JUNO

På två dagar har jag skrivit sex olika inlägg. På två dagar har jag publicerat noll av mina inlägg. De är dåliga. Tråkiga. Ointressanta. Precis som det här. Precis som jag. Jag har tappat all inspiration.

Juno

Tänk dig scenariot där du härligt nog kommer igång att träna ordentligt? Benen styr självmant mot gymmet och fast det är jobbigt så ser du fram emot att köra ett rejält pass. Du prioriterar att träna framför andra roliga saker och kommer iväg på en tre-fyra pass i veckan. Du känner dig kanske piggare och starkare och har du tur så känner du dig till och med lite smalsnygg så där i största allmänhet. Du är en sportfåne och du är stolt över det.

Tänk dig sedan scenariot där det var längesedan du var på gymmet. Du vet att borde komma igång igen. Du vet att du borde ha kommit igång redan förra veckan. Att du redan har förvandlats till en person som prioriterar att göra andra saker framför att gå och träna, till exempel ligga på soffan och läsa en bok och äta chips, eller jobba, eller se på en dålig film på teve, eller råka ta ett glas vin till middagen och sen mycket naturtroget utbrista "oj, var det idag det var träning, vad synd att jag inte kom på det innan jag drack det här glaset med rödtjut!"

Jag undrar, vem är du? Jag är en tröttfink.

Juno

Vad pratar man om på ett föräldramöte egentligen? Pedagogerna på Ekorren hade frågat barnen "Ikväll när era mammor och pappor kommer hit, vad tycker ni barn att vi ska ta upp för något? Vad tycker ni att vi ska prata med era föräldrar om?" Alla barnen funderar och sedan kläcker Joar ur sig en idé han har. "Jag tycker ni kan berätta att jag har blivit så duktig på att sova hela natten i min säng". Och det gjorde de. Så nu vet alla Ekorrebarnens mammor och pappor om det största som hänt en fyraårig pojke i år.

Juno

Hemma på vår gata i staaan... eller nej, just det. Vi bor ju på landet numer. Här på vår lilla gata på landet bor det fem pojkar. Ingen av dem är gjorda på plats. Och på den samma gata bor det nio flickor, varav tre redan fanns när de flyttade hit, alla andra är tillverkade här. På det hela taget bor det många fler flickor än pojkar i området.

Så vi började spekulera om det kanske är något fel på vattnet. Eller om markradon kan ha den bieffekten att den sållar ut alla y-kromosomer. Oavsett. Vi hade fel. Det finns fortfarande y-kromosomer kvar i Länna. För tre dagar sedan föddes det senaste tillskottet. En lillebror. Made in Länna. Grattis kära grannar, välkommen nya lillebror!

Juno

Jag tog min tallrik med uppmicrade rester från häromdagens middag och satte mig i tevesoffan. Jag ramlar rakt in i slutet av en film som handlar om jag vet inte riktigt vad. En kvinna som är mormor och tar hand om sin döda dotters barn som nu är vuxna. Typ. Och så får det ena barnbarnet ett jobb på teve och alla är glad så tårarna sprutar. Jag med. Efter en stund kommer det andra barnbarnet ut från fängelset (nej jag har såklart ingen aning om varför han suttit där), och då blir alla så glada så tårarna sprutar igen. Jag med.

Granntanten dör, det är en ursäkt så god som någon att fälla en liten tår. Ett barnbarnsbarn föds och då gråter vi en skvätt till. Och så tillslut så dör kvinnan som är mormor och numer gammelmormor och då skvalar vi loss ordentligt. Allihopa. Jag vet inte ens vad filmen heter. Men tack och lov så är den slutnu. Jag tar mitt rödmosiga hormonella pms:iga finniga ansikte och min svullna pms:iga överjästa kropp och försöker tvätta bort spåren av taskig teve under duschen. Ciao.

Juno

På hotellet hade de en liten rund spegel i badrummet. Ni vet, man tittar sig i den och sen skriker man rätt ut av ren fasa: "Hjälp, det står en ful, rynkig häxa i mitt badrum. Och hon är jättenära!" Sen sansar man sig och tänker att det var ju bara jag... men när den insikten sjunker in så tar man sig ett andra, mycket innerligare skrik.

Svarta ringar under ögonen. Välförpackade i små hängiga påsar och hopknutna med små rynkor. Det är väl bara att inse, småbarnslivet, jobbet och ålderdomen i allmänhet tär på skönheten, inte för att jag någonsin varit speciellt vacker, men lite snyggare än så här har jag nog känt mig förr om åren. På en fest härom veckan kom det fram fotografier från min beryktade tjugotreårsfest varpå maken bara gapade och gång på gång sade "Men älskling, är det här du?". Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det så jag frågar inget mer.

I alla fall, förlåt mig nu, så var det en liten tröst att gå på möte på dagis igår. Och sen säger jag inget mer. Men jag kände mig inte lika ensam.

Juno

Det är fina isar i år. Vikingarännet blev av och alla ränner runt på isarna i största allmänhet. Drevviken är minst fyrtio centimeter tjock men när den "sjunger" och knakar och ser ut så här känns det inte helt tryggt att promenera omkring på den med sin lilla bebis i vagnen.



Juno

Det har varit en bra dag. Intensiv, lång och fylld av arbete. Efter tolv timmar instängda i ett konferensrum var det precis rätt att gå och käka på ett avslappnat genuint polskt ställe med livemusik och tre sorters vodka på bordet. Och vad som kunde ha varit en elegant men stel middag blev uppsluppen och avslappnad. Trots isblåst och regnblandad snö så var det skönt att ta en promad tillbaka till hotellet. Vi fick oss ett snöbollskrig i all vänlighet och lite frisk luft.

Nu är listorna jag skulle ha gjort klart imorgonbitti färdiga och jag kan med gott samvete gå och slita lite på min stora säng och fluffiga kudde. Det är svårt att tro att det har varit fredagen den trettonde hela dagen. Kanske tur att jag inte visste om det, då vet man inte vad som hade hänt. Och nu har Valentin namnsdag. Så nu avslutar jag med litski polski kramski till allski minski vänski.

Hjärta på er.
Juno

Familjen pratade om kärlek. Att man blir stor, träffar någon att bli kär i, gifter sig och skaffar fina barn. Mamman sade att "Det får vi ju se sen, vem du blir kär i och vill ha barn med, Joar". Varpå han tittar på henne lite frågande och svarar "Det är ju Erica mamma, det vet väl alla!"

Och sen hittade jag den här bilden som är tre år gammal redan...sötnosar.



Juno

Det har inte blivit så mycket träning de senaste dagarna. I lördags såg jag fram emot ett sjuttiofemminuters latin-dance-pass. Men det var inte vad jag hade sett framför mig och efter femtio minuter råkade jag dansa förbi utgången och åkte hem.

I söndags hade jag som ambition att köra ett styrketräningspass vid halv tolvtiden. Men ääääh. Jag kunde inte köra bil vid halv tolv och dessutom sov jag min första middagslur då så jag hade inte tid. Det är bra med ambitioner, jag har mina kvar.

Och idag, tja vad kan jag säga. Det blev lite körigt där på eftermiddagen och jag måste ju prioritera att fixa middag till barnen över att ägna mig åt mina egna nöjen. Att jag var lite svag efter helgens utsvävningar har ingenting med saken att göra. Inte alls.

För att rädda mina poäng på träningsguiden letar jag desperat efter en kategori som matchar "jaga sina ungar" men nä. Ingenting. Men, det finns en kategori som heter promenera. Och jag har promenerat i helgen. Från Vega till Länna. Klockan fem på morgonen mellan lördag och söndag. Det tog femtio minuter istället för tjugofem. Och jag tog garanterat inte den rakaste vägen. Måste ge massor av poäng väl?

Juno

När man måndag kväll vid femtiden känner sig lätt illamående och när man måndag kväll vid femtiden proppar i sig två alvedon...betyder det att man då fortfarande är bakis efter lördagens sjöslag? Ja.

När man är bakis i två dygn...betyder det att man är gammal? Ja.

Juno

Mamman försöker desperat få ut sonen från dagis. Han vill leka med klossarna. Mamman påminner om kusinen som ska komma, och som nog redan väntar hemma. Efter många om och men steppar fyraåringen ut genom avdelningen Ekorrens dörr, mamman fyller famnen med vinterkläder som ska tvättas och skyndar efter.

Mamman tar på sig skorna och hojtar till sonen att han ska göra det samma. Hon är på väg ut på gården. Hon tvärvänder och säger högt:

- Men för faa-an....
- Varför säger du faan, mamma? undrar sonen
- Jag glömde Elsa uppe på ditt dagis...svarar den stressade mamman matt.

Ja, trevlig helg då.

Juno

Skulle försöka vara som en normal kvinna. Simultankapaciterad. Eller vad det nu kan heta. Så jag packar ner det lilla barnet i vagnen för sov. Jag kör det stora barnet till dagis för lek. Jag börjar förbereda det lilla barnets lunch. Ägg i en kastrull, en laxfilé i micron för att tina, eldar lite i kaminen, kollar lite jobbmail. När timern ringer på micron ska jag gå ner och ta tid på ägget.

Så var det tänkt. Men jag har fokus som en fiskmås. Jag kollar lite jobbmail, rensar i högen som ligger i vägen för musen, papper som ska till tandläkaren i kuvert, sätta upp radonmätarna, vad höll jag på med? Jo, slå på den andra datorn för att göra en jobbsak som passar bättre på stor skärm. Nej men det var redan klart, vad då? Just det, skriva ut från annan dator. Slår på skrivaren.

Fan vad det luktar. Sniff sniff. Bränt? Definitivt bränt. Skrivaren? Nä. Dator ett? Nä. Dator två? Nä. Jag luktar runt i huset och kommer ner i köket där jag visst kokar ägg. Det var ju bara en timme sen. Varför ser det så fult ut och varför luktar det så illa?

Nu ska jag gå ner för trappan. Gå in i köket. Koka ett nytt ägg. Stirra på ägget ända tills det är dags att ta upp det. Ingenting annat. Bara koka ett nytt ägg.

Juno