JUNO

Precis samtidigt som vi får ta plats vid vårt bord sätter sig en snubbe vid bordet bredvid. Han tar direkt upp sin telefon och ringer till någon person som han pratar med relativt högljutt och på smattrande tyska. Samtidigt som han smattrar på bläddrar han runt i menyn. Sedan innan någonting hinner komma in reser han sig och ångar iväg, forfarande babblandes.

Medan killen är borta kommer det in en kopp te till honom. Eller nej, tre koppar te är det visst. Lite underligt tänker jag eftersom det omöjligt kan få plats tre personer vid hans bord. Men det visar sig inte vara ett problem eftersom alla kopparna te är till honom själv. När han kommer tillabaka, jo han pratar än fast lite lugnare nu, så gör han omsorgsfullt i ordning alla tre kopparna.

Till sina tre koppar te äter han förrätt. Carpaccio. Öser på olja, öser på balsamvinäger. Slevar i sig samtidigt som han snackar vidare. Två carpaccio. Tre carpaccio. Snackar oavbrutet. Vi stirrar på killen med gapande munnar. Bara va liksom! Jag kollar på killen på hans andra sida och inser att han också stirrar på det snackande matvraket med gapande mun. Asgarv. Vad är detta? Dolda kameran?

När den tredje förrätten är avklarad ligger det kvar bestick på bordet. Som används till hans huvudrätt. Som han inmundigar till ljudet av sin egen röst. Teet har väl båda kallnat och tagit slut. Helt jävla bisarrt. Nu är det uppenbart att det inte är bara vi närmsta bordsgrannar som reagerat på restaurangens kuf. När han lämnar ställen pratar han alltjämt i sin mobil.



Vi tänker att det kan vara skadligt att äta Carpaccio. Vilket är en anings oroande med tanke på att maken drog i sig en likadan förrätt (en gång). Våra farhågor bekräftades precis när snackisen hade försvunnit för då ringer makens mobil. Hej T. Ursäkta skrattanfallet men min make hade just drabbats av Carpacciosjukan. Hilfe.

Juno

Mamman har varit på stan med sina kompisar från jobbet. De har ätit god mat (otäckt mätt är hon nu), druckit vin, lärt sig lite nya saker om tjejerna och skrattat så tårararna rinner.

När hon kommer hem får hon veta att barnen blivit hämtade tidigt, familjen har ätit pannkaka, läxan är gjord (åh finaste ungen vad duktig han är!!!), barnen sover och de har haft en riktigt mysig kväll här i huset.

Bästa kombon. En riktigt bra kväll på stan utan dåligt samvete mot familjen. Så kan det också vara ibland.

Juno

År tjugohundraelva öppnade Sveriges Riksdag den femtonde september. Det var Reinfeldt, Kungen, syrran och jag. Och så några till. Lillasyster var med storasyster på jobbet. Och det var både fint, roligt, halvtrist, gott och sådär halvgott. Det var väldigt roligt att vara med och få se och uppleva.



Vet ni att det finns en Kungsången? Jag är inte en god monark, jag hade ingen aning. Och denna lilla Kungsång (en vers av fyra räckte) ska då alla sjunga för sin kung där han står vänd mot folket. Ja, eller i alla fall regeringen, riksdagsledmoterna, sin fru och sina barn. Jag undrar i mitt stilla sinne om han någonsin drömt om att avveckla denna omderna tradition och jag undrar vad folket ska sjunga för Drottning Victoria en dag?



Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!

När sången var avklarad förklarades mötet och Riksdagen öppnat. Kungen sken upp när han pratade om scouterna och Reinfledt sken kanske inte upp men han pratade länge och väl om Ansvar. I år är året då vi tar ansvar. Mingel och handskakningar med Juholt och andra politiker och jag kände pinsam som jag är igen ytterst få.

Syrran imponerade genom att med en startsträcka på ungefär två minuter samla ihop sig för en teveintervju. Och sen fick vi avsluta kvällen med ett tjusigt besök på Operan där vi såg en akt ur Svansjön och två ur Figaros bröllop. Mina ben fick spel och jag skämde ut mig genom att sitta och småsparka på en SÄPO-snubbe (förlåt så mycket för det). Det var en bra dag.



Juno

Sedan jag började springa den elfte juli har jag sprungit etthundratrettiofem kilometer. Jag ville bara säga det.

Juno

Det har varit tufft de senaste två dygnen. Jag har fightats med mig själv, med mina krav på mig själv, med min bild av vad jag klarar av. Vad som är bra eller dåligt, var gränsen går för good enough. Jag sprang min tjejmil. Jag sprang den på personbästa tid. Jag sprang den på en timme och elva sekunder. Elva jävla sekunder. Och jag blev sjukt besviken.

Istället för att känna mig stolt över att ha genömfört loppet, istället för att känna mig glad över min nya personbästa tid, istället för att bara vara nöjd och tänka att matchade min måltid på sextio minuter så blev jag besviken för att jag hade elva sekunders övertid.

Men till mitt försvar vill jag säga att jag i främsta hand inte är besviken på min prestation utan på min bristande organisation. Över trettiotusen anmälda ger långa kissköer. Över trettiotusen anmälda ger tryck på startgrupperna. Så jag ägnade hela milen åt att försöka slå mig fram, springa förbi, sicksacka mellan vaggande kossor. Otroligt frustrerande att komma i mål utan att ha kunnat ta ut steget en enda gång. Att komma i mål med massor av kraft kvar. Att komma i mål och orka springa några kilometer till.

Att inte få se vad all träning kunde ha gett för resultat suger. Men nu har jag gnällt färdigt. Nu skalar jag av den här erfarenheten och känslan av misslyckande. Elva sekunder hit eller dit. En dag kommer jag att inse det löjliga i att grina över elva sekunder. Kanske imorgon. Imorgon är en annan dag.

Juno

När grannen och jag ojade oss över snor och halsskrovel tyckte hennes man att det var lite inbillningssjuka på gång bland brudarna. Men nä. Tvärtom! Vi ignorerar alla sådana tecken. Det är inte nån av oss som är på jakt efter att slippa undan. Tvärtom! Vi ska runt och nu jävlar liksom.

Men, om det nu skulle vara så att min mardröm är en sanndröm så vill jag ha min småsnoriga näsa och mitt halsskrovel som ursäkt för att det inte blev bättre än så.

Och på tal om dåliga ursäkter så kom jag att tänka på en gammal gymnasiekompis som på ett gympapass slog mig med 21 - 2 i pingis. Sen sa han "om jag inte hade haft ont i tummen hade jag slagit henne med mycket mer". Men det var en parentes, det var ungefär tjugoen år sedan jag tänkte på honom, där ser man vad tävlingsnerverna rotar fram...

Sextio minuter är målet. Nu sover vi.

Juno