JUNO

Sportlovsvecka och jag tänkte att det kanske kan löna sig tidsmässigt att ta bilen till jobbet eftersom alla är i fjällen. Typ.

 

Måndag morgon och står i valet och kvalet. Ska jag ställa bilen på stora vägen och betala hundratjugo kronor för en dag? Alternativet är att stå på gatstumpen framför jobbet där det är parkeringsförbud och kanske betala noll kronor eller uschligt många kronor om lapplisorna går förbi.

 

Tisdag morgon och jag står i valet och kvalet. Det gick ju bra igår men då kan man ju ge sig fan på att det straffar sig att bli övermodig...

 

Onsdag morgon och jag har redan bestämt mig. Lapplisorna har också sportlov och jag ska ju bara jobba till tolv idag. Men så faller det sig så att parkeringsplatsen på jobbet är ledig. Even better.

 

Klockan är tolv och jag står i valet och kvalet. Gå hem och logga på imorgon för att fixa det sista eller stanna en stund och bli helt ledig resten av veckan. 12.28 går chefen ut genom dörren för lunch. Jag har max fem minuter kvar. 12.30 ringer chefen. Det går lapplisor på stora vägen. 12.36 lämnar jag huset och på gatan framför huset står en nylappad bil men den är inte min!

 

Jag borde kanske köpa en lott idag.

 

Juno

Jag börjar så smått återhämta mig. Precis som om det varit jobbigast i världen för mig, det är ju syrran som haft den stora festen och det är hennes barn som är de stora hjältarna. De som klev upp och höll världens finaste tal till sin mamma inför hundrafyrtio pers typ. Så vad har jag att gnälla över? Men jag gillar att gnälla lite, då känner jag mig dubbelt så duktig efteråt.

 

Och nu är talet hållit, och fast jag inte är ett barn så har jag våndats endel över det. Inte så mycket över det faktum att det är många personer utan över fasan att vara tråkig (inför många personer). Som tur var fick jag hjälp av min nioåring som föreslog "varför säger du inte bara att du är glad att vara hennes syster?" och det har han helt rätt i så det sa jag och det blev precis rätt! 

 

Kroppen däremot tog lite stryk, vem är det som är lillasystern egentligen? Borde inte jag för alltid ha förmånen att vara pigg och fräsch efter en natts festande? Jag som är den yngre av oss. Fasen, fötterna hade dansat klart vid två och då var de lagom glada och huvudet var tungt dagen efter och på kvällen värkte halsen, förmodligen av ren utmattning. Det är rätt löjligt.

 

Jag var tvungen att inleda den här dagen med att gnälla lite också, som ett intro till att hasa mina sju kilometer runt Djurgårdskanalen. Och det funkade idag med, efter gnäll kommer action. Så nu vet ni. Om jag gnäller är jag bara på väg att göra något, ni kan fortsätta hålla era öron stängda...

 

 

 

Igår sprang någon runt i Haninge centrum. Denna någon hittade ingenting. Denna någon bestämde sig för att ingenting heller behövs. Det finns kläder i garderoben hemma och det finns fina lånade klänningar. Det löser sig.

 

Idag sprang någon runt i Farsta centrum. Denna någon hittade ingenting. Denna någon hade plötsligt glömt bort gårdagens kloka beslut och börjar desperat prova klänningar utan framgång. Halvdeppigt. Någon känner sig plötsligt lite småfet, dallrig och plufsig mest i varje klänning som provas. Och hur bisarrt det än kan låta så tar denna någon just då det totalt obegåvade beslutet att gå in i en UNDERKLÄDESAFFÄR. Eh? En och halv timme senare, är det inte längre en känsla, det är ett manifest. Daller och småfeta skinnslamsor hänger och dinglar både här och där. Underklänningar som samlar ihop och döljer slamsor är ett skämt, de går inte ens att se vad som är upp eller ner på och de fastnar på låren!

 

Det är mer än heldeppigt. Så det måste bli tröstshopping.

 

Snart är det dags för panik. Nu gäller det bara att noga överväga vad jag ska ha panik över. Tiden innan festen är klart begränsad så det finns inte utrymme att ha lyxpanik.

 

Så. Nå? Presenten hon inte vill ha, present till barnet som har kalas imorgon eller presenten till barnet som har kalas på söndag? Kläder till mig, ångest över att ha klänning eller kläder till barnet som ska vara monster och deppar över att inte ha klänning?

 

Äta, handla eller springa?

Skriva tal, jobba, sova? 

 

Så är det. Stenhård konkurrens bland vad man kan ha panik över. Men å andra sidan, det är bara fredag imorgon. Jag kan vänta till lördag morgon med att välja. 

 

Juno

För typ två månader sedan hade dottern öroninflammation. Nu var det sonens tur att ha ont i örat. Så på förekommen anledning sitter mor och barn återigen i väntrummet på vårdcentralen denna måndag morgon. Barnen hänger i barnväntrummet. Mamman hänger utanför. En läkare i pumps kommer trippande, ropar upp barnen och leverar dagens första högklackade känga. "Jaså är du med, jag trodde du hade lämnat barnen själva här". Tack för det. 

 

In till läkaren som ett: gnäller över att dottern som inte är sjuk tar upp deras dyrbara akuttid, två: konstaterar att sonen har en inflammation i höger öra. Penicillin i fem dagar. Tål pojken penicillin? Mamman tänker, har han ätit penicillin förut? Hon tror inte att det är några problem. Nu tittar läkaren med höjda ögonbryn på mamman och sparkar till rejält. "Du är väl barnets mamma?" Ja men... Medicinen ska doseras så läkaren vänder blicken mot sonen. "Hur mycket väger du?" men hon bryter lite och sonen tittar oförstånde tillbaka och undrar vad väggarna har med saken att göra?

 

Frostade väggar. "Vet du inte hur mycket du väger?". Ge dig nu mänska. Ta ut ditt usla morgonhumör på mig men låt barnen vara. Ro hit med receptet så ska du få slippa oss omgående. Fortfarande i väntrummet sitter vännen A och väntar. Förhoppningsvis på en mindre arrogant läkare och tydligen på ett filmteam med Peter Haber i spetsen som kom dit för att spela in lite Beck.

 

Rättvist.

 

Juno

Klockan var ungefär tio på förmiddagen när jag rullar in bilen på parkeringen till Skogås centrum. Jag ska bara snabbt förbi och lämna en bok i inkastet på biblioteket. I telefonen har jag min mamma. När jag svänger in framför entrén så står en polis där och jag blir hyfsat förvånad när han viftar åt mig att stanna.

 

Först tänker jag: vad har jag gjort nu då?

Sen tänker jag: fortkörning på parkeringen

Och så tänker jag: ...ute och sladdar med PV:n och lyssnar på Sator...

Då avbryter polisen mitt i det roliga och säger: var vänlig och blås här

Då tänker jag: va?! ha ha

 

En spritkontroll klockan tio på måndagförmiddagen, det är ju lite humor. Eller så är det inte det, för om det på riktigt är befogat att göra alkotester vid den här tidpunkten så är det ju rätt tragiskt.

 

Till mamma säger jag: vänta lite mamma

(blåser i polisens rör)

Sen säger jag: jag är tillbaka, det var en poliskontroll så jag fick blåsa. Alkotest du vet

Då säger mamma: klarade du dig?

Då säger jag: va?! ha ha

 

Vilken fråga, det är ju lite humor. Eller så är det inte det, för om det på riktigt är så att min mamma undrar om jag klarade av att göra alkotest vid den här tidpunkten så är det ju rätt tragiskt. Jag tror jag väljer att anta att det var en retorisk fråga.

 

 

 

När man passerar en viss ålder, typ min så får man inse att man inte kan leva på Isadora och Loreal produkter längre. Så mycket har jag begripit och nu är det slut med att tvätta ansiktet med handtvålen och det är serum och krämer mot rynkor och andra skavanker som gäller. Och antagligen gäller det samma för smink.

 

Jag ska investera i något jag inte brukar ha. Puder. För man kan väl inte gå blank i nyllet på femtioårsfest? Men det har jag inte köpt sedan jag gick typ på gymnasiet. Och en ögonskugga och en rouge kanske vore fint för de som ligger i sminkväskan är nog sedan jag gifte mig och antagligen skadliga på grund av ålder. Tre saker. Och trots att jag kör tantknepet och sliter med mig 20% rabatt på ditten och 10% rabatt på datten, (och ja, kupongligan är väl också ett ålderstecken?! men i alla fall...) så kostar skiten typ femtonhundra spänn!

 

HUA! Är de inte kloka? För en liten liten låda i plast med brun färg i?! Jag förstår plötsligt varför senaste gången jag köpte smink var när jag gifte mig. Det är ju löjligt! Så fin blir jag inte oavsett. Fan, i ren chock och för att balansera värde, krona, nytta i mitt huvud springer jag in på ecco och köper två par skor för samma peng. SKOR, verkligen chock. Jag som hatar att köpa skor, men nu har jag vinterskor. Och puder. Vad bra, eftersom det är dags för vår... gamla tanter ska nog inte ha för mycket sol i sitt ansikte och det är ju definitivt inte nyttigt att bli kall om de små fossingarna.

 

 

 

13 februari 2014 fyllde min syster femtio år. Det är ju ingenting som kommer som en chock precis eftersom hon den 13 februari 2013 fyllde fyrtionio år. Om en vecka ska hon ha fest. Det är inte heller någon nyhet. Datumet bokades in långt innan inbjudningskortet kom, barnvakt fixat för så länge sedan att jag hunnit glömma bort att jag ordnat det.

 

Jag har alltså börjat ordna saker i god tid. Och sen glömt det. Och syrran själv reste bort. Och då var det inte på riktigt. Att hon fyllde år alltså, det firar vi ju ändå inte förrän det är dags för själva festen. Som är om en vecka. Shit! Och plötsligt slår det mig. Mitt i Vega. Mitt i Tommassin och ostkrokarna. Det är bara en vecka kvar!!!

 

En ynka vecka innan min fantastiskt unika present ska vara klar och mitt spirituella tal och hjälp... typ hundra pers... och vad fan ska jag ha på mig? Det är dags att dra igång en liten panisk tankeverkstad. Tack och lov för vänner som talar om vad jag ska ge och skickar med det jag ska ha på mig. Tack.

 

Efter att Alladin skrämts av ett par stampande fötter på läktaren, sprang han ifrån sin ryttare och lämnade honom på backen. Sen kom han lite skamsen tillbaka och puffade förlåt med mulen. Det gick bra. Barnet var skakat men inte skadat. Satt upp igen, travade lite. Det var förra veckan, fjärde ridlektionen och första avflygningen.

 

Just därför förberedde vi oss på att det skulle bli samma häst en gång till. För att visa att det går bra. Om jag får Alladin går det bra mamma, bedyrar han men om jag får Sunny igen blir jag glad.

 

Och det får han. Snälla Sunnygirl som han ridit de första gångerna. Som han förvisso får sparka sig blå på ibland men som inte springer ifrån honom heller. Han ser verkligen glad ut. Och trygg. Jag med så jag positionerar mig återigen i mitten istället för bredvid medan han tar täten och travar snett igenom och in på volten.

 

Jag glömde stolt. Min duktiga kille! Jag glömde tacksam. Tack snälla Tess som förstår att genom att rida sin kära Sunnygirl får jag en solskenskille! 

 

 

 

 

 

Vi ska ha utvecklingssamtal på skolan. Jag har själv förberett mitt samtal med många punkter som jag har bedömt om jag är bra, har blivit bra eller ska bli bra på. Både mamma och pappa ska komma på mitt samtal. Och försäkerhets skull kontrollerar jag att de vet vad det är som gäller.

 

Mamma: Hej då älskling, då ses vi i eftermiddag på din skola!

Jag: Ja mamma. Mötet börjar halv fyra.

Mamma: Ja Joar, det har jag koll på.

Jag: Det betyder inte att man kan åka från sitt jobb halv fyra!

Mamma: Aouch. Nej det förstår jag, jag lovar att komma i tid älskling!

 

Det är bra det. Man vet inte med min mamma. Ibland kommer hon inte från jobbet och ibland kör hon jättefel på vägen dit hon ska. Många gånger. Men nu tror jag på henne att hon kommer.

 

 

PS. Hon kom i tid faktiskt. Hon kom två minuter i halv fyra min mamma. Duktig mamma!

Det är en mild vinter och det är märkligt för samtidigt som det knappt finns någon snö i fjällen så åker folk skidor på Gärdet. Ser helt absurdt ut tycker jag.

 

Det är äntligen över. Body Pump passet är äntligen över och jag ramlar i princip ner för spiraltrappan på idrottshallen. Det är något oklart om tjejen i kassan ropar hej hej eller ha ha, jag utgår från det senare när jag på darriga ben stapplar mot parkeringen. In i bilen går okej, det är liksom bara att falla ihop och sen med våld dra in benen. Med ben som hoppar och armar som sladdrar studsar den stackars plåtlådan hemåt med rusande alternativt hackande motor. Hur kan det vara möjligt att man på ynka femtiofem minuter försätter kroppen i ett sådant läge att den inte går att styra hur mycket man än skriker åt den? Om jag alls ska komma till jobbet imorgon får jag snällt be maken om lov att låna den stora bilen med automatlåda i.

 

Det är melodifestivaldags igen. Egentligen är mitt intresse mindre än måttligt men nu råkar barnen tycka att det är värt att vara vakna för. Dessutom köpte vi biljetter till genrepet av finalen så det gäller att hänga med.

 

Barnen hejar på Yohio, jag ringer och röstar på Yohio, maken tittar på film på surfplattan och jag roar mig med att porträttera mig själv och min femåring medan nioåringen lider sig igenom hela "bygdens son".