JUNO

I onsdags var dagis stängt varpå mamman tog femåringen på en liten tur till kontoret. Eftersom det var en avgiftsfri dag på gatuparkering börjades det där. En lucka. "Ska vi inte stå här?" undrar barnet men nej, den är lite mager svarar mamman och kör vidare och hamnar till sist på husets egen parkering. Som för all del också är lite mager, fast mer på bredden än på längden...

 

Det är lite stressigt, en tid att passa, en kollega att hinna prata med innan han går, ett mastodontmail att följa upp. Och så är det den här JÄTTESTORA och elaka stenstolpen som ska snävas förbi för att tråckla sig in i parkeringen.

 

På förekommen anledning stirrar mamman lite extra på den onda stolpen. De märken från en annan stenstolpe som redan sitter på bilen behöver egentligen inte behöver så mycket sällskap tycker mamman men nu har hon fått för sig att hon är en stenstolpemagnet. Ett djupt andetag, radion stängs av, det obligatoriska muttrandet och femåringen sitter bredvid och hänger med näsan i fönstret och kollar in avståndet till baracken på andra sidan av bilen.

 

Fix, trix och voilà, det här gick ju bra. Mamman stänger av bilmotorn och säger till barnet att hon får öppna dörren försiktigt så den inte slår i baracken. Barnet tittar med glada och stolta ögon på sin mamma och ropar:

 

- Bravo mamma, du kraschade inte bilen, du kunde parkera!!

 

Jo, tack... nu lät du väl lite väl överraskad älsklingen min?