JUNO

Så många personer är anmälda till årets Tjejmil och det är fem dagar kvar. Jag var så taggad men nu har jag lite tappat sugen. Precis i tid va. Det måste vara tävlingsnerver, prestationsångest och en inbyggd förväntan om att göra mig själv besviken. Sextiofem minuter, sextio eller mindre. Vilket ska det bli på lördag?

Jag ska springa i en klunga av drygt trettiotusen andra tjejer. Ingen kommer att titta just på mig. Och med största säkerhet är det inte heller någon som blir besviken om jag springer på mer än en timme, eller ens bryr sig. Men ändå drabbas jag av lite hjärtklappning när jag tänker på det.

Jag drömde en mardröm om att jag sprang på sextiofem minuter. Hur gör eliten? Som Blixten McQueen? Jag stjäl hans mantra; jag är fart, jag är fart, jag är fart...

Juno

Mamman tittar på sina fina barn. Hon ger det stora barnet en kram och säger:
- Vet du Joar att jag tycker du är världens finaste kille?

Barnet ålar sig ur mammans famn och svarar:
- Tack mamma, kan jag gå till Anton nu?

Okej okej. Hon fattar att han vill leka med kompisarna. Det lilla barnet sitter för sig själv och donar med lite duplo. Mamman sticker in huvudet i hennes rum och säger:
- Vad söt du är Elsa, vill du ha hjälp att bygga?

Barnet bevärdigar inte modern med en enda blick när hon svarar, och nickar så den lilla tofsen vippar:
- Jag vet det. Jag bygger själv tack.

Mamman går och lagar mat.

Juno

Klockan åtta och trettio började sonen officiellt skolan. Riktiga skolan. Klass 1A ska han gå i. Ryggsäcken är bortbytt mot en axelbandsväska med Darth Vader på. Alla ungarna samlades i regnet först och sen i sitt nya klassrum. Föräldrarna var välkomna att vara med en liten stund...

Barnen sitter i ring i alfabetisk ordning på den röda mattan och fröken går igenom vad som ska ske under dagen. Raster, jobba hårt, lunch, sommarläxan som var att ta med en sten och berätta om... Barnen räcker lydigt och ivrigt upp händerna för att få prata.

Anton: Jag gillar att jobba hårt!
Julia: Jag har tappat min sten för det var ett hål i min väska.
Julias mamma: Jo, det är faktiskt sant...
Onur: Jag tycker också om att jobba hårt.
Robin: Måste jag sitta bredvid Onur?

Allt viktigt ska avhandlas.

Juno

Familjen gjorde en kvällsutflykt till Hamra. En riktigt fin och stilla kväll och typ lagom med knott.





Joar fiskar...





Elsa gungar...



Per idlade mest omkring tror jag och jag, jag testade att springa till den nya appen. Fast det var nog något fel på den för det var hiskeligt vad långsamt det gick...

Juno

Maken är någonstans mellan Nikkaloukta och Abisko tillsammans med sitt tält, sina kängor, massor av renar, lite whiskey (eller det är inte säkert att den finns kvar i skrivande stund), två kompisar och typ tvåtusen andra vildmarksmänniskor. En etthundratio kilomter lång vandring i tävlingsformat är det som drar dit så många entusiaster, Fjällräven Classic. Jag hade ingen aning om att det fanns en sådan tävling men så är jag just ingen vildmarkstyp heller så det kanske har sin naturliga förklaring.

Folk frågar om det går bra för grabbarna, men jag då? Är det inte mig ni ska fråga om det går bra? Det går inte bra. Jag tycker inte det är okej att han är borta från mig. Jag är usel på att vara ensamstående mamma.

Jag vet inte vad det är för fel på mig men så fort jag är ensam hemma så får jag lite städpanik. Och så drabbas jag av ett rejält "åh barnen har så tråkigt med bara sin sura morsa hemma, så nu måste vi göra tusen miljoner roliga saker". Ända tills pappan kommer hem igen. Nu kan man ju räkna ut med lilltån vad som händer...jag städar, försöker roa barnen, har ångest för att jag inte är klar med städningen och för att jag jobbar för lite och för att jag inte ägnar mig tillräckligt åt barnen. Jag överaktiverar barnen och de blir tröttare än de orkar vara och jag med. Alla som är övertrötta skriker, surar och har svårt att sova. Hepp.

Nu sover barnen. Jag har sprungit mellan deras rum och sängar och badrum och vattendrickande och kissande och jag längtar intensivt efter att min man ska komma hem så ordningen återställs. Så han kan somna hos lillan och jag kan sitta i lugn och ro bredvid mitt stora barn och spela Angry birds på telefonen samtidigt som vi tar ett gemensamt beslut att skita i städningen just idag.

Jag vet att det är långt men skynda dig lite är du snäll. Vi längtar efter dig.

Juno

Alla vill bestämma... men ibland är det så jobbigt att ta beslut. Vi pratade om det på jobbet idag, om det är bra eller dåligt för barn att alltid ha ett alternativ att välja på. Vill du ha höger eller vänster, stor eller liten, blå eller rosa? Såklart barn vill välja saker och vara med i beslutsprocessen. Men kanske inte alltid, inte i vartenda beslut som ska tas.

Det kan vara svårt att välja. Man får lite beslutsångest, åh den blå är fin men det är ju den rosa också...eller så försöker de välja det som de tror att vi vuxna förväntar oss, eller blir glada av. Då kan det ibland vara skönt att någon har bestämt åt en, idag får du två vänstervantar så tar du högervantarna imorgon till exempel.

Och just nu har jag lite svårt att ta beslut här från soffhörnet där jag sitter med datorn i knät. Först trodde jag att jag skulle springa men så blev det inte så. Då blev det svårt. Då blev det ska jag cykla istället eller springa en kort sväng i alla fall? Eller ska jag bara sitta här i soffan och drägga? Fast jag borde passa på att ge mig ut medan maken är hemma, sen kan jag inte lämna barnen själva. Högertummar eller väntertummar? Springa, cykla, dega?

Vem ska bestämma åt mig? Jag låter slumpen bestämma. Nu, precis nu surfar jag in på tv.nu och kollar om det är något som verkar vettigt på teve. Om det är det ska jag cykla till det programmet. Om det inte är det ska jag sitta kvar vid datorn. Okej?

Vänta lite...

Så. Inga gamla avsnitt av Bones, eller CSI, eller Law and Order. Ingenting med Julia Roberts eller Julia Stiles eller Reese Whiterspoon. Inga blå och inga rosa program. Då så. Jag surfar vidare. Åh vad bra det blir man slipper bestämma allt själv.

Juno