JUNO

 

Kanske goffade jag i lite för lite mjöl, för det var fan vad svåra de var att baka ut. Fastnade och hade sig. Och därför måste jag säga att jag aldrig har gjort så fula pepparkakor i hela mitt liv. De blev tjocka, de blev rynkiga som hundraåriga tanters kinder, grisarna såg ut som de sprungit in i en vägg. Och i och med att de blev tjocka blev de också få, men fördelen med det är det tog kortare tid att baka dem.

 

 

Men om de är fula vet man att de är hemgjorda i alla fall, och fast man är ful kan man vara god! Och det är de!

 

Det visar sig att fika är en viktig ingrediens på min nya arbetsplats. Det finns till exempel ett helt skåp fullt med olika sorters kakor och klockan tre varje eftermiddag är det fikadags (några fikar varje dag men jag är inte en av dem. Än). På fredagar är det lite tjusigare fika, typ världens mäktigaste chokladkaka med grädde till.

 

Förvisso finns det stora fat med frukt och avokado också men på något vis när man passerar mot utgången med sin kaffekopp är det smidigare att möla in en pepparkaka än en avokado i munnen, så där som färdkost genom de vindlande korridorerna.

 

Om det är gäster i huset finns det bullar. Groteskt goda kardemummabullar med aningens mer socker och smör i och på än vad som är brukligt. Disciplinbullar kallas dessa av olika skäl. Kanske disciplin att låta dem vara kvar på sitt fat?

 

Min tanke är att det inte får bli en trend att ta en kaka till varje kaffekopp och en fika om dagen för då kommer jag att rulla ut för huset om tjugo månader när uppdraget tar slut. Så jag bestämmer mig för att inte gå ner på fredagsfika...

 

...men kollegan M undrar om hon ska ta med något upp? Aaaahhh, bara om det är något pyttelitet, för det är ju säkert, det finns inget pyttelitet och inget kommer att komma upp. Smart tanke. Ända tills det kommer upp just något som inte är pyttelitet men jättegott säger M.

 

Min åttaåring behöver göra ett besök på butiken GAME snart. Detta berättar han med stort allvar på väg från skolan idag. Jaha, och varför det kan man ju som mamma fråga då även om svaret är rätt uppenbart. Uppenbart men fan så mycket mer stilfullt än förväntade "Jo för jag vill ha" svaret.

 

- Jag behöver nog köpa ett nytt spel, säger åttaåringen

- Vilket spel då? undrar mamman nyfiket

- Lego Sagan om ringen!

- Lego Sagan om ringen....hm...

- Alltså, säger åttaåringen, den är från tolv år men det är inte för att den är blodig, bara för att den är svårare!

- Nähä, är inte Sagan om ringen blodig menar du?

- Men mamma, det här är LEGOspelet! Och vet du vad? fortsätter han ivrigt

- Jag har spelat ut alla mina legospel nu. Jag har vunnit alla banorna!

- Shit, vad duktigt! Är det sant? ropar mamman (och sonen tittar strängt på mamman som säger shit)

- Japp. De andra spelen är för lätta för mig nu så jag behöver spel från tolv år nu eftersom jag behöver utmanas, säger åttaåringen och sätter punkt för diskussionen.

 

Alla behöver utmanas. Att utmanas är att utvecklas. Lite skarp retorik är alltid användbart tänker mamman och lägger Lego Sagan om ringen på julklappslistan.

 

Åttaåringen har läxa att göra. Om volym som i deciliter och inte decibel. Bland annat ska han gå igenom vad som finns i kylen och skriva upp hur mycket varje sak innehåller. Han väljer 1l mjölk, 1,5l cola, 5dl grädde, 15dl vatten, en liten flaska rom om 5cl och en flaska citron om 250ml.

 

- Men mamma, nu måste jag ta bort rom och citron för de är inte deciliter eller liter säger han lite olyckligt. Och vi har bara deciliter och liter i läxa. Mamman undrar hur hon med sin gamla tvåa i matte ska förklara att det går att räkna om till deciliter eller liter. Men okej, om det går 10cl på 1dl på precis samma sätt som det går 10dl på 1l... Och om det sen går 10ml på 1cl på samma sätt som...

 

- Stopp mamma, jag fattar! Det blir 2,5dl! tjoar sonen glatt.

 

Va?! Hur kunde han fatta det där? Mamman fattar ingenting. Sonen fattar allting. Han måste ha ärvt sin mosters sinne för matematik (f.d. mattelärare), hur i hela friden det nu gått till då mamman är adoptivbarn.

 

Etta. Nolla. Testing testing.

 

 

PS. Pappans dna kan eventuellt ha något med saken att göra...

Tillslut blev jag låg. Jag märkte det inte själv, det var ju höst och mörker och kyla började tränga sig på så att jag vart lite trött och håglös var ju inte så konstigt, tänkte jag. Men maken sade en dag "Varför är du inte glad?" och jag kände mig en aning påhoppad, vadå inte glad? Ha ha liksom, jag garvar visst. Och trivs utmärkt med att ta det lite lugnt och hämta barnen tidigt. Så vadå inte glad? Det är ju ypperligt lyxigt.

 

Men som vanligt hade han rätt. Jag var låg. Jag behöver vara något mer än en halvtaskig husfru och halvtaskig mamma. Jag behöver vara en som jobbar. Nu har jag sedan i måndags kastat mig in i ett projekt på nya jobbet och kört två dagar onsite på anrikt hotell med en hel del anrika damer och herrar likaså. Och visst är det intensivt, och visst är det ovant att kliva upp på morgonen och passa bussar och tåg och visst är jag trött. Men låg? Nej.

 

Plötsligt fungerar det att dammsuga, diska, tvätta efter arbetstid. Plötsligt har jag engeri att vara en lite bättre husfru och jag längtar hem efter barnen! Och jag känner mig inte låg. Jag känner mig glad. Och kapabel. Tummen upp för att jobba säger jag. Tack Lisen för att du tänkte på mig när det började sparka i din mage.

 

Horror. Det var ingen mening att bli glad för att jag kom precis lagom till just mitt tåg. Det var nämnligen lögn i helvete att komma med. Såg en gång en dokumentär om tunnelbanan i Tokyo. Där hade de "påpressare" som bokstavligen tryckte in folk som sillar i vagnarna. Förmodligen ytterst obehagligt men man slapp stå på perrongen...

 

Första dagen på väg till nya arbetsplatsen och det är dags att skaffa nya rutiner. Jag hade efter år av bilköer glömt hur pendeltåget står en stund här och en stund där. Jag hade förträngt hur mycket folk luktar och hur buffliga de är. Men på det hela taget känns det väldigt bra!

 

 

 

Jag gillar saker som har en funktion. Prydnadssaker har därför inte haft en så framträdande plats i hemmet. Om det är något som både är snyggt och fyller en funktion är det ju helt optimalt. Så tycker tydligen även mina barn...

 

 

Titta  vi har en älghornspyjamashängare!

 

Liksom många andra åker familjen till kyrkogården med ljuslyktor. Vi tänder en lykta i minneslunden för barnens farmor och farfar och en lykta på pappans farmor och farfars grav. Joar minns sin farmor; det var ju hon som hörde lite dåligt och hade en hörapparat och som ibland glömde lite saker... som mormor gör, fast hon lever ju och hör bra. Elsa berättar att hennes farmor är en ängel och hennes farfar är en stjärna. Det har de berättat för henne förut, när hon var liten...

 

 

Och så åker vi hem till Sandsjö och tänder en ljuslykta som vi skickar upp på himlen. Medan den flyger upp för att träffa stjärnorna pratar vi om de människor vi aldrig hann träffa eller inte minns (som barnens farfar, mina mor- och farföräldrar) och så tänker vi på våra små vänner som dött; lilla Rasmus kanin, lilla Emma hamster, lilla Ylva hamster och så lilla Ekorren som smet in i huset i Sandsjö och dog.

 

Oj, är det redan november? Och jag som skulle göra....och varför har jag inte....och vart tog tiden vägen?! Den här igenkänningsbara bilden stal jag från min kära Sandsjögrannes facecbooksida, en bild som är klart applicerbar även för oss som inte arbetar med kretiva skapande yrken. Den passar in på det mesta och på de flesta av oss.