JUNO

Om man kan säga att man rider till och från när det var åtta år sedan sist så rider jag lite till och från. Sonen rider ju sedan årsskiftet till. Likaså hans stallkompisar och deras mammor, sedan några eller flera år tillbaka. Och när det då är dags för MAMMA/BARN ridläger så verkar det ju som en superbra idé. Det är nog som att cykla, man kommer ihåg hur man gör!

 

Plan A var att jag rider några gånger innan lägret. Plan B var att om jag nu inte kommer upp på hästryggen innan så springer jag ju i alla fall och är i hyfsad form. Plan C fanns inte. Tre veckor innan lägret slutar jag springa. En vecka innan lägret drar jag på kurs som nästan tar kål på mig. En timme innan avfart till lägret sladdar jag in på hästaffären i Vega och köper ett par ridskor.

 

Fem ridpass på två och en halv dag. Hepp. Först kommer jag knappt upp på hästen och en timme senare kommer jag knappt av. I huvudet är det som att cykla, jag kommer ihåg hur man gör. Men musklerna minns inte, de finns inte heller. Det här med att man ser ut som Zeb Macahan efter att man har ridit är bara en fåfäng dröm.

 

Men trots allt. Det är ju roligt. Det är hästar och gos och vänner och vi delar krämpor och kärlek. Barnen har roligt ihop, de kämpar med sina hästar, de imponerar, galopperar och hoppar, över hinder och på höskullen. Två av oss for i backen, familjen Abrahamsson stod för båda vurporna, men vi hoppar upp och tar ett par hinder till. Lite Zebban kanske det finns i oss ändå. Min tioåriga son fick en stor häst och hans mamma fick en pytteliten ponny. Min son känner att det ömmar lite på insidan av låren och hans mamma hittar inte någonstans det faktiskt inte gör ont.

 

Men man är glad idiot. Det är redan bokat och betalt till nästa läger i sommar. Och jag har en plan. Jag rider några gånger innan lägret...

 

 

Puh.

Man vet inte hur det har gått. Om det har gått. Eller inte. Men. Min sponsor sa "kör, det är bara pengar om det blir en omtenta". Min bästis sa "för en gångs skull håller jag med din man". Och vad fan, jag var ändå där. Jag hade inget att förlora utom makens pengar och ett uns av min stolthet, så nu är det skrivet, provet - nu är det bara väntan kvar. I've done my part.

Nu får ni hålla tummarna för mig.

Juno

För nu har jag världen på mina axlar när det borde vara tvärtom. Jag har tid. Jag har bara möjligheter framför mig. Familjen, vännerna, jag själv. 

Jag har varit här förut och borde ha lärt mig knepen men likväl faller jag i samma grop igen och igen. Prestationsångesten, misslyckandet i förväg, andras förväntningar och mina egna. Tårar över det jag inte kan istället för glädje över det jag just klarat.

Kanske går jag kurs i helt fel ämne. Jag borde gå en flumkurs i lär dig skratta åt det själv när du ramlar, är fet, säger korkade grejer. Kanske nästa gång. Om den här ångesten släpper taget om mig.

Juno

Enligt statistiken klarar nittionio procent (typ) provet. Jag antar att det sägs till mig i syfte att lugna mig. Man kan också ägna ett par minuter åt att istället ha ångest över tanken av att tillhöra den sista procenten och hur usel är man inte då?!

Panik, jag har köpt en app med testfrågor och jag memorerar principles, themes och processes...

7PRI; CBJ, DRR, FOP - LBE, MBE, MBS - TTSTPE

7T; BC, C - OPP - QR

...osv. Ja ni fattar. Eller? Continued business justification. Det är dags att väcka de små grå suggorna nu!

Juno

Det är helg. Pappan är bortrest. Mamman vill göra något trevligt med sina barn. Det är lättare sagt än gjort visar det sig. På lördagen var det ett strålande väder men den var fullspäckad med läxläsning, ridning och dubbla kalas så plan A var Skansen på söndagen. Mamman ser framför sig hur hon och barnen strosar runt bland djuren omgivna av vackra höstlöv, solsken och fullkomlig harmoni. Sen vaknar hon på söndag morgon och ser att det ska bli regn hela dagen.

 

Crap. Plan B är museeum. "Ja!" ropar barn 2, "Okejrå men bara om vi går på historiska" muttrar barn 1 och efter tre minuter konstateras att det är plan B som är historia.

 

Över till plan C. Ja båda barnen är med på bio. Resonemanget går från allt som barn 2 inte får se till allt som barn 1 inte vill se för det verkar lite barnsligt. Efter många om och men enas de om Draktränaren 2 - fast den var bortlovad till en kompis, (förlåt oss N, det vart så svårt att lösa!) och kvar är bara diskussionen om vilken tid, 3D eller inte 3D, och vilka platser som ska reserveras.

 

Puh! Mamman har hört någonstans att det är viktigt att involvera barnen i besluten men det här är ju absurt. Det enda som ingen tjafsade emot var när mamman bad dem att hämta hennes plånbok så att hon kan betala och nästa gång är det hon som fixar allt i förväg och sen informerar barnen om att nu ska vi åka och nu ska ni tycka att det blir trevligt. Capish?

 

På tryckeriet där jag har fått extraknäcka lite så jobbar det sköna personer. När jag kom första dagen och anmälde mig i receptionen ropade en glad kvinna till T "Nu har bruttan kommit!". He he, okej bruttan alltså. Och dagen efter hjälper jag Joy med en sak och hon ser så ung ut, förmodligen femton eller tjugo år yngre än vad jag är och hon säger glatt "Tack för hjälpen stumpan!" Stumpan?

 

Vad ska man säga, det är underbart befriande ;-)

 

Efter ett litet nederlag i slutet av förra veckan försökte jag ta tag i saker igen i början av den här veckan och kände ett enormt motstånd. Jag kom inte ut och sprang, jag fick inte iväg någon ansökan till det ultimata jobbet, jag var inte kreativ och fotograferade. Jag hade ambitionen att göra massor av saker och påbörjade tusen saker exakt samtidigt men gjorde egentligen inte ett jota.

 

I något slags desperation sms:ade jag dagismamman T, jag vet att jag inte har dagisbarn längre men hon kommer alltid vara en av mina dagismammor, och frågade om de verkligen verkligen inte hade någon affisch att packa på tryckeriet där hon jobbar? Och minsann, på tisdagen ringde hon och sa att packchefen ville ha lite packhjälp och kunde jag komma in samma dag? Sagt och gjort, jag åkte dit och startade genast med att montera något som heter twin-sticks i tre timmar. Åkte hem och kände mig genast på lite bättre humör.

 

Och hej och hå, plötsligt lossnar handlingsförlamningen. En ansökan åkte iväg på morgonen efter att skollämning, ett gäng trycksaker blev packade några timmar mitt på dagen, jag hann med kompisdate för det lilla barnet och läxhjälp med det stora, två ansökningar till åkte iväg efter att barnen somnat och fram till midnatt kokades det äppelmos för fulla muggar.

 

Det är i fartvinden av göromål som de flesta saker blir gjorda. I min värld.