Nu lämnar jag facebooklyckan

Min nioåriga son och jag skriker åt varandra. Det kan vara om allt och ingenting. Oftast om ingenting. Och det är ju extremt tröttsamt och ledsamt och inte så lite ångestframkallande. För att försöka undvika lite konflikter, för att få några dagar att kännas som en walk in the park så anstränger jag mig för att göra lite roliga saker, visa att jag visst hjälper honom och inte bara kräver och kväver.
 
Idag fixade jag tandborste medan sonen åt frukost, jag lade fram kläder igår för att det skulle gå smidigt på morgonen och jag packar hans gympapåse på söndagkväll och torsdag kväll. Jag ordnar lek på eftermiddagen och så vi har gott om tid att göra läxorna på kvällen. Curla heter det säger min man hjälpsamt.
 
Okej. Och ikväll är det just stora läxläsardagen, det kom vi ju överens om igår efter att skrikandet var avklarat. För att överraska köper jag pannkakor och kräftor att inleda med. En god start måste ju borga för en god fortsättning? Vad tror jag? Att jag kan köpa läxlust åt honom? Muta hjälper inte! Och så drar vi igång kvällens lilla skrik och tjat och bläkalas.
 
Och jag tänker att det är väl bara jag som är världens sämsta morsa för allt jag omges av är överlyckliga och konfliktfria familjer överallt. Det är den där jävla facebooklyckan som slår mig just i fejset varje dag. Varje morgon, varje kväll. Upp med bilder där man ser fin och trevlig ut och framför allt väldigt glad. Glada barn som tränar, som bakar, som tältar, som har fått en hamster eller är på Gröna Lund. God mat och massor av vinflaskor och en och annan lyxpryl flaxar förbi. Och missförstå mig inte nu. Jag unnar alla att vara glada och det är trevligt att se trevligheter men jag måste släppa lite på min egen klyschighet.
 
Ibland händer det att någon skriver om det riktiga livet och då ryggar vi tillbaka lite. Va? Varför måste hon lägga ut det på facebook av alla ställen, det blev ju jättejobbigt nu. Jag är precis som alla andra, eller som de flesta andra kanske man ska säga, har precis samma bilder och samma klämkäcka kommentarer till. Det ska vara lite roligt och någon måste väl i alla fall trycka gilla på mitt inlägg den här gången? Jag upptäcker mitt i mitt vuxna liv att jag har blivit en facebookbekräftelsejunkie (den kan ni lägga in i SAOL) och det känns så där.
 
Facebooksanningen:
Onaturligt glada barn, mat och sol. Ganska heltäckande bild förutom avsaknaden av rosévin då. Och den här var jag väldigt fokuserad att ta, enbart i syfte att lägga upp på facebook med en glad kommentar till...
 
Och den andra lite bistrare sanningen:
Utmattad mamma efter ett glas lingonsaft i brist på rosévin. Den här hade jag ju inte alls tänkt göra så mycket reklam för...
 
Så hej på er, jag tar en paus från glada facebook, och vem vet, jag kanske överlever eller jag kanske får abstinensbesvär. Vi ses väl här eller där eller varför inte på stan rentutav?
 
Juno

Kommentarer
Postat av: monstertanten

Kom så tar vi ett glas rosévin, Kram

Svar: Ja, ett stort glas! Och hittar vi inget så har jag lingonsaft hemma, inte riktigt samma effekt men samma färg ,-)
Juno

2013-09-05 @ 09:06:42
Postat av: Anonym

👍

2013-09-05 @ 19:30:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback