JUNO

...köp inte den här tandkrämen. Vi tycker inte om den! Första gången vi köpte den konstaterade vi att den inte var god. Andra gången... Maken undrade av uppenbara skäl varför jag köpt den igen när vi inte gillar den. Säg det, den såg kanske bekant ut?

 

Men idag ska vi köpa en annan sort. Så här den ut som du inte ska ta!

 

Det är höstlov. Barnens kusin Anton är här. Han ska fylla tolv och är inte helt intresserad av att vakna klockan sju. Det lilla barnet skjutsas till dagis, det stora barnet...städar rummet lite, äter frukost, borstar tänderna, läser lite...och har så gräsligt tråkigt i väntan på att klockan ska bli nio och han ska få väcka kusin vitamin.

 

Kusin vitamin och stora barnet äter lite frukost. Mamman sitter i telefonkö med ditten och datten för att hjälpa sin egen mamma med lite administration. Det stora barnet har tråkigt igen. Får jag köra lite? säger han vanemässigt och mamman svarar nästan lika vanemässigt, inte nu. Men vaaaarför? För att vi ska göra något annat än att spela varje minut.

 

Meeeeen....då får Anton inte heller köra! Då får han också hjälpa till! Ja, vilken bra idé, det kan han göra.

 

Och samtidigt. Mamman kan förstå, det är ju grymt lätt att bara vilja köra mer och mer och aldrig ta några andra initativ, det är svårt att begränsa när man är vuxen och självklart är det svårt när man är åtta år. Men. Ändå. Nej. Vi kör till simhallen istället. Vi hinner nog köra något mer innan lovet är slut trots detta lilla missöde som en simhall kanske är.

 

 

 

Det funkar! En skärmdump på mobilen och så in i bloggen. Himlars vad trevligt så här en söndagkväll...

 

En tjej som gillar att ta kort på sig själv...

Juno

Jag har gett upp hoppet om en app för att blogga. Men jag testar mobilanpassningen. Den är inte helt grejt men den stora frågan är: går det att lägga in foton från mobilen. Nytagna eller arkiverade. 

 

Den tänker. Jättehårt eller bara jättelänge, det är aningens oklart. Jag får spader. Hur svårt ska det vara att få blogga från mobilen. Idag kan man ju i princip göra allt med sin telefon. Utom att blogga. 

 

Jag ger upp. Bilder? Som funktion ja. På riktigt nej. Text? I princip ja, men ändå inte.Det tog en hel tågresa av japanska tecken och skräp för ett struntinlägg. Ska jag behöva lära mig att skriva appar för att få blogga lite?

 

Juno

Vi lägger dagens datum på minnet. Som dagen då Elsa tog på sig ett par riktiga långbyxor när hon gick till dagis! Wow! Turkosa som matchar himlen på hennes Törnrosa t-shirt och några av muffinsarna på hennes strumpor...

 

Dottern i familjen håller liksom så många andra fyraåringar på att bygga upp sitt pysselföretag med starkt stöd från dagis. Erkännas skall att det inte bidras med så många pysselkvällar i huset men papper finns det, pennor likaså och en avsevärd mängd tejp.

 

 

Mamman låter vissa papper, särskilt dem som dottern inte själva har producerat, råka slinka ner i det svarta hålet men det mesta hamnar i lådan. Och där åker teckningar ner, de tas fram, de ritas lite till på, de klipps lite i, de tas tillbaka till dagis, de tas upp med förnärmade "den här var till DIG mamma" och så går det runt. Dag ut och dag in.

 

Jättefina saker blandat med lätt hafsigt framtagna saker. Och mamman undrar lite lätt, hur stor låda ska man ha hemma???...

 

För ett par veckor sedan var jag helt och totalt överöst av inlägg på facebook som alla hade bilder på en flicka som fått stryk, en kvinna som fått stryk, ett äldre par som håller hand, två barn av olika färg som håller hand, en husse som räddar sin hund från att drunkna, ett krig, you name it. Temat för varje sån här bild var "Gilla om du....är emot barnmisshandel, är emot djurmisshandel, är emot rasism, har en syster, älskar din man eller dina barn eller din hund..."

 

Och nu vill jag säga en sak. Jag tryckte gilla noll komma noll noll gånger på de här inläggen. Inte för att jag inte bryr mig om saker utan för att jag har andra sätt att hantera det på. Om jag älskar mina barn säger jag det till dem, om jag har en syster vet de som behöver veta det redan. Att jag är emot barnmisshandel, att jag är emot krig, rasism, kvinnomisshandel eller någon annan misshandel för den delen, att jag älskar mina barn ser jag som helt jävla självklart.

 

Så kära vänner, även det inte dyker upp några J.A. har gillat ett inlägg / en bild som statuerar att jag är tycker synd om pandabjörna så bli inte förfärade, min tystnad på facebook betyder ingenting! Jag köper söta smycken från WWF en gång om året, jag bara glömde lägga ut det på facebook.

 

Det finns inget bättre tillfälle för lite stallhäng än en fin oktoberdag! Bara att stå och klappa hästarnas mjuka mular är tillräckligt. Och med vacker natur, snällaste finaste hästarna och bästisarna från förra jobbet så kan det ju bara bli en härlig dag! Det är värt att gå omkring som Zeb Machan i några dagar för att få uppleva lite hästliv och flyta fram i tölt en stund.

 

 

♥ Tack Eva och Henriette för en superfin dag, tack Lovisa för lånet av häst. Tack Askia och Listi för tålamodet med taffliga ryttare  ♥

 

Och så kom prinsessan Rapunzel-Elsa till dagis och kompisarna flockar sig runt glitter och tingeltangel. Lilla C kom fram till sin kompis, strök henne över det glansiga tyget och sa lite drömmande "Vad fin du är Elsa, som en prinsessa..." och sen fortsatte hon i lite käckare ton "...och du har tagit på dig tuttarna också!".

 

Ja kära nån, det är kanske också inbyggt, att vissa kroppsdelar är intressantare än andra.

 

 

Det är dags att bli fotograferad på dagis. Mycket större och viktigare än att bli fotograferad av mamma varje dag. Förra året ville hon inte alls ta foto på dagis men i år är det dags.

 

Och det lilla barnet har förberett sig väl. Rapunzelklänning - check. Hårspänne - check. Flätor - check. Extraklänning - check. Knallrosa nagellack - check. Viktiga saker det här. Fåfänga verkar vara en från början inbyggd funktion på flickdockorna.

 

Häromdagen gjorde maken och jag en slutrensning i bokhyllan. Under de senaste åren har vi nog dumpat femton kassar böcker och likväl svämmar hyllplanen över med böcker. Varför undrar man då? För att det är billigt, för att jag inte minns vilka böcker jag redan köpt och köper dem en gång till, för att jag är en obotlig samlare.

 

Men nu har jag då alltså gjort mig av med de flesta slit-och-släng författarna. Och med det menar jag inte att det är dåliga böcker, bara att det är osannolikt att jag kommer att läsa om dem, att de inte innhar ett högre kulturellt måste eller absolut djup.

 

Så nu har vi en hyllrad med böcker som inte är lästa och som efter det sorteras in eller ut. En bok in, en bok ut. Tjoa om ni vill ha slit-och-släng-böcker för hädanefter går de ut på löpande band! Och om det är någon mer som får lite skavsår av att ligga på sina böcker men som inte kan slänga dem, tjoa igen, då kanske vi kan byta grejer med varann ;-)

 

Det finns alltid en orsak att vara lite stressad. Jag får liksom många anstränga mig för att vara lite cool. Är det inte för att man jobbar för mycket är det för att man inte söker tillräckligt många jobb och om man inte längre behöver söka ett jobb... 

 

Nu har jag skrivit på papper till ett nittonmånaders vikariat. Och så vet jag att det är en och halv månad kvar tills jag börjar på riktigt. Åh och ah, ropar alla, vad skönt och lyxigt du ska ha det då. Eh ja, det är kanske tanken. Fast jag tänker osökt på allt jag måste göra innan jag börjar. Vet ni hur kort tid en och halv månad är?! Och har ni en aning om (ja, om ni känner mig har ni det) hur lång min att göra lista är?!

 

Så nu sitter jag här, glad och lite stressad. Med en lång att göra lista och några kilon extra efter förkylningar, antiträningar, fika med kompisar som är hemma...men nu är jag frisk och har inget att skylla på så idag lade jag till träna på listan igen.

 

Och så började jag där. Simhall hej. Och sen kände jag mig så duktig att jag kunde strosa runt på mataffären en god stund och nu har snart halva dagen gått och jag har inte ens öppnat mina skolböcker. Nu blev jag kanske lite väl cool. Om jag ska bli så här avslappnad varje gång jag varit en gnutta duktig kommer jag vara tvungen att förlägga mina att göra saker till sommarsemestern. Nu måste jag verkligen ta mig samman. Eller hörde jag just min mat - och sovklocka ringa?

 

 

mamma har fått jättemassa svampar av malin som är sån där mamma som är i skogen. jag hjälper mamma att borsta alla svamparna. alla skräpen och sniglarna lägger vi på ett papper. nu kryper en snigel och jag ser att det är en mördarsnigel som lever för jag kan se dens ögon.

 

när alla svamparna är fina och ligger på en tidning (mamma, du kan göra likadant som kerstin och farbror gunnar ju. bravo mamma!) kastar mamma skräpet. då blir min snigel lite rädd men jag tröstar den. Var inte rädd lilla snigel säger jag, du ska inte dö. du ska leva jättelänge. ser du där lilla snigel? du ska leva i den bruna skräppåsen där!

 

 

Mammans kommentar: storebror har i läxa att prata och skriva om rädsla

Som spam ramlar de in, erbjuanden från Groupon. På morgonen, på dagen, på natten. Det är allt från resor till väskor och kurser. Och hygienartiklar. Typ. En morgon när jag öppnar mailkorgen har jag fått detta oemotståndliga erbjudande om att köpa en menskopp för ynka etthundrafyrtioåtta kronor.

 

 

 

Men över tusen person har köpt en menskopp och om man inte vågar prova en själv kan man köpa till en vän. Om det är någon av mina vänner som vill ha en måste ni tjoa nu för om bara tre dagar går detta exklusiva erbjudande ut. Och om någon redan har en hör av er och berätta, jag är bisarrt nyfiken på denna i mina ögon extremt underliga makapär.

 

Mamman och hennes fyraåriga dotter hämtar upp barnets mormor. De kör upp i området för att svänga runt och komma ut på vägen igen och mormodern frågar fyraåringen hur hon mår. Till svar får hon att fyråringen mår bra och att hon sett en pojke med en pistol på ett berg. Har hon sett det nu? Det har hon sett nu.

 

- Nä, nu hittar du väl på? undrar mamman

- Jag hittar inte på! svarar barnet förnärmat

- Du kanske såg något som vi stora inte såg, släter mormodern över

 

Det divideras lite lätt om fantasi och lek och film. Så vänder bilen ner för backen igen varpå de möter en pojke som bär på ett gevär (leksaksgevär får man utgå från). Nedanför ett litet berg. Och därmed tystnade mamman för en sekund.

 

- Jag hittar inte på! upprepar barnet

- Du såg något som vi stora inte såg, upprepar mormodern

 

Och mamman skäms och tänker på hur lätt det är att avfärda barn med att allt som inte passar in i mönstret är en produkt av deras fantasi. Oerhört mossigt faktiskt.

 

- Förlåt mig att jag inte trodde på dig, säger mamman skamset

- Det gör inget mamma, jag älskar dig ändå! säger barnet glatt

 

Och mamman skäms.