JUNO

Samma år som sonen fyllde åtta kom det plötsligt en stor hög med reklam för att sälja jultidningar. Eftersom man inte får göra reklam riktad till barn så skickas det till en förälder och inte vilken förälder som helst utan mammaföräldern. Och nu var det tydligen dags att idka lite barnarbete igen. En två tre många paket med premier av alla de slag; tjäna till ett ridläger, pengar, DVD filmer, telefoner, rädda en panda (och tjäna en slant till dig själv också) eller bara för att det som Sveriges ÄLDSTA Jultidningsförlag hävdar "Det är roligt att sälja jultidningar!"

 

Förlag efter förlag adresserar sin reklam till mig, barnets moder. Varför? Helt enkelt för att jag de facto är barnets moder? För att det statistiskt är fler mammor än pappor som har vårdnad om sina barn? Kanske är det så att vi mammor tycker det är mer politiskt korrekt att barnet jobbar vid tidig ålder än vad papporna gör? Förmodligen så tror förlagen att vi mammor är mer lättköpta, vilket förmodligen också är helt korrekt.

 

Jag kan se framför mig hur barnet plöjer igenom alla erbjudanden och med allt större ögon börjar drömma om alla premier han eller hon kan få. Vidare kan jag se framför mig hur pappan inte orkar tjafsa om saken och hur mamman tillslut faller till föga om barnet bara lovar att sköta allting själv. Barnet lovar och i sista scenen ser man hur mamman tar med sig katalog och blankett till fikarummet på jobbet och mot hembakta bullar mutar sina kollefor att handla något, bara för att barnet i alla fall ska få något mer än en rosa högtalare som ser ut som en gubbe och kostar 59 kronor på Teknikmagasinet.

 

När jag rotar runt bland kuverten ser jag ett som skiljer sig lite från mängden. Det är inte jättebra, det är inte till pappan men det är åtminstone inte heller till mig. Till vårdnadshavare för... Sen återstår det att se vad barnet säger när han ser kuverten och vem som bakar bullarna i slutet av oktober...