älska och bli älskad.

 

Men just idag är vi här. I min pappas rum på Salarp sitter vi och sjunger ja må hon leva och äter kladdkaka och leker att skohornet är ett fiskespö och sängen ett skepp. Det är en exceptionellt vacker höstdag och träden utanför är knallgula. Kameran är med och jag kan i alla fall fånga ögonblicket. Att vi alla är här just nu. Min gamla familj och min nya familj. Mina älskade familjer.

 

 

 

Det är den sjätte oktober. Det börjar bli mörkt men det börjar även bli härliga höstfärger. Och ungarna, ja de är ju alltid härliga!

 

Äntligen bygglov. Det är lite senare än vi hade tänkt oss men det är inte vinter än så det finns hopp trots allt. Nu ber vi fint om att snön ska hålla sig borta ett litet tag till, och tjälen, och det svinkalla vädret överhuvudtaget och det vore inte helt fel om solen fick lite fnatt så det inte mörknar så snabbt nu framöver. Så att vi kan få komma en bit på väg innan det är dags att parkera grävmaskinen och ta fram snöspaden istället.

 

Så att vi när snön faller i vinter kan köra in bilen under ett tak i alla fall. Så att vi när snön smälter i vår får häpna över hur långt vi hade kommit i höstas. Så att vi i sommar har en trädgård som vi tycker om att vara i. Hej bygglov, nu är det bara resten kvar =)