JUNO

Tålamod är inte en av femåringens starkaste sidor. Aningens oklart vem han har ärvt det draget från, förmodligen oss båda och därför är han dubbelt otålig. Reaktionen när han inte lyckas är ett (från pappan) att slå sönder prylen och skrika högt och sen två (från mig) att med övertydlig irritation slänga prylen i ett dike och dra.

Just nu är det tuffa tider för vår lilla unge, det är så många saker som det ska tränas på och en av dem är att cykla. Han vill gärna kunna cykla men han vill egentligen inte träna. Men han kämpar på, jag håller i styrspaken och rabblar ett litet mantra "titta mitt på backen, stadiga händer, det är du som styr, och trampa, ett - två, ett - två, jämna tramp, rak i ryggen, inte bromsa" och han vinglar och han bromsar och han hänger sig ner på ena sidan och han skriker.

Men likväl så kämpar han på. Jag minns inte längre hur det var att träna sig för att cykla, allt jag minns är att min cykel var grön. Jag antar att det var pappa som sprang bakom mig och ropade sitt mantra vad det nu kan ha varit. Senare minns jag frihetskänslan när man cyklade som vinden och med oönskad tydlighet minns jag även den stora vurpan. Tittade på kompis istället för vägen, bam på en stor sten och slog upp hela ansiktet. Sjukhus, stelkrampsspruta, fula plåster i ansiktet och jag skämdes på lekis. Ålder fem.

Så vi tränar. Jag hoppas det lossnar snart, att han knäcker koden och får uppleva en härlig cykeltur till sjön innan det blir för kallt.

Juno

...åka till Farsta och gå på höstens första step up pass. Om prick en timme åker jag. Tummis.

Juno

Mitt på golvet ligger en stor, cirkelformad, blå matta. Längs med mattkanten sitter alla barnen och deras fröknar. Föräldrarna som är där för att skola in sina småttingar sitter också med. Alla med varsitt barn i knät och sjunger. Utom en mamma som sitter ensam, och sjunger. Hennes ettåring promenerar runt. Hämtar en hund, kollar läget mitt på mattan, går iväg, hämtar en gris, kollar läget hos Louises pappa, går iväg...gissa vem mamman med det tomma knät var.

Juno

Av en hög med barnkläder kan man skapa tre nya högar. Från en kasse med barnkläder kan man lägga till i de nya högarna eller evetuellt lägga ner i en annan kasse. Från början hade jag många kassar och många högar. Nu har jag exakt lika många kassar och högar, bara en anings annorlunda struktur på dem. Känns det som meningsfullt arbete?

Och alla böcker jag har rensat ut, och alla vuxenkläder som ligger i flyttkartonger och leksaker och alla överblivna teknikprylar och fan och hans moster. Nu kan jag välja att bara ta bilen till det hormonstinna stället som kallas återvinningscentral med allt och bli av med det på en gång eller vänta till imorgon och köra in det till stan och Myrorna eller bära ner skiten i källaren i väntan på Rädda barnens loppis i Salem om ett par månader.

Varför alla dessa beslut jämt? Kan det inte bara få vara över i och med att jag har beslutat att prylarna inte ska bo i mitt hus längre? Jag drömmer om att kasta grejerna men det är ju bättre om det kan bli någon som har nytta av någonting och så är vi snälla mot Rädda barnen också. Men oktober känns långt borta... suck. Ångest.

Juno

Västerbottenostpajen står i ugnen, presenningar är uppsatta runt grannens garage och borden ditburna. Barnen sover middag i bilen och det börjar närma sig kräftskiva på Rotvägen. Med mina fyra timmars sömn är jag inte helt på topp, med hela bohaget utslitet på golvet inför den förestående "barnen ska få varsitt rum" aktiviteten så är jag mest sugen på att lalla omkring och småpyssla och leka rugguggla i min ensamhet.

Men ändå, efter dagens regn skiner solen och jag hör att grannarna redan börjar värma upp sig. Det ska bli trevligt med ett break.

Juno

Efter en vecka på dagis är mini helt självklar där. Hon stolpar in med kavata steg och kastar sig över alla härliga nya leksaker. Hon sitter förnöjt i knät på fröken B och C och idag när vi föräldrar fick göra det spännande testet att lämna våra små skyddslingar ensamma på stora läskiga dagiset så höjde min tjej inte ens på ögonbrynen, vare sig när jag gick eller när jag kom tillbaka.



Nu har jag att välja på att känna mig sårad över att min ringa person gör varken till eller från hos min bebis eller vara glad och stolt över att hon är så självständig och trygg att hon inte behöver en daltande mamma vid sin sida hela tiden. Lätt val. Fantastiska lilla skitunge, lite glad kunde du väl bli över att se mig i alla fall...

Juno

Någon annan som har ensamma vantar som behöver en ny partner i vinter?



Juno

Alltså, tydligen är den här boken totalt omskriven, filmatiserad och superkänd i USA. Och under tiden har jag levt i någon helt annan verklighet än den litterära. Men nu är den i min hand, Låt den rätte komma in med John Ajvide Lindqvist. Och jag vet inte men jag tog för givet att det var en kriminalare så först blev jag så förvånad när det dök en vampyr i boken. Mitt i förvåningen låg ett också stort mått med obehaglighet.
 
Så då kan man med facit i hand tycka att föräldrarnas sommarstuga av det primitiva slaget inte är helt rätt forum för att börja plöja en roman om blodsugare som bara kommer ut på natten. Jag som är mörkrädd i vanliga fall tvingade nu min stackars make att stå på trappan på kvällen och hålla vakt medan jag hukade mig i gräset, så fort jag någonsin kunde. Sedan drack jag inte en droppe vatten på hela kvällen, febern till trots, för att slippa väcka honom mitt i natten för nya vaktpass.

Fast nu är jag hemma i tryggheten igen, tvätten är i maskinen, barnen sover. Nu släpper jag inte boken ifrån mig mer ikväll.

Juno

PS. Lotta, inte gå ut ensam efter mörkrets inbrott. Vällingby är jäkligt nära Blackeberg...

"Hur är det med din förkylning?" frågade mamma i telefonen igår. Förkylning! Bah! Jag har inte snuva, jag har blött näsblod, jag har fortfarande feber och frossa och min hals gör faktiskt jätteont.

Juno

Feberfrossa, halsont, huvudvärk. Kommer jag få grisklövar på fötterna nu?

Juno

vi är på väg till legoland. det är ganska långt dit så vi stannar och badar på vägen. det blåser och mamma vägrar att bada för hon har redan badat en gång i år och det får räcka säger hon. vilken fjompmamma jag har.

 några hus...

 en tom strand...

 syrran...

 och jag!

skanör heter det här.

joar

Jo men det är sant. Jag har semester, solen skiner och jag lämnade vassen för ett gästspel i det svenska Västervikska havet. Känns onekligen rätt så annorlunda. Bildbevis följer.



Juno

Vid niotiden när de flesta småbarnsföräldrar har nattat sina små går det inte ett enda hyggligt program på teve. Så då finns alltid alternativet att stänga av burken och göra något smart som att gå och sova tidigt. Men det är ytterst sällan jag nappar på det. Istället sitter jag som en degklump i soffan och väntar in Navy CIS som startar klockan 23 och sedan vidare in på Jordan som började 23.40. Om sex timmar är det dags att kliva upp och åka till jobbet, kanske lika gärna kan ta direktflyget dit.

Juno

Måndag morgon på kontoret och vi konstaterar att folk börjar komma tillbaka från semestrarna igen.

Kollega: Det är märkbart fler människor på tunnelbana och buss den här veckan
Jag: Och på stan! Det gick omkring hur mycket folk som helst på strandvägen idag, förra veckan såg jag knappt en enda person på vägen hit
Kollega: Fast det kanske mer beror på att du var här sju på morgonen förra veckan och nu är klockan tio

Tänkte inte på det.

Juno

Femåringen tränar på att sova i egen säng hela natten. Oftast vill han inte bli bra på just detta men ibland lockar tanken på belöningarna och då kör träningen igång. Den här gången har pappan lockat sonen med en film om han sover i sin säng en hel vecka. Första natten går inte så bra, han vaknar till sin besvikelse i mammapappasängen och säger strängt till sin mamma att "Du borde säga till mig att inte sova här i din säng". Jaha, det säger du...

Men vi gör ett nytt försök ikväll säger hon käckt. "Snart  sover du varje natt i din egen säng". Sonen tittar noga på henne och funderar på om hon skojar lite grann. Sen räknar han högt. Efter tre nätter i rad blir det en liten överraskning från dig mamma, jag tror kanske en ny Ice age film, och efter sju nätter blir det en film från pappa och efter tio nätter... Sonen bestämmer sig för att ta elva nätter på en gång. Men sen är det bra, sen behöver han inte fler filmer.

Mamman sätter in femhundra spänn på kontot för den nya sängen som är höj och sänkbar. Hon ser fram emot att gå och lägga sig och sen med en liten knapp trycka upp sig i taket, högt upp dit inga små barnsben kan klättra upp.

Juno