JUNO

Det är en usel start att vara förkyld med lite lite feber i början av en stegtävling. Insåg snabbt att mina helgplaner att "boosta" mitt konto med lite extra träning inte är aktuellt. För mina lagkompisars skull (och min egen tjurighets skull) så måste jag åtminstonde bidra med de gängse 10 000 stegen om dagen. Och genom att gå och plocka i huset kan man ändå få ihop vardagssteg men för att komma över dagsminimum måste jag tvinga ut maken på en kvällspromenad när barnen har somnat.

 

Och egentligen är jag löjligt trött idag men genom att sitta på golvet och sortera barnkläder får man inte ihop så många steg. Och även om en av mina lagkamrater hade skrapat ihop typ 45 000 steg idag (!) så ska jag  inte sänka laget helt. Därför kommer maken så fort han är klar med basen till sin köttgryta knyta på sig sina gympaskor. För jag måste knalla cirka 4000 steg till. Och därmed han också. Det är ju mörkt ute nu...

 

Medan mamman har rusat in på affären sitter sjuklingen kvar i bilen och lirar lite på mammans mobil. När mamman kommer tillbaka är det så här:

 

Hej mamma jag spelar fotboll med min bajskorv. Jaha, blir den glad då? Jo, det verkar den bli för det är busig bajskorv. Den är just nu rosa men oftast brun, den gillar pizza men är inte så förtjust i kiwi.

 

 

 

Den har inget namn, den är ju bara en bajskorv! Just det. Lika bra så känner mamman.

 

Juno

... ska jag byta blogg. Jag tycker fan att blogg.se är skräp. Men jag är lat.

 

Fyra år var jag när Elitserien startade och jag var ett blåvitt troll som utklätt av min syster hejade på Leksand och kunde namn och nummer på alla spelare. Christer Abris var förstås den stora idolen (en gång Abris alltid Abris). På väggen hängde plastpåsar med lagfoto per år och jag minns att jag gjorde en pärlplatta till syrran som det stod LIF på medan hon stickade blåvita halsdukar till mig och våra snobbengosedjur. 

Och jag gillade verkligen hockey. Jag hängde på Leksands matcher som maskot. Jag hängde på Salems matcher när killarna i klassen lirade och jag lånade utrustning och tränade en säsong med Salems damlag och jag var absolut sämst! Sedan hände det något när jag gick på gymnasiet, det var TV3 som hände. Allt blev himla kommersiellt och de som betalade lite extra och hade TV3 kunde då se matcherna (VM antagligen) en kvart innan vi som fortfarande levde med svartvit teve.

 Det var surt. Det var trist när det blev så kommersiellt och alla skyllde på Malmö som köpte dyra spelare och klubbnamnen blev till tigrar och stars och gud vet vad som väldigt mycket påminde om NHL logos. Och sedan dess har jag knappt kollat ett hockeyresultat. Utom förra året när kvalet var klart och Leksand åkte jojo upp i serien igen. 

Alltså bestämmer jag mig för att hänga med lite i år. I Elitserien. Men det visar sig att det finns inget Elitserien kvar. Det finns SHL AB som äger Svenska hockeyligan och det finns SHL som är Elitserien som vill låta som NHL eller? Och antagligen kommer jag inte att hänga med i år heller för tabellen är näst intill obegriplig och jag har redan tröttnat. 



Men heja Leksand i alla fall, det verkar behövas!

 Juno

Samma år som sonen fyllde åtta kom det plötsligt en stor hög med reklam för att sälja jultidningar. Eftersom man inte får göra reklam riktad till barn så skickas det till en förälder och inte vilken förälder som helst utan mammaföräldern. Och nu var det tydligen dags att idka lite barnarbete igen. En två tre många paket med premier av alla de slag; tjäna till ett ridläger, pengar, DVD filmer, telefoner, rädda en panda (och tjäna en slant till dig själv också) eller bara för att det som Sveriges ÄLDSTA Jultidningsförlag hävdar "Det är roligt att sälja jultidningar!"

 

Förlag efter förlag adresserar sin reklam till mig, barnets moder. Varför? Helt enkelt för att jag de facto är barnets moder? För att det statistiskt är fler mammor än pappor som har vårdnad om sina barn? Kanske är det så att vi mammor tycker det är mer politiskt korrekt att barnet jobbar vid tidig ålder än vad papporna gör? Förmodligen så tror förlagen att vi mammor är mer lättköpta, vilket förmodligen också är helt korrekt.

 

Jag kan se framför mig hur barnet plöjer igenom alla erbjudanden och med allt större ögon börjar drömma om alla premier han eller hon kan få. Vidare kan jag se framför mig hur pappan inte orkar tjafsa om saken och hur mamman tillslut faller till föga om barnet bara lovar att sköta allting själv. Barnet lovar och i sista scenen ser man hur mamman tar med sig katalog och blankett till fikarummet på jobbet och mot hembakta bullar mutar sina kollefor att handla något, bara för att barnet i alla fall ska få något mer än en rosa högtalare som ser ut som en gubbe och kostar 59 kronor på Teknikmagasinet.

 

När jag rotar runt bland kuverten ser jag ett som skiljer sig lite från mängden. Det är inte jättebra, det är inte till pappan men det är åtminstone inte heller till mig. Till vårdnadshavare för... Sen återstår det att se vad barnet säger när han ser kuverten och vem som bakar bullarna i slutet av oktober...

 

 

 

Idag fixade jag tandborste medan sonen åt frukost, jag lade fram kläder igår för att det skulle gå smidigt på morgonen och jag packar hans gympapåse på söndagkväll och torsdag kväll. Jag ordnar lek på eftermiddagen och så vi har gott om tid att göra läxorna på kvällen. Curla heter det säger min man hjälpsamt.

 

Okej. Och ikväll är det just stora läxläsardagen, det kom vi ju överens om igår efter att skrikandet var avklarat. För att överraska köper jag pannkakor och kräftor att inleda med. En god start måste ju borga för en god fortsättning? Vad tror jag? Att jag kan köpa läxlust åt honom? Muta hjälper inte! Och så drar vi igång kvällens lilla skrik och tjat och bläkalas.

 

Och jag tänker att det är väl bara jag som är världens sämsta morsa för allt jag omges av är överlyckliga och konfliktfria familjer överallt. Det är den där jävla facebooklyckan som slår mig just i fejset varje dag. Varje morgon, varje kväll. Upp med bilder där man ser fin och trevlig ut och framför allt väldigt glad. Glada barn som tränar, som bakar, som tältar, som har fått en hamster eller är på Gröna Lund. God mat och massor av vinflaskor och en och annan lyxpryl flaxar förbi. Och missförstå mig inte nu. Jag unnar alla att vara glada och det är trevligt att se trevligheter men jag måste släppa lite på min egen klyschighet.

 

Ibland händer det att någon skriver om det riktiga livet och då ryggar vi tillbaka lite. Va? Varför måste hon lägga ut det på facebook av alla ställen, det blev ju jättejobbigt nu. Jag är precis som alla andra, eller som de flesta andra kanske man ska säga, har precis samma bilder och samma klämkäcka kommentarer till. Det ska vara lite roligt och någon måste väl i alla fall trycka gilla på mitt inlägg den här gången? Jag upptäcker mitt i mitt vuxna liv att jag har blivit en facebookbekräftelsejunkie (den kan ni lägga in i SAOL) och det känns så där.

 

 

 

Så hej på er, jag tar en paus från glada facebook, och vem vet, jag kanske överlever eller jag kanske får abstinensbesvär. Vi ses väl här eller där eller varför inte på stan rentutav?

 

Det lilla barnet är hemma för hon har kräkts. Hamsterhagen är uppbyggd, hamstrarna springer omkring och barnen roar sig med att titta på dem medan mamman försöker jobba lite.

 

I bakgrunden hör mamman lite egensnickrad sång och lite gull-gull-ljud så hon läser mail och tänker på annat. Ett hamsterhjul snurrar, några frön prasslar...och så plötsligt tränger ett helt annat ljud igenom:

 

Blodet droppar, blodet droppar, bloooooooodet droppar....

 

Hm. Nu måste jag nog hämta en kaffe.