JUNO

Vi ska köpa en gatlampa. Det är så mörkt på vägen utanför oss. Och så pratar vi om hur bra det kommer att bli och hur konstigt det är att inga andra grannar tycker det är förbaskat mörkt utanför deras hus.

Utanför ett av husen står en tomte och lyser. Men just över julen räknas nästan inte, då är det ju adventsljus i varje hus. Hos oss lyser alltid någon lampa. Dels är jag mörkrädd, dels är det trevligt tycker vi. När det lyser i fönstren.

Jag står i köket och spanar ner mot de grannar som bor längst in på gatan.
-Hus som har helt släkt blir verkligen kolsvarta nu på vintern, säger jag.
-Hm?
-Ja men kom får du se, det går knappt att se att det står ett hus där.
-Vems hus pratar du om?
-De på åttan.
-Tja, de brukar släcka ordentligt men nu lyser det ju både på brokvisten och utanför tvättstugan, svarar maken.
-Va?
-Ha ha, det står en bil i vägen va? Ställ dig på en stol så ser du också över pickupen, säger han och skrattar hjärtligt (läs: hjärtlöst)
-Va?

Jag tror inte det är sant. Jag lever i mörker för att jag är för kort. Om en månad fyller jag år. Då önskar jag mig ett par inomhustofflor med platåsula. Jag vill också se ljuset.

Juno

Tidigt, tidigt en lördagmorgon. Barnet sätter sig kapprak upp i sängen.

- Var är mamma nippa?
- Va? yrvaket

Barnet drar obarmhärtigt av mamman täcket.

- Nippan borta!
- Joar, det är lite kallt, kan jag få tillbaka täcket?

Resten av täcket försvinner i en svepning.

- Där är nippan!
- Hej nippan
- Hej då nippan
- Hej då navel
- Hej då brötten

Täcket läggs på plats igen. Barnet lägger sig ner.

Juno

Jag har aldrig varit någon extrem tevetittare. I min ungdoms dagar skämdes jag över att vi var den sista familjen på norra halvan av jordklotet som hade svartvit teve. Samma sommar som jag skulle börja gymnasiet köpte mor en ny teve med färg. 1987 alltså.

Tio år senare köpte jag min första egna teve. En superbegagnad för femhundra kronor. Den använde jag till att se Ally McBeal på. Ingen text-tv men fjärrkontroll. För sapping mellan tv1, tv2 och tv4. När Joar kom fick jag för mig att jag skulle se massor på teve samtidigt som jag ammade. Alltså skaffade familjen ett dyrt och viktigt kort med många kanaler. Jag såg på OS. Eller läste en bok. Mest sov jag.

Nu har vi faktiskt en löjligt stor teve. Platt som en pannkaka hänger den på väggen. Vi har massor av kanaler. Och vi använder denna ohyggligt dyra investering till att se på CSI på. Och Pingu, Molly Mus, Lilla röda traktorn och en hackande Byggare Bob på DVD.

Och så råkade vi sappa in oss på House
Idag lämnade både herr och fru Abrahamsson datorerna för att klämma ihop sig i tevesoffan. Sappa sappa. Per hittade någon ny serie om en Doe som var allsmäktig snut, efterlyst och förvirrad. Bort med den. Nästa kanal. Först ser jag en kille som ser ut som Fonzie ungefär. Han äter biff. Fast han hade beställt pasta. Öh. Sen trillar han omkull och faller i koma. Nu ska han botas av -aha, doktor House. Inte hus. Argsint. Synisk. Arrogant. Bisarr. Och rolig. Jätterolig faktiskt.

Och nu har vi bestämt i budget 2007 att inte sälja teven, för vi får inget för den eftersom Joar har kört med leksaksbilen på den, utan istället ta bort de massvisa kanalerna. Så i vår blir det House in the house. Imorgon ska jag be min vän P som är på tv4 att övertyga dem om att köpa in CSI från kanal 5.

Juno




PS. Kille som ser ut som Fonzie blev räddad av argsint och synisk doktor som efter att ha dragit ut en polis, en brandman, en brandbil och en katt ur näsan på en unge förstod att Fonzie var gay och därför föll i koma efter att ha ätit biff. Slutet gott, allting gott.

här är pepparkakahuset. det är inte färdigt än. mamma säger att vi ska måla på huset också. vi ska inte äta huset nu. först ska det vara jul. här är skruvmejseln jag fick i julklapp igår. hamra. spika. 

oj.

mamma? jag...huset är lite trasigt nu. mamma ser inte, hon lagar mat. bäst jag äter upp biten. då märker hon nog ingenting. knaperi knaperi knus...

där ligger stora kniven. jag ska bara känna lite lite på den. nä. mamma tittar med stränga ögonen. men nu vet jag. sågen jag fick igår ser nästan lika ut som kniven. såga såga.

oj.

mamma? nu...hm. sågen råkade ha bort lite till av huset. dumma sågen. nu skyndar jag mig att äta upp den här lilla biten också. det märks nästan ingenting alls.



Joar

Vi skulle åka till Mexico. Hela jul och nyår skulle vi vara borta. En månad i sol och värme, bad, vila och äventyr. "Vi" innefattade mig, min man och vår son samt en annan familj som vi umgås mycket med och tycker mycket om. Men ibland blir det inte som man har tänkt sig.

Som det nu blev räckte pengarna inte riktigt ända fram till Mexico. De räcker hem till syrran på julafton och de räcker till norra Dalarna över nyår. Det är inte fel det heller. Jag älskar min syster och hennes underbara ungar. Mamma och pappa kommer också. Så det blir familjen, julmys och Kalle Anka.

Gnugga händerna
Kavla upp ärmarna. Här ska banne mig bli julfint. Jag förvandlades till värsta drakkärringen. Tjugofyra små paket i kalendern till sonen, baka baka till förbannelse, ljus överallt och städat ska det vara. Pepparkakshuset står halvklart. Paketen i kalendern är det ingen som kommer ihåg att öppna. Alla är trötta. På mig och mitt eviga pysslande som ingen har bett om och ingen vill ha.

En vecka kvar till jul och jag har glömt att köpa gran. Det är ju viktigt, ingen jul utan gran. Klar barnet ska ha en gran. Att riva ner barr ur. Dra i grenarna tills den välter. Pilla på kulorna tills de ramlar ner och går sönder. Snurra på ljusen så man inte vet hur man ska tända den igen.

Eller det kanske räcker nu
Den här hetsen över att trevligheternas trevligheter. Det är inte julens fel, det är jag som inte klarar av att vara lagom. Allt eller inget, liksom. Nu är det nog. På Bauhaus säljer de kungsgranar från nittionio kronor. Jag tar mina nittionio kronor och lägger i min hemliga spargris. Den som ska krossas nästa år och ta mig bort från julen. Vi kanske inte kommer till Mexico men vi ska väl ändå kunna ta oss lite längre än till Norrmälarstrand.

Juno

-mamma och pappa kommer!

men nu är de inte där längre. jag vet att jag såg dem genom fönstret. nu jagar lotta mig för jag ska ha kläder på mig. nej, jag vill inte lotta. nu har jag kläder på mig. vi ska gå ut.

 
theodor är pepparkakagubbe. victoria är lucia. jag är tärna. alla fröknar har glitter i håret. jag har glitter på mössan. nu går vi ut. jag undrar var mamma och pappa är.


alla sjunger. jag står här bak med lotta. jag kan sjunga pepparkakasången men jag letar efter mamma och pappa. det är jätte-jättemånga mammor och pappor här. och det är starkt ljus i luften hela tiden. det är verkligen svårt att se.

nu är vi klara. det rusar fram mammor och pappor hela tiden men ingen av dem är min mamma nenny och min pappa per. var är de? lotta ska hämta kaffe. du går ingenstans utan mig, jag kommer också med.


där. jag ser pappa. jag ser mamma. nu kan vi äntligen åka hem.

Joar

Mamman tog emot en filmsnutt från KH. Det ska vara en rolig film. Hon och barnet sätter sig tillrätta bredvid varandra på kontorsstolen. Och så trycker de på play. En röd gruximux dyker upp i bild. Ett finger petar den i magen.

Då skrattar den. Den skrattar så den nästan får spasmer. Den kastar sig hit och dit och hela tiden skrattar den. Och den kostar bara 900 spänn att köpa, står det. Det är inget att skratta åt, tänker mamman allvarligt. Barnet skrattar. Han talar också om tydligt vad gruximuxen gör för mamman, ifall hon inte skulle se det. Den skrattar, den sitter, den ligger, den sover, den skrattar igen.

Filmen är slut. För första gången. Mera! hojtar barnet bredvid henne. Mera skratta! hojtar han igen när den är slut för andra gången. Mera, mera, mera, mera. Mamman slutar räkna hur många gånger de tittar på skrattande gruximuxen.

En sak är klar. Det är oerhört irriterande. Hon är glad att barnet skrattar, självklart, det är ju det härligaste som finns och så vidare. Men är det värt vad som helst? Är det värt 900 spänn för att höra honom skratta? I kör med en röd gruximux.

Se. Begrunda. Och bedöm själva.



Om ni nu hör till skaran som tycker att det är värt 900 spänn. Snälla ni, köp den i julklapp till något annat barn!

Juno

en tvåårings dagbok. det är mina sidor, där jag kan skriva vad jag vill på mammas blogg. så därför ska jag berätta om det som är bäst i världen. en grävmaskin.

i flera dagar har det bott en jättestor grävmaskin hemma i mitt hus. den är gul. varje morgon när jag vaknar går jag till fönstret och tittar på den. idag var den vaken. då är det allra roligast.

men jag förstår mig inte på min mamma. hur kan hon tvinga mej till dagis när hon ser att grävmaskinen är vaken?! och idag när jag kom hem var den borta. mamma sade att den hade åkt hem till sig nu. jag undrar var den bor. hos bobben kanske. han har många fina bilar han.

idag ringde svarta telefonen. jag fick svara. "hej" sa jag. "hej det är lars" sade min farbror lars. "hur mår du?" frågade min farbror lars, "mår du bra?" ja jag mår bra. det berättade jag för honom. sen frågade jag "hur mår du?" då blev han så där omotiverat glad som vuxna blir ibland. han mår bra också. sen ville mamma prata så jag måste säga hej då. jag pussar på telefonen. visst är det konsigt att pussa telefonen när man ska pussa sin farbror lars. nu frågar mamma vem det är. "min farbror lars" svarar jag. då säger mamma i telefonen "är det farbror lars?" stackars mamma, hon är inte så bra på att förstå.

det är något konstigt med min mamma och min pappa. först säger pappa "ska vi gå och sova?" och jag svarar att  jag ska sova med mamma. då säger mamma "ska du sova med pappa?" hon kanske hör lite dåligt. men då säger pappa "ska vi gå och sova?" har han redan glömt att han frågade det nyss? jag svarar igen att jag ska sova med mamma. då säger båda mamma och pappa "ska du inte sova med pappa?"

va? de har problem. vad är det de inte förstår. jag säger det igen. sakta.

s.o.v.a m.a.m.m.a

nu. annars tar jag till mitt universalknep. uuäääähhhh.

så. där kom hon. natt natt.

Joar

Mamman satt på fredagskvällen och surade över en grej. Eller surade och surade, hon hade alldeles nyss blivit rejält förbannad på en liten grej. Det går så snabbt att bli upprörd över saker, ett pling i datorn bara.

Vems tur är det att göra kaffe ikväll? Nähä, ingen service där. Det är hennes tur. Hon minns motvilligt att pappan hade fixat kaffe sist, när hon också hade varit sur över något. Är hon alltid sur? Retorisk fråga som hon inte vill ha svar på.

Hon går ner i köket. Där står den nya radion som pappan har köpt och skvalar. Mamman tycker det är trevligt med en radio men hon tjatar på pappan att stänga av den när han inte är i köket. Irriterat går hon fram för att stänga av den med ett snäpp. I sista sekunden ångrar hon sig, den kan lika gärna stå på medan hon gör kaffe.

In med mjölk i micron, mala kaffebönor. Pressa, pressa. Och då. Då händer det. Nej, hon vinner inte på triss. Men radion spelar hennes favorit-Transvision-vamp-låt. Ja, jublar mamman, rusar fram och höjer volymen. Vickar på höfterna, sträcker armarna i luften och sjunger med, högre och falskare än möjligt. Skumma mjölk. "...if it seems like I'm acting cool..." Ah, perfekt crèma. "...and Baby, I don't care. Baby I don't caaaaare...."

Stänger av radion, går upp för trappan med två skummande latte och möts av pappan och barnet som busar och skrattar så de kiknar. Hon tar en klunk kaffe och torkar av skum från överläppen. Ler. Det går ganska snabbt att bli glad också.

Juno

Jag skulle aldrig flytta tillbaka till Salem, till Rönninge. Det har jag alltid sagt. För några år sedan får jag erkänna att vi faktiskt kikade lite på hus i det som kallas gamla Rönninge. Lite mer posh än Salem så där. Men vi tyckte inte det var värt pengarna. Tre miljoner för att flytta hem.

Men nu ska ni veta att det har blivit väldigt populärt med Rönninge. Förutom alla de sorgliga personer som aldrig orkade ta sig därifrån finns det nu massor av människor som söker sig dit.

Nu säljer de ett drömhus på Rönninge Skolväg. Bra läge, inte vid vattnet dock, stort, ultramodernt, pool, jacuzzi. The works. Utbudspris sexochenhalvmiljonkronor.

Och det är tufft, men det är bara att inse. Det är dags att sluta skratta. Även om jag ville flytta hem igen så har jag inte råd.

Juno

Jag stirrar på tvättmaskinen. Gula och gröna lampor blinkar frenetiskt. När kontrollen blinkar blå –då är allt som det ska. Slutsats. Allting är inte som det ska. Något är fel. Maskinen borde ha varit klar för längesedan. Synar den lite närmre. E20. Låter som något från en innehållsförteckning på ett matpaket. Eller hemska tanke -en felkod.

Trycka trycka på alla knappar, sparka sparka lite också. Får tillslut igång den igen. Kör programmet från början. Gör en liten förträngning av problemet och går och lägger mig. Men morgonen efter är det där igen. Allt blinket och E20:t. Lyckas tillslut med konststycket att öppna luckan och kan dra ut dyngsura kläder. Även jag sur. Hänger upp tvätten i duschen, det lär ta flera dagar att torka eländet.

För min man svär jag över Electrolux och dålig kvalitet i största allmänhet. Han tar på sig ”mannen i huset” kepsen. Surfar lite på Internet, hittar felkoden, hittar en instruktion, kryper ner på golvet vid maskin och hittar en fiffig lucka. Som leder till tömningspumpen. Som är igensatt. Av hårnålar.

Aouch.

Mannen i huset: Har du saknat några hårspännen på sistone?

Frun i huset: Ja, faktiskt. Det är väl Joar som har knyckt dem.
Mannen i huset: Jag hittade ett gäng i tömningspumpen.
Frun i huset: Oj, jag visste inte att han kunde öppna den luckan…

Okej, så jag brukar fästa dem i kläderna. Kanske har jag glömt någon där någon enstaka gång. Det positiva är tvättmaskinen fungerar igen. Det negativa är att jag är skyldig reparatören massor av tvättar som tack för manligheten.

Juno