Är detta slutet...?
Jag är helt knäckt nu. Slut som artist innan jag ens har börjat lira. Jag har ju den här tjejmilen framför mig om en vecka och jag förvånar mig själv med att få bättre träningstider än jag förväntat mig. Men nu har jag gjort lite tester och research, och jag undrar plötsligt om det är värt att kliva upp igen eller om jag bara ska ge upp på fläcken.
Ur boken Vem är död av Stina Wirsén
Nu vet jag ju att man rent generellt inte ska jämföra sig med toppligan i några som helst tävlingssammanhang men bara för att ge lite persepktiv på det hela...
Årets kvinnliga vinnare av Stockholm Marathon, Isabellah Andersson, sprang de 42118 metrarna på 2:37:28 vilket ger henne en snitt-tid per kilometer på tre minuter och fyrtiofyra sekunder. Det är helt sinnesjukt. Den här tjejen är tjugonio år vilket är en parentes. Hon når en snitt-tid som jag inte kan matcha ens under två meter, och hon håller det tempot i över fyra mil.
Lilla midnattsloppet, är för barn mellan åtta och femton år. Sträckan är 1775 meter och snabbaste tjejen, Alma Pihlblad, sprang på 6:15. Snitt-tid tre minuter och en sekund. Grannens yngsta dotter, Nathalie Björdell, som är åtta år sprang på 10:46 vilket ger henne en kilomtertid på fem minuter och elva sekunder.
Och jag tänker så här, att det är enklare att matcha lilla femtonåriga Alma eftersom hon är 1) ungdom 2) bara behöver hålla hög fart i knappt två kilometer. Och sen tänker jag att jag måste testa. Varpå jag kastar mig upp på löpbandet efter dagens styrketräningspass.
Tant-som-ändå-snart-ska-dö sprang alltså 1000 meter. Sprang fort för att vara tant-som-ändå-snart-ska-dö eftersom det nu var en så fjuttig sträcka och så vidare. Slut-tid 5:17. Catastroph Madame! Och då vet jag att den tiden (som är långsammare än grannens åttaåring), kommer jag inte orka hålla i tio kilomteter. Jag var nöjd med att inte springa milen på 51 minuter, utan kanske 58 om jag har tur. Ändå tills nu. Nu är det skit i milen, spring igen imorgon. Spring exakt 1775 meter och skärp för guds skull till dig tantskrälle!
Juno
Ur boken Vem är död av Stina Wirsén
Nu vet jag ju att man rent generellt inte ska jämföra sig med toppligan i några som helst tävlingssammanhang men bara för att ge lite persepktiv på det hela...
Årets kvinnliga vinnare av Stockholm Marathon, Isabellah Andersson, sprang de 42118 metrarna på 2:37:28 vilket ger henne en snitt-tid per kilometer på tre minuter och fyrtiofyra sekunder. Det är helt sinnesjukt. Den här tjejen är tjugonio år vilket är en parentes. Hon når en snitt-tid som jag inte kan matcha ens under två meter, och hon håller det tempot i över fyra mil.
Lilla midnattsloppet, är för barn mellan åtta och femton år. Sträckan är 1775 meter och snabbaste tjejen, Alma Pihlblad, sprang på 6:15. Snitt-tid tre minuter och en sekund. Grannens yngsta dotter, Nathalie Björdell, som är åtta år sprang på 10:46 vilket ger henne en kilomtertid på fem minuter och elva sekunder.
Och jag tänker så här, att det är enklare att matcha lilla femtonåriga Alma eftersom hon är 1) ungdom 2) bara behöver hålla hög fart i knappt två kilometer. Och sen tänker jag att jag måste testa. Varpå jag kastar mig upp på löpbandet efter dagens styrketräningspass.
Tant-som-ändå-snart-ska-dö sprang alltså 1000 meter. Sprang fort för att vara tant-som-ändå-snart-ska-dö eftersom det nu var en så fjuttig sträcka och så vidare. Slut-tid 5:17. Catastroph Madame! Och då vet jag att den tiden (som är långsammare än grannens åttaåring), kommer jag inte orka hålla i tio kilomteter. Jag var nöjd med att inte springa milen på 51 minuter, utan kanske 58 om jag har tur. Ändå tills nu. Nu är det skit i milen, spring igen imorgon. Spring exakt 1775 meter och skärp för guds skull till dig tantskrälle!
Juno
Kommentarer
Trackback