JUNO

När jag var arton år, fyllde min syster tjugofem. Hon kommer aldrig låta mig glömma att det var just jag som gav henne en av de grövsta förolämpningar hon fått. Att jag tyckte man blev tant när man är tjugofem (och käring vid trettio).

 

När blir man tant? På något magiskt vis skjuter man ju hela tiden upp gränsen för när man blir tant. När jag jobbade på Ericsson och var tjugofyra år, alltså näst in till tant enligt en artonårings definition, så var jag i ungdomsgänget och tanterna var väl i alla fall närmare fyrtio! Så då måste vi definiera tant. Handlar det om hur gammal jag är?

 

Är man tant när man närmar sig fyrtio? När jag fick mitt andra barn var jag närmare fyrtio, var jag en ammande tant då? Jag är väl ungdomlig? Har kvar alla mina barnsliga sidor och trycker ner mig i samma tights som då jag var arton år, men tights är tights, vissa har rosor och keruber på sig. Det är väl typsikt o-tantigt så säg. Eller är man tant när man febrilt gör allt för att unvika att vara en tant?

 

Om man nu vägrar vara en tant, så kanske man ändå kan vara lite tantig? Nä det är fan ännu värre. Definiera tantig. Är det när man har grått hår? Det fick jag när jag träffade mig man, typ tjugoåtta alltså. Eller är det när man färgar bort det gråa (det börjar jag med när jag var tjugoåtta) eller när man går i permanentvätske lila hår?  Är det när man börjar ha eccoskor? Handlar sina kläder på DEA Axelssons?

 

Jag har nog blivit en tant ändå. Jag handlar inte på Axelssons det är inte därför. Det är för att jag har fyllt fyrtiofem. Fyrtiofem visade sig vara definitionen. Det har inte smugit sig på mig. Det kom över en natt. Åldern, tanten, insikten. Jag körde upp till Åre på fredagen, då var jag fyrtiofyra år och tyckte det var lite roligt att köra bil och poppa musik. Jag körde sedan ner från Åre på söndagen, då var jag fyrtoifem år och tyckte det var klart obehagligt att köra om långtradarna, fast det var två filer. Bara för att det var lite mörkt och låg lite snö i mitt körfält? Japp.

 

När jag var arton år ville jag ha en sån här bil:

 

 

Det är ljust. Barnen läser och hjulen rullar på. Det blir lite Ahlgrens bilar, en vacker solnedgång, coffee to go i Gävlebro.

Har vi ärit middag än? Nej klockan är halv fyra. Den lilla har tråkigt. Hon känner sig lite åksjuk om hon läser mer. Mamman har tråkigt. Takräcket visslar. Samtalsämnena tryter. Men då är det så tacknämligt att vi åker våra 70 mil år 2016.

Surfplattor till barnen och Vinter i P1 till de stora. Trevligt med teknik och lite sällskap av Hans Rosling :)

När klockan är 16.23 har jag helt okej tidsplan vilket jag nöjt deklarerar för maken i telefon. Själva planen är att skriva klart sista mailet och sedan ta tåget 16.34 hem. Elva minuter. 

 

På något magiskt vis glömmer jag varje gång bort att:

a) det har gått 1 minut redan innan jag lagt på luren. Tio minuter

b) 1 minut går åt att avsluta nämnda mail och ytterligare 1 för att stänga av och kasta ner datorn i väskan. Åtta minuter 

c) 0,5 minut för att byta skor och 0,5 till för att knyta dem. Sju minuter

d) 1 minut att springa och kissa. Sex minuter

e) 0,5 minut att ta på jacka, överdragskjol, mössa och vantar. Fem och en halv minuter

f) 1,5 minut för att vänta på hissen och 0,5 för att åka den från plan 4 till plan 0. Tre och en halv minuter

g) 0,5 minut att vandra ut på gatan och inse att klockan hunnit bli 16.31. Tre minuter.

Skit också. Springer som en jävla galning med flaxande kjol, flaxande sjal och flaxande armar. Slår nästan omkull en tant som rör sig i ultrarapid utanför Coop. Hur är det möjligt att röra sig så förbannat långsamt?! Benen värker när jag springer upp för trapporna till perrongen.

 

"...se upp för dörrarna..." 

Kan knappt röra mig. Kan absolut inte andas. Kastar mig in på tåget. Jävlar vad snabb jag var! Tre minuter från porten på Tegelbacken till tåget är nytt personligt rekord. Det vill jag aldrig göra om.

 

Solen skiner, det är minus elva grader och verkar vara en helt fantatisk dag. Då gör familjen följande:

 

Elvaåringen går på bio.

Pappan sitter i bilen (på väg till och från bio).

Sjuåringen leker inne med kompisen och ska INTE gå ut.

Mamman frostar av frysen, tvättar och gör rent ugnen.

 

Det är verkligen rätt så udda prioriteringar. Hon som kallar sig mamman har kommit på att det är ganska vanligt förekommande i hennes huvud. Att göra udda eller rent utav skitkorkade prioriteringar. Men hur gör folk som plötsligt bara "nu ska jag bara göra bra prioriteringar" och sen får det att fungera? En person som är från förr beslöt sig för att bara göra sådant som hon ville och det låter ju fint men problemet med det var att det kom ett enormt mått av egoism och personen blev så dryg att det inte gick att umågs med henne efter det.

 

Att bara göra sådant som man mår bra av måste ju inkludera ett visst mått av sådant som andra mår bra av, annars lever man singelliv... och om man ska frosta av frysen är det ju superlämpligt när det är minusgrader och dessutom helg. Och om man ändå sitter inne och glor på is som smälter kan man ju lika gärna ta ugnen på en gång så är det gjort sen. Kanske inte så asdum prioritering ändå. Men jag längtar ut!!!

 

Så nu sitter vi här hela familjen. I bilkö. I grisväder. Och tänker på hur fin han är ❤

Men det är svårt på morgonen också. För man vaknar vid 03.00, 04.30, 05.00 och tillslut kan man inte somna om mer. Om man inte heter Per förståss, då sover man lite till. Men barnen är uppe och läser bok och lägger patiens och elaka mamman tvingar dem i säng igen. Om ni inte kan sova så bara ligg där en halvtimme, okej?

Så. Själv kan jag inte heller sova men jag är fan inte pigg. Bara vaken. Ligger med mobilen under täcket och skriver i smyg precis som om någonting kan göras i hemlighet på internet!

05.40. Mamma, det har gått en halvtimme. Jag har legat still i en halvtimme nu! Barn 1 kliver upp. Punkt slut. 

05.45. Mamma, nu har jag försökt jättelänge!! Barn 2 kliver upp. Så då gör väl jag också det. Godmorgon.