JUNO

Barnen pratar ganska mycket om kärlek på dagis. Mamman och pappan följer upp hemma:

- Är du kär i någon Joar?
- Ja det är jag
- Vem är du kär i då?
- Det vet jag inte. Det finns ju så många tjejer!

Barnen pussar ganska mycket på varandra på dagis. Mamman och pappan följer upp hemma när dagiskompisen Erica är på besök:

- Brukar ni pussas på dagis?
- Jag tycker om att pussas men Joar vill inte pussas på
- Nä för jag vill leka

Juno

Oj, nu spatserar grannen runt på sin altan iförd endast en handduk runt midjan. Det känns som jag fick se lite mer av karln än jag egentligen behövde...

Juno

Utanför huset står fyraåringen och passar vagnen med lillasyster i medan mamman ska hämta nyckeln och låsa dörren. I ögonvrån ser mamman något rött och yvigt sväva förbi framför den öppna ytterdörren. En räv som vill in! Han har sprungit runt i området ett tag men detta är första gången mamman ser en fri räv på så här nära håll. Den här filuren är totalt orädd, kommer så nära som en och en halv meter från mamman som håller ögonkontakt och står på helspänn. Attackerar rävar fyraåriga pojkar? Hoppar de in i vagnar och tar små bebisar? Han är fin, hon hoppas han är snäll också.

Två timmar senare sover lillasyster i vagnen på brokvisten. Mamman är där var tionde minut och kollar att den unga killen med lång svans inte är på friartåg igen.



Juno

Hösten är här. Jag är sugen på en svamptoast. Helst ska det vara kantareller på. Men idag blir det ingen för jag har inte tagit mig ut i skogen på svampjakt. Egentligen behöver jag inte gå så långt för att hitta svamp. Hela underlivet...nä, vad äckligt. Var kom det ifrån? Jo men jag kom plötsligt att tänka på filmen Tillsammans där tjejen står utan trosor i köket med sin lurviga murva i vädret när det kommer besök. Alla ser rätt förebrående på henne och hon säger indignerat "Jamen jag har ju svamp ju".

Okej, det där var verkligen en parentes. Min tvistade hjärna som spelar mig ett spratt. Det jag skulle säga var att det växer fullt med svamp i vår gräsmatta. De är av varierande sort och ingen av dem liknar en kantarell. De ser inte ens särskilt ätliga ut. Så saken var att jag inte vill göra en svamptoast på dem. Men faktum är att nu är jag inte så sugen på en svamptoast längre. Inte alls faktiskt.

Juno

Min väns syster har råkat ut för det enda som aldrig aldrig aldrig får hända. Hennes lilla bebis har slutat andas. En liten människa som är det finaste man har. En liten människa som man har väntat på och längtat efter och som omedelbart är en självklarhet i ens liv. Hur kan den lilla människan bara försvinna igen?

Det är för svårt för mig att förstå. Att greppa. Jag kan inte greppa att världen kan få vara så grym att den tar tillbaka det här perfekta lilla livet som hade allting framför sig. Som inte fick uppleva sin fyramånadersdag, eller att uttala orden som redan finns lagrade men oförmögna att ännu formas i munnen, mamma, pappa, lampa. Benen som inte fick springa barfota i gräset och läpparna som inte fick uppleva smaken av den första kyssen. Tankarna och känslorna trasslar ihop sig i min kropp och mitt hjärta vill gå sönder för denna lilla killen och hans föräldrar.

Det ska inte kunna vara så här. En mamma och en pappa, eller en mormor, morfar, farmor eller farfar ska inte kunna överleva sina barn och barnbarn. Om det hände mig, jag vet inte hur jag skulle orka leva en enda dag till. Bara jag tänker tanken tar mitt liv slut. Men det är ju just det det inte gör. Livet tar inte slut. Inte för de här stackars föräldrarna heller. Även om jag är helt övertygad om att det känns så just nu.

Men, jag vet att  ni har så många människor omkring sig som älskar er och som gör allt de kan för att få er att forsätta andas. Och här sitter en mamma, som ni inte känner, och andas med er. Ett andetag i taget. Tårar och andetag och jag hoppas innerligt att en dag kommer det bli mindre tårar, lättare andetag och nytt ljus i era hjärtan.

Med all min kärlek. Till er som förlorat det viktigaste i livet. Men som alltid kommer ha minnet kvar av den mest perfekta lilla personen i hela världen.

Juno

mamma har shoppat en ny klänning åt mig. hon säger att jag ser alldeles b-e-d-å-r-a-n-d-e ut i den. vad betyder det? att jag inte alltid är bedårande?



elsa

Om man bor i Stockholms kommun får det stora barnet gå trettio timmar i veckan på dagis när mamman eller pappan är hemma med den nya bebisen. Farsta ligger i Stockholms kommun. Farsta ligger också tio minuter från Länna. Men Länna ligger i Huddinge kommun och om man bor i Huddinge kommun får det stora barnet gå hälften så många timmar i veckan på dagis medan mamman eller pappan är hemma med den nya bebisen.

Det är skräp. Heder åt jämställdhet men...jag skulle gärna ha betalat lite mer för att sonen skulle få vara på dagis lite mer än fem timmar i tre dagar. När man är fyra år kommer kompisarna i första rummet. Så efter en vaken timme börjar han skanna marknaden efter någon kompis att gå till. Och då kan man lätt räkna ut att en mamma och en bebis inte är ett fantastiskt substitut precis.

Det ska inte vara lätt att få utökad tid, man kan jobba eller plugga men om man ska plugga ska det helst vara en utbildning som berättigar till studiemedel. För vaddå, annars är det inte relevant för mina arbetsuppgifter eller karriärsval? Vad är det som säger att studielån ger en mer relevant utbildning, tänk om jag inte har tillräckligt bra betyg för att läsa på Universitetet men har råd att betala för en likvärdig utbildning? Enligt kommunen så är det för många föräldrar som utnyttjar möjligheten att plugga bara för att få fler timmar på dagis, och så är det ju inte tänkt.

Men så förskräckligt. Varför inte vända på frågan och tänka att om det nu finns ett så stort behov av extra timmar på dagis, varför inte ta tillfället i akt att få in lite mer pengar till verksamheten och tillåta barnen att vara där några timmar till. Det är ju inte så att vi föräldrar inte vill vara med våra barn, det är ju snarare POSITIVT att så många föräldrar har ett starkt förtroende för förskoleverksamheten och ser att barnet får en bättre social stimulans och utveckling där än i det egna hemmet.

Nu har jag förmånen att ha en bra arbetsgivare som låter mig arbeta både på deltid och på distans för att underlätta min och sonens vardag men jag tycker det är rätt märkligt att jag ska behöva gå tillbaka till jobbet och be om att få arbeta två månader efter att min bebis har fötts, bara för att kunna ge min fyraåring tjugofyra timmar på dagis.

Juno

Jag var så glad. I fredagskväll. Över att ha på mig riktiga kläder istället för mina vanliga gå-hemma-och-sladdra mjukisar som har kräksfläckar på axlarna. Över att ha nytvättat hår och lite rouge på kinderna. Över att ha mina kära vänner och kollegor omkring mig. Över att kunna sitta i en mysig soffa och snacka om ditten och datten i normal samtalston (i motsats till att prata bebisspråk eller skrika åt döva fyrårsöron). Små saker som gör mycket i jakten på att få känna sig mänsklig.

Efter middagen somnade lillkråkan och då brukar det vara för natten så jag som inte hade bilen med mig in till stan passade på att dricka cava och vitt vin tills kinderna blev röda (det behövdes bara tre små glas för det). Sen tävlade vi i singstar och jag var sämst som vanligt men trots att jag är så dålig förlorare var jag glad. Det var rolig musik och lite action och jag trallade vidare hela vägen hem.

Resten av helgen har jag varit en fru som klippt och skuren för den gammeldagse karlen och städat, kokat plommonmarmelad och stekt pannkakor. Men mycket vill ha mer och nu drömmer jag redan om bubbliga viner och rosiga kinder...

Juno

Nu har allvaret börjat, pappan har börjat jobba igen och det är mamman och barnen som tjatar sig igenom morgnarna. När sonen äntligen fick plats på Lännas enda dagis tänkte mamman att "perfekt, en promenad varje morgon och eftermiddag plus att jag nog kommer ta en långpromenad på morgonen när jag ändå är ute och går med vagnen". 

Ha ha! Hur naiv får en människa bli? Tack och lov att mamman och pappan har varsin bil.

Juno

Mamman, sonen och dottern befinner sig alla i tevesoffan och tittar på stålmannen. Lillasyster käkar, storebror tjattrar och mamman är i ingentinglandet, hon har feber och känner sig lätt väck.

-----------------

Mamman befinner sig ensam i tevesoffan. Stålmannen är slut och teven avstängd. Förvirrat tittar mamman efter dottern på golvet men där ligger bara gängse dammråttor. Pip. Termometern visar på 39.4.

-----------------

Lillasyster återfinns sovandes i sin säng (tack gode Gud för det). Storebror härjar i tvättstugan på jakt efter galonbyxor och stövlar. "Vad ska du göra?" säger mamman fåraktigt. "Gå ut och det regnar, jag behöver din hjälp att ta ner mina regnbyxor" svarar fyraåringen redigt.

-----------------

Det stora barnet försvinner ut och mamman sätter sig med en ansträngning (träningsvärken efter lingonskogen är grym) i trappen och funderar vidare på ingenting. Hon känner sig ungefär som "Hej jag heter Berit men kallas för Beirut..."

Juno

För att bli av med sår och smärta i bröstet när lillasyster glufsar i sig middag ammar mamman mindre på den sidan. Då infinner sig istället mjölkstockning som är en annan men minst lika jävlig smärta. För att bli av med mjölkstockning måste man amma oftare på det igenproppade bröstet. Och när det ammas oftare så hinner såren aldrig läka och smärtan vid amning ökar. Då måste det luftas, men när det luftas blir det kallt och då frodas stockningen... Stoppa karusellen, jag vill hoppa av!

Juno