JUNO

Familjens sexåring tappar tänder på löpande band. Hon är medveten om att tandfen inte finns på riktigt men man ska ju lägga sin tand i ett glas med vatten på kvällen och sen har tandfen typ köpt den för en guldpeng. Storebror berättar tips som kan piffa upp det hela en aning. "En gång när jag gömde min tand under kudden hade den bytts ut mot en hel tjugolapp" berättar han för sin lillasyster som bestämmer sig för att också få en papperspeng.

 

Mor och dotter är ute och åker lite bil. Dottern är intresserad av vem som kör bra och vem som kör inte så bra. Mamman muttrar över det senare och konstaterar att föraren i bilen framför är en jävla idiot. Det faller inte i god jord hos sexåringen som lite mästrande svarar att man får inte säga jävla idiot.

 

Förvisso sant men han körde ju så dåligt, får man inte säga det ens när någon kör så dåligt att det kan bli farligt?

- Nepp.

 

Nehej men vad får man säga då? undrar mamman och dottern svarar näst intill högtidligt:

- Man får säga fukking mårån, för det brukar pappa säga!

 

Okej. Då vet jag, tack för tipset då pappan...

 

Det lilla barnet som har börjat i förskoleklass promenerar till skolan varje morgon. Sedan förra året så arbetar skolan hårt på att få en säker skolväg för alla barnen. Det innebär bland annat att den som kommer med bil inte kör ända fram till skolan (där det är körförbud fram till 18) utan stannar på parkeringen och att den som går tar barnen på gångvägen istället för på snutten som är en bilväg. Både rektor, personal och föräldrar turas om att stå i gröna västar och dirigera barnen in på gångvägen.

 

Det innebär också att man som bilist då inte kör på gångvägen. Det kan tyckas vara en självklarhet men på föräldraråd blev jag informerad om att bilar visst kör ner på gångvägen och på förekommen anledning satte kommunen upp en bom där. Bra men sjukt att att man skulle behöva göra det, jag menar, vem kör på en gångväg?!

 

Nu vet jag. Det är någon som bor precis bredvid skolan men ändå känner att de måste ta bilen dit. Det är ju inte klokt, vilken knäpp konversation det blev. När jag möter bilen på väg ner för gångvägen som jag själv promenerar upp på utgår jag från att de på något underligt vis inte har förstått att det inte är bilvägen som gick ner där. Det var helt fel, hon är helt medveten om att det är en gångväg men hon ska ner till skolan och hon orkar inte köra runt till riktiga vägen för hon bor ju precis där ovanför och vill ta kortaste vägen.

 

Jag fattar ingenting. Om hon bor precis vid skolan så tar det henne ju max två minuter att GÅ ner till skolan på den andra gångvägen dit jag själv är på väg. Men hon ska alltså ta bilen och dessutom, markerar hon, har hon nyckel till bommen. Jaha, jo jag ser ju det. Men vaddå? Hon får ju ändå inte köra bil på gångvägen och när hon väl kommer ner på riktiga vägen så får hon ju ändå inte mitt på dagen köra in till skolan så vad fan gör hon där med sin j-a bil där mitt och andras barn ska kunna känna sig trygga när de går till skolan?!

 

Det är ytterst oklart. Hon kanske hade ett bra skäl, fått nyckel av kommunen på grund av någon speciell orsak som till exempel att hon inte har råd att köra runt eller är handikappad både här och där. Det får kommun och rektor för skolan ta reda på, jag gjorde jag tyckte var lämpligt vid tillfället. Jag skällde, jag skrev ner registreringsnumret, tog reda på ägarinformation och skvallrade.

 

Om tre dagar börjar skolan. Det är stora omställningar för barnen med nya skolor och nya kompisar. Och som varje år, med tidiga morgnar igen. Så, det är dags att vända tillbaka dygnet (för oss alla förvisso). 

 

Och hur gör vi då det bäst? Vi tänker "om vi slutar lektiden vid senast åtta så sover de senast nio" så blir det nog bra. Vad vi tänker och vad vi gör är inte alltid synonymt...

 

1. Jag somnar när jag bara skulle läsa ett kapitel i min bok vilket leder till "oj men nu är ju klockan 18.30, kanske lika bra vi äter nu". Jag tar på mig skorna och går ut på barnjakt

 

2. Jag hinner tre steg innan grannarna 7, 8 och 6 tjoar på mig. Beordrar mig till veranda nr 6, pressar ner mig i en stol och trycker ett glas prosecco i min hand. Yrvaken och lydig. Jag dricker vin. Granne 7 ringer hem och kommenderar ner resten av föräldraskapet. Och där sitter vi och har trevligt och tänker lite mindre på mat och barn men vid 19.45 sliter jag mig och utfordrar mina ovilliga barn.

 

3. Det är väl här någonstans vi skulle borsta tänder och varva ner men vad sjutton, både barn och vuxna har ju så trevligt. Alla grannar tillsammans i en enda stor hög. Vi ägnar resten av kvällen på veranda nr 7 och "om barnen slutar leka vid fem i elva och somnar vid elva på kvällen" så blir det nog bra. Vi vänder på dygnet imorgon istället, tänker vi.

 

Det är svårt att vara principfast när man har för trevliga grannar.

 

Juno

Ett av barnen är väldigt intresserat av att shoppa. Det är allt från sådant som glittrar oavsett vad man har det till till kläder både till henne själv och hennes bror till pyssel och tidningar och godis.

 

Det positiva med det är att hon hänger med om man behöver åka till affären. Det negativa är då att hon alltid vill köpa något. Ibland gör vi det. Ibland inte.

 

I helgen gick vi på jakt efter present till andra barn. Pysseltjejer. Panduro. Och det lilla barnet kom med förslag på förslag. På saker vi kunde köpa till henne själv. Vi ska inte handla till dig idag men du kan ju skriva upp det på din önskelista, du fyller ju år snart...

 

Not so popular. Ett ytterst frustrerat barn skriker rakt ut. "ÅHHH sluta säg att jag skriva upp det på min önskelista - jag kan ju inte SKRIVA!!!!"

 

Hehe. Inga armar inga kakor...

 

Juno

Pappan har åkt på jobbresa igen. Det är alltid lite hemskt och den som känner sig själv gör ett litet schema för den närmsta tiden. Mor och barn sitter vid frukostbordet och planerar och skriver fint vad som ska hända varje dag.

 

I onsdags var dagis stängt varpå mamman tog femåringen på en liten tur till kontoret. Eftersom det var en avgiftsfri dag på gatuparkering börjades det där. En lucka. "Ska vi inte stå här?" undrar barnet men nej, den är lite mager svarar mamman och kör vidare och hamnar till sist på husets egen parkering. Som för all del också är lite mager, fast mer på bredden än på längden...

 

Det är lite stressigt, en tid att passa, en kollega att hinna prata med innan han går, ett mastodontmail att följa upp. Och så är det den här JÄTTESTORA och elaka stenstolpen som ska snävas förbi för att tråckla sig in i parkeringen.

 

På förekommen anledning stirrar mamman lite extra på den onda stolpen. De märken från en annan stenstolpe som redan sitter på bilen behöver egentligen inte behöver så mycket sällskap tycker mamman men nu har hon fått för sig att hon är en stenstolpemagnet. Ett djupt andetag, radion stängs av, det obligatoriska muttrandet och femåringen sitter bredvid och hänger med näsan i fönstret och kollar in avståndet till baracken på andra sidan av bilen.

 

Fix, trix och voilà, det här gick ju bra. Mamman stänger av bilmotorn och säger till barnet att hon får öppna dörren försiktigt så den inte slår i baracken. Barnet tittar med glada och stolta ögon på sin mamma och ropar:

 

- Bravo mamma, du kraschade inte bilen, du kunde parkera!!

 

Jo, tack... nu lät du väl lite väl överraskad älsklingen min?

 

 

 

I helgen var det finaldags i årets hockey VM. Mamman som inte är årets sportmamma ska köra nioåring och sportkompis till kalas då sportkompis konstaterar att nu har vi åkt ur VM.

 

Aj då, vilka lag är det som är kvar då undrar mamman artigt? Det är Ryssland förstås som för en minut sen slog ut Sverige förklarar sportkompis. Och så är det Tjeckien och Finland som spelar på kvällen och så får man se vilket lag som Sverige får möta i bronsmatchen.

 

Okej. Då kanske det är roligt om Sverige får möta Finland? undrar mamman och menar att det brukar väl vara rolig hockey? Men nej förklarar sportkompis. Du ska hoppas att Sverige får möta Tjeckien för då har vi en chans att vinna!

 

 

PS. Och så spelade Sverige tydligen mot Tjeckien och tog brons =)

Härom veckan skulle min lilla prinsesstjej gå på diskoparty hos sin dagiskompis, då valde hon noggrant sin outfit flera dagar i förväg. Men när det äntligen var dags att klä på sig så saknades det något över strumpbyxorna och min femåring ropar förtvivlat:

 

- Mamma, var har jag några shorts? Varför har jag inga shorts i min garderob???

- Eh, kanske för att det varit vinter, men du kan väl ta en kjol istället?

- Nej för jag ska ha shorts. Och det är viktigt.

- Jaha, jag förstår.

 

Som tur var hittade vi ett par shorts och jag inser att hon börjar närma sig slutet av prinsesseran. Hon börjar bli stor den lilla tjejen...

 

När man är fem år kan man i allmänhet skilja på vem som är en han eller en hon och man kan i synnerhet skilja på vem som är ens pappa och vem som är ens mamma. Därför är det lite extra intressant att fundera över vad som gör att följande händer.

 

Dottern är med mamman på jobbet. Bara en kortis, egentligen är vi hemma och vabbar (inte nu, förut) men så är det ett möte som mamman gärna vill vara med på och eftersom dotterns öroninflammation inte smittar så packas det en liten väska med färgpennor, Hundis och surfplattan.

 

Ja och så sitter mamman och teknikerna i ena änden av det stora bordet och dottern i den andra änden. Det ska ritas lite så mamman hjälper till att ta fram lite ritsaker. Tack mamma. Det var så lite så. Mötet är snart slut men det vet ju inte dottern så hon tänker att en liten film vore trevligt. Mamman tar fram surfplattan och drar igång en film. Tack pappa.

 

Redan när man är fem år. Teknik genererar en autonom reflex att säga tack pappa. Inte konstigt att det tar tid, generationer och evigheter att överbrygga könsroller och skapa lite jämställdhet i världen.

 

Samma år som sonen fyllde åtta kom det plötsligt en stor hög med reklam för att sälja jultidningar. Eftersom man inte får göra reklam riktad till barn så skickas det till en förälder och inte vilken förälder som helst utan mammaföräldern. Och nu var det tydligen dags att idka lite barnarbete igen. En två tre många paket med premier av alla de slag; tjäna till ett ridläger, pengar, DVD filmer, telefoner, rädda en panda (och tjäna en slant till dig själv också) eller bara för att det som Sveriges ÄLDSTA Jultidningsförlag hävdar "Det är roligt att sälja jultidningar!"

 

Förlag efter förlag adresserar sin reklam till mig, barnets moder. Varför? Helt enkelt för att jag de facto är barnets moder? För att det statistiskt är fler mammor än pappor som har vårdnad om sina barn? Kanske är det så att vi mammor tycker det är mer politiskt korrekt att barnet jobbar vid tidig ålder än vad papporna gör? Förmodligen så tror förlagen att vi mammor är mer lättköpta, vilket förmodligen också är helt korrekt.

 

Jag kan se framför mig hur barnet plöjer igenom alla erbjudanden och med allt större ögon börjar drömma om alla premier han eller hon kan få. Vidare kan jag se framför mig hur pappan inte orkar tjafsa om saken och hur mamman tillslut faller till föga om barnet bara lovar att sköta allting själv. Barnet lovar och i sista scenen ser man hur mamman tar med sig katalog och blankett till fikarummet på jobbet och mot hembakta bullar mutar sina kollefor att handla något, bara för att barnet i alla fall ska få något mer än en rosa högtalare som ser ut som en gubbe och kostar 59 kronor på Teknikmagasinet.

 

När jag rotar runt bland kuverten ser jag ett som skiljer sig lite från mängden. Det är inte jättebra, det är inte till pappan men det är åtminstone inte heller till mig. Till vårdnadshavare för... Sen återstår det att se vad barnet säger när han ser kuverten och vem som bakar bullarna i slutet av oktober...

 

 

Det lilla barnet är hemma för hon har kräkts. Hamsterhagen är uppbyggd, hamstrarna springer omkring och barnen roar sig med att titta på dem medan mamman försöker jobba lite.

 

I bakgrunden hör mamman lite egensnickrad sång och lite gull-gull-ljud så hon läser mail och tänker på annat. Ett hamsterhjul snurrar, några frön prasslar...och så plötsligt tränger ett helt annat ljud igenom:

 

Blodet droppar, blodet droppar, bloooooooodet droppar....

 

Hm. Nu måste jag nog hämta en kaffe.

 

Barnens årliga tårt- och hamburgerkalas gick av stapeln den sjätte juli vilket ju passade bra då det var mitt emellan barnens faktiska födelsedagar. Som vanligt när det ska firas mitt i sommaren saknas några nära och kära men vi njöt av de som var med!

 

 

...år 2004 föddes en liten guldklimp. Denna klimp växte upp precis som guldklimpar brukar och blev efter nio år en relativt stor guldklimp. Med kalas och sena kvällar i bagaget trodde guldklimpen att han skulle få ta sig en sovmorgon på söndagen. Men där gick han bet. För den här morgonen ställde föräldrarna väckarklockan!

 

I femåringens rum fanns det två femåringar att väcka, en Oliver hade stannat kvar efter kalaset, och det var ju tur för det fanns många paket att bära tillsammans med all tårta och alla ljus!

 

Så det blev överraskande nog så att vi fick äran att väcka ytterligare ett födelsedagsbarn med skönsång och frukost på sängen i år!

 

 

 

Idag var det den stora kalasdagen! Båda barnen körde järnet och vi föräldrar hängde på så bra vi kunde. Lekvegas klockan tio på förmiddagen och tjugoen barn som är typ fem år (samt deras två nioåriga barnvakter) stormar in. Leker, svettas, dansar lite, öppnar brutalt många presenter, käkar lite korv och åker genomblöta och utmattade hem igen. För att vila lite? Nä, för att leka lite såklart! Leker ute, leker inne, öppnar nya leksaker, testar nya akrylfärgerna på marimekkomattan, käkar ett par köttbullar.

 

Vi stora hinner med nöd och näppe räkna ungar, trycka i oss kaffe och lite lunch. Hiva ut en matta och några ungar och så är det dags för nästa kalas. Mot Brandbergen som inte ligger på vägen mot Älvsjö och bowlinghallen. Nio nioåringar tar det lite lugnare men bara lite. Fräcka skor, fula skor, obekväma skor? Det är en diskussion att följa upp men det är roligt att bowla, det är alla överens om! Tävlande, klotkastning (lite hit och dit), fyra strikes, hamburgare och glass och vääääldigt fina presenter och vips är dagens andra kalas till sin ända och vi åker hem.

 

 

För att vila lite? Nä, för att leka lite såklart. Och spela nya legospelet. Men bara en stund för sen är de trötta även om de själva inte tror det. Duscha av svetten, göra re-cap på dagen, längta efter att få bygga nya legot imorgon och sova. Tidigare än på väldigt länge tystar huset och två kalas och trettiotvå barn senare tar jag min middag, min Harry och slänger mig ner i soffan. En lång dag, en intensiv dag och en riktigt bra dag!

 

 

 

Pappan: Nämen hej, är det en riddare som kommer?

Elsa: Näe, Clara är en priiiins ser du väl?!

Mamman: Jamen så klart, är det du som är prinsessan då Elsa?

 

Elsa nickar nådigt.

 

Pappan: Vad heter prinsen?

Clara: Philip

Pappan: Och vad heter prinsessan?

Clara: Törnrosa

Pappan: Jaha, jo det ser man ju på klänningen att det är rosor till Törnrosa

 

Tjejerna tittar på varandra och himlar med ögonen.

 

Mamman: Och vem är det ni har med er? (en australiensisk mjukiswhombat)

Clara: Det är vårat husdjur

Mamman: Och vad det heter det då?

Elsa: Clara du får bestämma

Clara: Den heter Victoria...

Elsa: Nej, Clara bestäm en gång till!

Clara: Madeleine!

 

Elsa nickar nådigt och så tar prinsen sin prinsessa och sitt husdjur under varsin arm och hovet skider värdigt iväg till sitt slott.

 

 

Det här är stort! När det lilla godismonstret lägger en halväten glassbåt åt sidan måste det vara något väldigt stor på gång. Och det är det. För nu börjar fredagsteven och hon försöker inte ens få ta med glassen upp till teven utan konstaterar bara att nu vill jag inte ha mer för jag vill titta på fredagkväll med Malin.

 

 

Coolt Malin Olsson säger jag bara. Du måste ha ett väldigt bra program!

 

 

 

 

Det stora barnet har haft feber några dagar. Och han har precis som man ska sovit extra mycket, även dagtid. Vilket gör att han i går natt vaknade klockan tolv och tyckte det var dags att läsa Bamsetidning. Pappan offrade sig och satt uppe och spelade lite extra pang pang spel innan han skickade sonen i säng igen.

 

Och han äter inte så ofta, regelbundet eller mycket middag heller, vilket är helt naturligt. Och vilket sedemera gör att han står i vårt sovrum klockan fem på morgonen och vill ha frukost. Jag behöver väl inte berätta vem som offrade sig på att vakna, kliva upp och vara banansällskap.

 

Min åttaåriga son installerar Wordfeud på sin telefon och vill spela mot sin mamma. Självklart, vad roligt att han vill spela ett ordspel! Jag anstränger mig för att lägga bra ord men inte sno alla tripplar. Han bjuder också in sin moster till spel. Jag tipsar honom och hjälper honom bara lite grann, både mot henne och mig själv.

 

Idag spelade jag fram ett drömläge åt honom. Han spelade på andra ställen. Själv får jag sätta mig på händerna för att inte ta stället, tittar noga på vem min moståndare är så jag inte bara klampar på som i alla andra spel. Långa ord så det ska finnas många ställen för sonen att välja på.

 

Tillslut hittar han drömläget men undrar, vad kan man spela där? Och jag hjälper honom till min undergång.

 

Det var en gång en stor och en liten. Stor var kissnödig och det var liten också. Alltså gjorde de en paus i bilkörandet för att leta efter en toalett. Som tur var hittade de en mack som hade inte bara en toalett utan två. En stor toalett och en liten toalett.

 

Stor tänker som stora gör, att det är en stor toalett till stor och en liten toalett till liten. Liten tänker som små flickor gör, att liten ska ha den fina toaletten med en blomma på.

 

 

Aningens opraktiskt för stor men allt funkar för den kissnödige.