JUNO

Det är lunchdags. Mamman plockar lite med tallrikar och mat och ropar på barnen att de ska komma och äta. På vägen till besticken passerar hon skålen med julgodis. Dottern tittar upp och frågar misstänksamt "Vad tuggar du på mamma?" En tryckande tystnad sänker sig över huset medan mamman febrilt letar efter en hygglig lögn.

 

Hon äter godis säger pappan solidariskt. Va, nä såklart inte ljuger mamman. Sonen sträcker fram näsan och sniffar. "Du äter fudge, mamma!" utropar han. Nähä, det gör jag inte alls, ropar mamman glad över att slippa ljuga mer. Jag äter faktiskt knäck!

 

Och sen varför mammor får äta godis innan maten när barnen inte får, det var en lång och svår diskussion. Det är inte bara lättare när de blir större och förstår mer.

 

Plan A. Skapa en kalender med bilder på barnen i god tid innan jul. Typ så där i November när jag är ledig så allt är klart när jag börjar jobba och jag behöver inte alls tänka på det innan jul.

 

Plan B. Skapa en kalender i början av december så jag kan skicka ner en till Sara i Australien innan jul.

 

Plan C. Oh, om man skickar in den innan jul kan man få 20% rabatt. Det vore ju trevligt!

 

Plan D. Skit i rabatten men det vore fint om kalendern kunde hinna med deadline den 17 december så jag kan ge den till familjen på julafton.

 

Plan E. Vem har sagt att den måste ges just på julafton? Sånt tjafs, om den görs i början av nästa år räcker det gott och väl. Någonstans här var det som jag insåg att alla "sista minuten erbjudanden" gick ut om typ två timmar och näää jag orkar inte sitta uppe halva natten för det. Blö.

 

Och sen var det lite trist att få säga till föräldrarna att ni får ingenting nu men en kalender kommer näst år, vi lovar. Men idag drog mellandagsrean igång. Hann du inte beställa dina kalendrar innan jul? Beställ nu och få 50% rabatt... Ha ha, tack! Nu är de klara och inskickade, utan större svordomar och till ett bättre pris än förväntat.

 

Smakprov. April månad.

  

 

It's the same procedure as every year James. Julafton är den 24:e december och det är årets gladaste dag (har någon som jobbar med marknadsföring på en leksaksaffär bestämt). Jag lyssnar på alla som hetsar runt och letar efter julklappar och tänker att på förmiddagen den 24:e december brukar det vara rätt lugnt på stan, jag tar det då. I lugn och ro liksom. Vi ska ändå inte ha så mycket julklappar i år, det är bara barnen och så kanske något litet symboliskt till fröken på skolan, dagis, gudbarnen förstås... jo och så kanske barnens bästa kompisar ska ha något när jag tänker efter.

 

Om man börjar i tid kan man ta det lugnt sista veckan innan jul. Det som är gjort är gjort. Eller? Nja, det är just ingen idé att städa för tidigt för det tar max en dag så drar tromben genom huset och det syns inte att man ens tänkt ordet städa. Dessutom visade det sig att pepparkakorna hann ta slut och jag fick handla julskinka två gånger. Mina julstjärnor har hunnit vissna och hyacinterna likaså. Men men, gjort är gjort.

 

I övrigt är det ju skönt att just julen är en så förlåtande tid. Det är ju verkligen helt okej att man inte städar, dammråttorna vill inte heller gå i fällan, de vill också sjunga hejsan hoppsan fallerallera när julen kommer ska varenda unge vara gla'. För att inte tala om hur glada ICA och Coop blir när man drar sin vagn och sitt kreditkort efter familjen Dafgårds så gott som hemmagjorda köttbullar, risgrynsgröt på påse, färdigskållade mandlar och övriga låtsashemmagjorda saker.

 

Så alltså sitter jag här i julefrid och allmänt bombnedslag och känner mig avslappnad. Öh. Eller så stirrar jag lätt hysteriskt på de oredigerade bilderna till fotokalendern som man måste skicka in idag om man ska kunna ge den i julklapp till barnens morföräldrar samtidigt som jag häller en kanna vatten över stendöda växter i någon naiv tro om återfödelse och typ hundra kilo tvätt.

 

Men klockan är bara kvart över tio, det är nästa två timmar kvar till deadline på albumet och hurra, det finns fudge kvar och om man räknar lite till så är det faktiskt hela etthundratrettiosju timmar kvar till Kalle och hans ofärgade vänner. Massor med tid.

 

 

 

Eftersom familjen ska till landet i eftermiddag tiggde jag skjuts till stan. Det var toppen men tidigt för bästis chaffis åkte vid sextiden si så där. Och trots att jag fick vänta länge på bussen på centralen var jag först på jobbet. Och nu vill jag bara säga att det kanske inte var helt begåvat av en feg och mörkrädd typ att kolla på julkalendern på bussen.

 

För även om Staffan och Jean är snälla spöken så är de spöken. Och även om anrika huset jag jobbar i "bara" är ett anrikt hus och inte ett gammalt slott så är det mörkt. Och alltså sprang jag från lysknapp till lysknapp genom alla kringelkorridorer och nu sitter jag här i halvmörkret och spejar nervöst efter husspöken.

 

Bu!

 

Den åttaåriga sonen glömmer saker till höger och vänster. Hans mössa, pappans mössa, X vantar cirkulerar och ibland finns det några högervantar och ibland finns det några vänstervantar, ett och annat par gympaskor, ett par jeans försvann (!) och otaliga handdukar. Det här är irriterande men inte så viktigt.

 

Lite mer noggranna brukar vi vara med att be honom ta hem sin telefon och sina nycklar. Oftast är han superduktig och kanske finns det ett lite starkare incitament i att minnas att plocka hem sin mobil än i att minnas att ta hem en sladdrig, blöt och kall handduk efter simfritids. Men oavsett, när det går att påminna honom om att ta hem en sak när man pratar i telefon och han tre minuter senare har glömt det...

 

...då blir jag blir lite nervös och förstår att det är mitt fel. Jag har ju visat vissa tendenser till att ha glömt vad jag skulle göra när jag klivit över tröskeln till nästa rum. Så jag har tänkt att det återigen är ett släktdrag där den stackaren har ärvt mina sämre sidor.

 

Men ikväll vet jag bättre. När sonens kompis blev hämtad av sin pappa frågade pappan om hans åttaåriga son hade hittat sin pulka som han glömt i skolan. Jadå svarade grabben nöjd men fortsätter "fast jag glömde den på simfritids istället". Va?! skrek kompispappan och jag skrattade lyckligt.

 

Det är inte genetiskt, det är inte mitt fel att sonen glömmer saker överallt, det är en "åttaåriga grabbar grej". Vilken enorm lättnad!

 

För några dagar sedan parkerade jag min bil på infartsparkeringen i Farsta Strand. Det är en sån där parkering där man mot SL-kort står kostandsfritt. Man får en biljett och så lägger man den i fönstret på bilen och så är allt frid och fröjd.

Om man inte har lite bråttom förstås. För då kan det hända att man slänger igen sin bildörr och springer till tåget. Och när man slänger igen sig bildörr kan det hända att den lilla papperslappen flaxar lite av lufttrycket. För att sedan lugna sig och lägga sig på mage. För en giltig biljett som ligger på mage betalar man 550 kronor.

Extremt irriterande. Så tänk på att ta er tid att stänga dörren med yttersta försiktighet, annars blir det dyrt. Eller skaffa en liten hållare åt biljetterna är ju också ett alternativ förstås.

Juno

Här på bussen. Luktar det gammal svett. Jag hoppas att det inte är jag...

 

Alla är vi drabbade av snökaoset. Men den här stackarn är den mest drabbade jag har sett idag. Så hur eländigt jag än tyckte jag hade det när jag satt fast på Stockvägen insåg jag senare att det inte var i närheten av så illa som det kunde ha varit på Centrumvägen med deras nya fina superdjupa diken...

Hua.

 

Egentligen hade jag tänkt ge mig efter pepparkakorna men så kom jag på att sonen hade sålt saffran för sin scoutförening. Och vi hade köpt saffran. Alltså gav jag mig i kast med lussebullar också. Se vad fint saffran är innan det mals och hamnar i den pyttelilla halvgramspåsen!

 

Och eftersom jag fick hjälp av fyraåringen att baka ut alla lussebullarna så blev även de fina =)

 

Det är så bra med vindruvor. Det finns i barnvariant och i vuxenvariant =)

 

Det är den första december. Mamman är minsann lite upprymd över att få lämna över leksakskalendrar som kvällens överraskning. Det lilla barnet beter sig precis som sig bör "Joar blunda nu för vi ska få en ÖVERRASKNING" och sen dyker det upp en kalender med Playmobil och något med prinsar och prinsessor och kalaset är ett faktum.

 

Så är det när man är fyra år. När man är åtta år är man inte lika lätt att tillfredställa. Tydligen. "Åh, en lego Star Wars kalender" hörs en lätt besviken röst. Va? Var det fel? Mamman som trodde att det var Star Wars som var da shit och köpte den här kalendern för ungefär tusen år sedan, förmodligen mycket dyrare än nödvändigt bara för att säkra hem den åt sonen, och så är det fel?

 

"Jag hade egentligen velat ha en lego City i år men den här kan också duga" säger sonen. Sedan måste det vara så att mamman har uselt poker face för sonen tittar upp och säger vidare "men jag vill GÄRNA ha fler gubbar och titta mamma, det här lilla skeppet är ju jättefint!!!". Gullunge. Nästa år skippar vi överraskningarna och låter barnen välja sina kalendrar själva.

 

Parallellt med att blogg.se har utvecklat sig till sämre funktionalitet än tidigare (och jag är superless på dem nu) har jag gått två kurser i Wordpress. Det leder helt logiskt till att jag blir mer och mer övertygad om att jag måste bygga mig min egen bloggsida. Och då visar det sig inte helt överraskande att juno redan finns som domän. Det är några arkitekter som kör på "mitt namn"! 

 

Så vad ska jag ha för adress då? Ska jag byta namn eller bara adress? Innan jag kan börja bygga något måste jag ju heta något. Vad snopet. Några tips på bra domainnamn för en minibloggare?