JUNO

Ibland är det svårt att förstå, det som hjärnan säger är sant.

För jag kan inte se det, jag kan inte höra skillnaden,

och mitt hjärta säger att ingenting har förändrats.

Allting har förändrats för du kommer aldrig mer att

busa med barnen, bli struken över ryggen

eller ta två sockerbitar i kaffet.

Det känns lite svalt här ikväll, färgerna är matta.

En varm röd nyans saknas, den som alltid följde dig,

den som du tog med dig när du gick.

Saknaden av dig finns i alla små saker omkring oss.

Var är du? Jag söker efter dig med blicken. Lyssnar efter din röst.

Stolen där du borde sitta, ditt skratt som borde fylla luften.

Vänta lite. Nu hör jag det. Skrattet som finns kvar inom mig.

Nu ser jag dig. Ljuset av dig i luftens alla partiklar, i mina barn

som busar och stryker varandra över ryggen.

Jag tror jag förstår, att hjärnan har fel och hjärtat har rätt.

För jag kan inte se det, jag kan inte höra skillnaden.

Du är med oss mer än någonsin. Inom oss har ingenting förändrats.

Och allting har förändrats.

Juno

Mamman körde fast på värld sex. Den här banan med eldstavar och stora stenblock. Hon klarar inte av partiet där Super Mario hoppar på en knapp för att tända två röda klossar och sen upp på en platå. En gång fipplade hon på alla knappar och lyckades ta sig upp men då fipplade hon så mycket att innan hon visste ordet av hade hon fipplat sig ner för stenen igen. Crap.

Sonen har inte heller lyckats ta sig förbi det partiet. Han är glad ändå, han tycker det är ganska roligt att gå tillbaka och köra sina favoritbanor. Mamman däremot vill vidare så hon blir sur över att sitta fast. Så vad göra när man är kass och inte kommer vidare?

Jo, man kallar in trupperna. Mamman går till Felicia åtta år i huset bredvid. Hon är Super Mario proffs. Det tog henne ungefär tjugo sekunder att ta sig igenom banan som mamman och sonen kämpat i dagar med (nåja). Mamman vet när hon är besegrad. Mamman vet att tacka för hjälpen.

Juno

det är sommar. och jag ska ju åka till min kusins sommarställe. han har en egen strand där jag ska bada. så jag sätter på mej solkräm innan jag åker...



elsa

min mamma hittar inte så bra. därför brukar hon ha med sig den här lilla lådan med en tant som snackar hela tiden. gps heter den. fast idag när vi skulle till sagostigen så glömde hon gpsen. så vi fick åka efter ericas bil för att komma till rätt sagostig och då gick det jättebra.

sen när vi skulle åka hem igen så frågade ericas pappa om mamma hittar hem själv? om hon gör det kan han åka i förväg. mamma tror det, det finns väl skyltar? och det finns faktiskt skyltar men det står inte stockholm på någon skylt. det står eskilstuna och det står malmköping och det står norrköping och det står flen. flen tänker min mamma, det ligger väl åt samma håll som södertälje? södertälje ligger ju nästan där mormor bor så det borde vara rätt tror min mamma.

och mamma hon kör och kör och kör och kör. sen ringer hon pappa. pappa säger att flen inte var helt rätt väg men att det fungerar i alla fall. så mamma kör vidare. nu säger mamma att flen, det är en trist liten håla, dit vill hon inte åka någon mer gång. och när vi kommer hem skäller hon lite på ericas pappa för att han övergav henne i ödemarken. men nu har nog mamma lärt sig sin läxa. nästa gång tror jag nog inte att hon glömmer hon inte gps tanten.

joar

Jag glömde bort att jag redan hade duschat igårkväll. Väckarklockan ringde lika hysteriskt tidigt som vanligt och jag flög av någon anledning ur sängen just idag. Så jag var visst på jobbet kvart över sex. Det känns lite överdrivet tidigt faktiskt.

Juno